Dag 117-128: Long is the time, hard is the road

(Chris Rea)

Invercargill
km 2963

Slutet är nära.
Bara drygt tre mil kvar.
Det har aldrig varit så nära som nu...

Från Queenstown fick jag lift med två tjejer vi träffade på St Patrick's Day. De kände igen Wills skomodell som en populär bland långvandrare och det visade sig att de båda vandrat PCT i USA och nu skulle köra åt mitt håll dagen efter. Ibland har man tur.
Efter ytterligare lite knixande och trixande kom jag till slut till där leden började igen (Wakatipusjön ligger i vägen, man får ta sig runt bäst man kan på egen hand).

Ganska lättvandrat längs med Greenstone river och upp mot Mavora lakes. Trevliga vyer trots att man inte var särskilt högt upp (högsta punkten här var strax över 700 meter) men lite avtrubbad har man nog blivit vid det här laget.

...dock inte avtrubbad nog för att inte njuta av sånt här.

Att göra 30 km om dagen var ingen större svårighet här -  långt nog att hålla en sysselsatt men inte så långt att det sliter alltför hårt. Fast visst slitage får man väl räkna med och när jag började känna av hälsenan vid varje steg bestämde jag mig för att göra ett oplanerat stopp och lifta ut till Te Anau för att konsultera läkarvetenskapen (dvs ringa mamma). Ett samtal och ett stopp på apoteket senare var man redo att fortsätta. Innan jag hann göra det så sprang jag på några bekanta ansikten igen - fransoserna Seb och Damien, numera i lag med chilenskan Jime, Radek från Tjeckien och ännu en fransos, Julien.
Åter på leden så träffade jag på min förste svensk sedan Mangawhei (över tre månader sen), Magnus från Stockholm. Jag har vetat att han var strax bakom mig från andra men inte sett honom förrän nu. Det var faktiskt ganska skönt att få prata lite svenska som omväxling.

Allt längre söderut och närmre kusten vi kom så blev det lägre höjder och mestadels skog att ta sig igenom. En sista passage över 1000 meter som nog kunde vara kanonfin i klart väder men när jag kom dit låg molnen kvar på lägre höjd med bara enstaka kullkrön som stack upp. Visserligen rätt tjusigt på sitt sätt.

Havet! Där borta! Under molnen!

På vägen hade dessutom min telefon gett upp andan, gissningsvis pga för många för blöta ormbunksblad som  sträckte sig ut över stigen. Kanske inte ett kvalitetstecken hos telefonen men inte heller ett kvalitetstecken för mig som redan förlorat en till vattenskada. Någon gång ska man väl lära sig...
För första gången kom jag också till en stuga där alla (hela fyra stycken) sängar redan var upptagna så jag fick tälta utanför. Och nu är det inget tvivel om att hösten är på ingång här i krokarna, en del träd börjar skifta i gult och det är rejält kyligt på nätterna så jag vaknade nästa morgon med tydliga förkylningstecken. Inte värre än att man kunde traska vidare dock (alternativen var heller inte så många) och man uppskattade ju desto mer när nästa natt var i en stuga på en gård med brasa, gratis te, tvättmaskin, dusch etc. Och möjlighet att hänga med till lokala affären på kvällen var en välkommen bonus, så slapp man lösa det nästa dag.

Självklart ska vi få med några fårhagar på slutet också.

Nästa anhalt - Longwod forest. Nordön gör comeback. Med lera. Massor av lera. Himla tur att man precis tvättat... Som en bonus bjöds det på regnskurar hela dagen också. Och ja, stugan var full igen. Som tur var så fanns det iaf tillräckligt mycket golvyta för att kunna få plats med en blöt och lerig vandrare.

Lite Longwood-lera. Långsam led. Lagom lustigt.

Martins Hut. Inte den största, inte den tätaste men väl den sista på leden

Senare trillade även den fransk-chilensk-tjeckiska kvintetten in men även med den bästa vilja fick de tälta utanför. Jag var inte alls avundsjuk.

Ut ur skogen och ned till havet. Ut på upploppet. Näst sista natten var i Riverton på ett litet hostel där alla boende var TA-vandrare, några på väg att avsluta och några som kommit tillbaka för koppla av på ett lugnt och billigt ställe. Fördelaktigt var också att  fransmännen brassade Ratatouille som om det inte fanns någon morgondag, så solidarisk som man är så fick man dra sitt strå till äta-Ratatouille-stacken. Det hindrade dock inte att de hade Ratatouille kvar till frukost. Och chokladbanan som frukostdessert. Och glass.
På det stora hela gjorde det att jag inte stannade någon dag som tänkt i Riverton utan fortsatte med flocken mot Invercargill. För en flock var det nästan vid det här laget, vi räknade till åtminstone ett 15-tal vandrare på sluttampen nu. En av dem var Kansas-John som det var kul att se igen och faktiskt vandra med också för första gången.

Julien, Claudio et moi på väg mot Invercargill

Jag gör mig bäst i motljus vid det här laget

Nu avslutar vi det här!

(och ja, nån gång ska jag få till lite bilder också, det är lite kinkigt f.n)