Att vandra långt. Det var faktiskt överraskande lätt. Och roligt. Jag kan egentligen bara komma på att jag hade en dålig dag (första dagen i Tararuas) vilket får anses vara rätt OK på drygt fyra månader. Fast jag kanske inte ska vara så överraskad ändå - promenader får mig alltid på bra humör och att komma ut i dagsljuset brukar göra det samma, så kanske inte så konstigt att långa dagar med vandring gör det samma. Dessutom är det ett enkelt liv, de flesta av vardagsbekymren är långt borta när dagen i princip består av att gå, äta och sova och man får nya vyer, upplevelser och vänner hela tiden. Därmed inte sagt att man går omkring och skrattar hela tiden - lera, stingsliga växter, blåsor mm är inte alltid charmigt. Och i slutet av dagen så går man nästan alltid och väntar på att komma fram och sista kilometern kan tyckas ta en timme att avverka. Men det höll aldrig i sig - ett klädbyte, lite snacks och få sitta ner en stund och bekymren känns som bortblåsta.
Sedan när solen (senast 21) går ner blir det naturligt att gå och lägga sig för att vakna när den återkommit, uppåt tio timmar senare. (Detta har även fått den märkliga bieffekten att jag gått och lagt mig tidigare än pappa brukar göra - det har nog inte inträffat de senaste 15 åren eller så!)
Som ni märker är jag lätt lyrisk över hela upplevelsen och nu när jag inte vandrat något nämnvärt på över tre veckor så börjar suget smyga sig fram igen. Jag har dock inga direkta planer på att göra något liknande i dagsläget men det beror mest på att jag inte vet nån led som lockar riktigt. De långa amerikanska lederna är väl det som ligger närmast tillhands som koncept men där verkar det vara lite för mycket folk. I svenska fjällen kan man ju ge sig på Kungsleden eller Nordkalottleden men det blir inte riktigt samma sträcka (ca 42 resp 80 mil tror jag). Sen finns Gröna Bandet där man ska gå mellan Grövelsjön i Dalarna och Treriksröset. Man får bestämma sin egen sträckning men det ska passera väster om ett par checkpoints så att man håller sig i fjällkedjan.
Vidare finns det ett antal europeiska långleder som går genom flera länder, varav två (E1 och E6) går genom Sverige. Då har man att göra en stund. E1:an t.ex tror jag börjar på Nordkap och går ner genom Norge, Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien för att sluta på Sicilien. Över 800 mil tror jag och antagligen omöjlig att vandra i ett svep eftersom man borde stöta på vinter i antingen norsk-svenska fjllen eller Alperna. Men om man byter till skidor så...
Ett krux med de lederna är att eftersom de går genom flera länder så är de inte helt enhetliga vad gäller underhåll, märkning, dokumentation osv.
Vi får väl vad som händer...
Hursomhelst så kan man inte komma ifrån att det måste ses som ett stort privilegie att få göra en sån här grej. Det är ändå rätt många grejer som ska klaffa - man ska ha möjlighet ekonomiskt, tidsmässigt, socialt, fysiskt osv och jag är väldigt tacksam över att allt gått så bra som det har. På vägen har man hört några historier om folk som haft mer oflyt - två vandrare som fått sina ryggsäckar stulna (varav en redan första veckan), folk som gått sönder mer eller mindre långvarigt osv. En kanadensisk tjej t.ex som första gången vi träffades precis var tillbaka på leden efter att ha vilat en månad pga en fotskada, en vecka senare träffar jag henne igen och då har hon troligen druckit dåligt vatten och spytt som en kalv i två dagar. Men såvitt jag vet så gav de inte upp utan gav sig på det igen. Och Seb från Frankrike som började förra säsongen men bröt foten halvvägs nedför Sydön. Han kom tillbaka i år, tog ett omtag på Sydön och kom i mål 16 månader efter start. Den längsta tiden jag hört hittills, tror jag :)
Många roliga människor har man träffat på vägen, i alla upptänkliga varianter, från alla möjliga länder, i ett åldersspann på 55 år (17-72 år), med olika anledningar för att göra det här. I slutänden är alla dock i ungefär samma sits med blöta fötter, lera till knäna och en mage som känns ständigt tom och det förenar på nåt sätt så när man sitter där i stugan på kvällen.
Lite grann funderar man på hur det kommer se ut i framtiden för Te Araroa för det verkar som om det håller på att bli riktigt populärt. Någon sa att det redan är tre gånger fler anmälda för nästa säsong än vad det i år, det kommer ställa stora krav på bl.a leden själv, naturen där den går fram, boende längs med leden, relationen med privata markägare och en massa andra grejer. Jag är faktiskt glad att jag gjorde det i år, det blir nog en annan femma framöver.
Kanske blir det värst för de små orterna längs med vägen som kommer få tre gånger så många illaluktande, ovårdade, smutsiga personer som ser ut som om de spenderat de senaste tjugo åren i en grotta och sen tagit sig fram genom landskapet medelst kullerbyttor. Det är alltså männen på leden. Kvinnorna skulle generellt kunna gå in direkt och göra reklam för en hel hoper välgörande grejer, så strålande vackert välmående ser de ut. Eller som Swami uttryckte det: "efter en thru-hike ser kvinnorna ut som amazongudinnor medan männen är ett par gigantiska lår med ett litet skäggigt huvud på toppen". Högst ojämlikt.
Den otroliga frihetskänslan man har när man traskar fram med allt man behöver för en vecka på ryggen är nog dock densamma vem man än är.
Och den är kanske det bästa med att vandra.
söndag 23 april 2017
Appendix E: Vackert land
(Bo Kaspers Orkester)
Slutet är nära. Såhär nära har det aldrig varit innan.
Det är nu bara 14 timmar innan jag sitter på planet bort från NZ (och släpper ut alldeles för mycket växthusgaser) och på väg tillbaka till vardagen. Det kommer bli konstigt.
Från Wellington bar det som sagt var vidare till Rotorua vid sjön med samma namn. Ett väldigt geotermiskt aktivt område så det bubblar och pyser ur marken lite varstans. Och luktar svavel.
Det är också ett område där Maorikulturen är extra stark och man kan t.ex gå på en kulturshow där maorier berättar lite om sin kultur, det visas några traditionella ritualer, sjungs, dansas och avrundas med middag tillagad på "traditionellt" vis. Turistigt, javisst, men rätt trevligt. Och en haka är ju alltid nice även om den inte var riktigt lika imponerande som den här
Härifrån kan man också hoppa på en tur till Hobbiton-kulisserna från Sagan om ringen-filmerna (eller, om man ska vara noggrann, från Hobbit-filmerna - de gjordes av mer beständigt material för just det syftet). Såklart massor av turister och rätt långt ifrån gratis men det var en rolig upplevelse och intressant att höra lite historier från inspelningarna, så som hur de fick krympa ett träd, byta ut fåren och få solen att gå ner i öster mm. Och hur mycket tid, pengar och energi som lagts ned på saker som kanske ses i filmerna i två-tre sekunder. Om de syns alls.
Sista anhalten blev Hamilton, fyra månader efter att jag var här sist. Staden kallas ibland NZ:s armhåla (eftersom om en person står med uppsträckt arm för att vara en modell av landet så ligger Hamilton ungefär i amrhålan) och jag tänkte ge den en chans till. Och så finns här en restaurang som heter Gothenburg och det tippade vågskålen till Aucklands nackdel.
Strax efter att jag bokat resa och boende upptäcker jag att restaurangen är stängd på söndagar... Vad är det för fasoner?! Ingen skagenröra för mig.
Så det är dags att lämna landet. Jag undrar om det går att känna sig helt klar men jag är hyggligt nöjd även om det finns några saker mer som jag skulle vilja hunnit med
Slutet är nära. Såhär nära har det aldrig varit innan.
Det är nu bara 14 timmar innan jag sitter på planet bort från NZ (och släpper ut alldeles för mycket växthusgaser) och på väg tillbaka till vardagen. Det kommer bli konstigt.
Från Wellington bar det som sagt var vidare till Rotorua vid sjön med samma namn. Ett väldigt geotermiskt aktivt område så det bubblar och pyser ur marken lite varstans. Och luktar svavel.
Det är också ett område där Maorikulturen är extra stark och man kan t.ex gå på en kulturshow där maorier berättar lite om sin kultur, det visas några traditionella ritualer, sjungs, dansas och avrundas med middag tillagad på "traditionellt" vis. Turistigt, javisst, men rätt trevligt. Och en haka är ju alltid nice även om den inte var riktigt lika imponerande som den här
 |
| En liten vapenuppvisning... |
 |
| ...och en Maori macarena(?) |
Härifrån kan man också hoppa på en tur till Hobbiton-kulisserna från Sagan om ringen-filmerna (eller, om man ska vara noggrann, från Hobbit-filmerna - de gjordes av mer beständigt material för just det syftet). Såklart massor av turister och rätt långt ifrån gratis men det var en rolig upplevelse och intressant att höra lite historier från inspelningarna, så som hur de fick krympa ett träd, byta ut fåren och få solen att gå ner i öster mm. Och hur mycket tid, pengar och energi som lagts ned på saker som kanske ses i filmerna i två-tre sekunder. Om de syns alls.
 |
| Bara kikar lite... |
 |
| 100% fuskbygge |
 |
| Jag kan tänka mig att en sån här kan vara bra att ha. |
Strax efter att jag bokat resa och boende upptäcker jag att restaurangen är stängd på söndagar... Vad är det för fasoner?! Ingen skagenröra för mig.
Så det är dags att lämna landet. Jag undrar om det går att känna sig helt klar men jag är hyggligt nöjd även om det finns några saker mer som jag skulle vilja hunnit med
- Catlins på sydöstra Sydön
- Routeburn Track
- Kaikoura (som fortfarande är delvis avstängt efter jordbävningen i november)
- Taranaki/Mt Egmont på sydvästra Nordön
- Nordöns östkust (Hawke's Bay och/eller Bay of Plenty)
- Nån av de tre s.k vackra tågresorna man kan göra
- Coromandel-halvön
- Den dagsetappen på Te Araroa ett par dagar norr om Wellington som jag fick skippa efter att skor och telefon gått sönder
onsdag 19 april 2017
Appendix D: Stewart Island, Milford Sound och mer
Huva, det här blir en lång en...
Så, dags för en ny uppdatering.
Det blev ett par dagar i Invercargill. En oberoende bedömare kanske rent av skulle säga att det blev ett par fler än nödvändigt. De sista dagarna var mest en väntan på resesällskap, jag var nämligen sugen på att flyga ut till västsidan av Stewart Island men behövde några att dela kostnaden med (eller om man så vill - jag hoppade på deras bokning). Enda tätorten, Oban, ligger annars på östsidan och dit går det flyg ett par gånger om dagen.
Det var en tur i det, med god marginal, minsta flygplan jag någonsin åkt med. Med totalt sex säten fick jag ta plats som andrepilot, en mycket viktig position där mina viktigaste uppgifter var att beundra utsikten och låtsas att jag var med i ett avsnitt av "Doktorn kan komma" (Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot). Det roliga varade i säkert en halvtimme innan vi landade på stranden i Mason Bay.
Varför Mason Bay? Jo, dels för att det verkade vara ett fint område men framförallt för att det är kanske det bästa området i NZ för att se kiwifåglar. Hela Stewart Island har rätt gott om fåglar men där är det extra bra. Man kan även vandra dit men om man inte vill gå samma två dagar fram och tillbaka så får man ta en slinga på antingen fem eller åtta dagar och då ska man också veta att Stewart Island har 280 regndagar om året och det leder såklart också till ett rätt blött underlag. Så planen var att flyga in till Mason Bay, förhoppningsvis se kiwis och sedan vandra till Oban.
Från Mason Bay Hut går en stig till en gammal gård och det är längs den man har bäst chans att se de berömda fåglarna, och eftersom de främst är nattaktiva så är det efter skymning man ska ge sig ut. Så fram med pannlampan och ut och smyg var det som gällde. Som en extra bonus är de ljuskänsliga (de är ju som sagt nattaktiva) så det svagare röda ljuset på pannlampan och ingen blixt på kameran om man skulle se någon var också påbjudet. Med dålig sikt var det hörsel som var främsta vapnet och man stannade upp titt som tätt för att lyssna efter lövrassel och de ca 1500 metrarna till den övergivna gården tog närmare en timme att tilltryggalägga. Utan minsta spår av kiwi. Efter att ha kikat lite på gården i det förvånansvärt starka månljuset vände jag tillbaka och nu tog det inte mer än fem minuter innan det prasslade i snåren vid sidan av stigen och jag fick en liten skymt av en rund bakdel som försvann in bland ormbunkarna. Den lille gynnaren höll sig sedan precis utom synhåll i undervegetationen men parallellt med stigen så jag kunde höra men inte se den under lång tid. Runt en kvart senare tittade den dock ut under någon sekunds färd från en ormbunke till nästa. Kiwi skådad även om det var kort! En snabb kik på vegetationen framåt gjorde att jag inte hade några större hopp om att få se den igen och styrde kosan tillbaka till stugan där förutom mitt flygsällskap också fanns Anton, en svensk som vandrat Te Araroa på Sydön och som jag träffat i Riverton när han redan var klar. Kul att springa på folk igen!
Apropå att springa på folk igen - nästa dag tänkte jag stanna kvar i samma stuga och tog därför en tur längs med stranden för att se mig om och fördriva lite tid och när jag kom tillbaka så var Sarah i stugan. Sarah har jag träffat ett par gånger innan och hon var en av dem som jag hade sällskap med sista dagen. Hon gillar f.ö sin vandring - innan hon kom till NZ vandrade hon Pacific Crest Trail i USA och nu skulle hon hem, ladda om någon vecka och sedan börja på Continental Divide Trail. Hon räknade med att komma upp i 16 månader ganska kontinuerlig vandring...
Hursomhaver, efter att ha suttit på sanddynerna och sett solen lägga sig tillrätta i en molnbank gjorde jag en ny vända för att kanske få se en kiwi igen. Ganska snart hörde jag lite rassel vid sidan av stigen men liksom dagen innan var det för mycket ormunkar och dylikt för att få bra sikt. Ytterligare lite senare hördes mer prasslande och nu verkade det vara på väg ut på stigen. Ståendes blick stilla hörde jag det komma närmre och närmre och sedan reflekterades ett par ögon i pannlampans sken. Sedan vände sig ögonens innehavare om och tassade nedför stigen åt andra hållet. En vildkatt. Nitlott.
Återigen upp till den övergivna gården och vände om. Inget. Inget. Inget. Och så plötsligt! Precis vid kanten av stigen går en rundlagd figur och petar i jorden med näbben, helt obekymrad över att jag bara är några meter bort. Jag står knäpptyst och tittar på den i säkert tio minuter och igen smyger det fram en vildkatt ur skogen som plirar misstänksamt på mig. Vid ett tillfälle måste jag nästan flytta mig ur vägen för kiwin och då reagerar katten direkt och tassar in i skogen medan fågeln inte tar någon större notis.
Kiwi: check!
Nästa dag äter jag förresten min första kiwifrukt i NZ.
Kiwi: check!
Jag tar sällskap med Sarah till Oban och får en snabblektion i fågelskådning. För även om hon har en rejält slimmad och lättviktig packning så har hon ändå med sig både kikare och fågelbok. Det är en av fördelarna med att ha en lätt grundpackning, man kan ta med sig lite andra saker utan att det blir för tungt. Sen om det är fågelböcker, hårtork,
whisky eller nåt annat det är ju upp till var och en.
Efter en stillsam dag i Oban var det dags att röra på sig igen - tidiga färjan till fastlandet, lifta in till Invercargill för att plocka upp lite packning som väntat där och sedan mer liftande för att till slut komma tillbaka till Te Anau där det var inbokat en kryssning i Milford Sound nästa dag. Helst hade jag velat ta en övernattningskryssning i den betydligt större och mer otillgängliga fjorden Doubtful Sound men det var tyvärr fullbokat.
Men ingen större skada skedd, Milford Sound var riktigt läckert! Vägen dit var nästan lika vacker som kryssningen och jag fick bockat av den sista fågeln på checklistan - bergspapegojan Kea. Det ska tydligen vara en intelligent fågel. Den gillar iaf att äta gummi (vindrutetorkare t.ex) men jag är inte säker på att det är ett tecken på intelligens. När vi stannade på den plats där de brukar kunna ses konstaterade chaffören att det inte verkade vara några där idag. När vi klivit ur och tagit några bilder på omgivningen hade en Kea börjat smaska på bussens radioantenn.
Återigen dags att röra på sig. En idé var att ta sig till Queenstown via Routeburn Track, en av NZ:s Great Walks, men det föll på en kombination av knölig logistik, halvdan väderprognos och en viss tidspress. Så ut med tummen igen och åter till det orimligt populära Queenstown och ett hostel vars främsta fördel var att jag bara skulle stanna där en natt. Det var helt klart inriktat på ett yngre klientel men för mig som inte ämnade krypa runt med festeliten utan snarare ta det varligt för min egen skull var det lite...livat?
Jag hann iaf med ett besök på NZ:s klart mest hajpade burgarhak - Fergburger. Galet poppis, det är ytterst ovanligt att det inte är kö ett par hus bort på gatan utanför. Jag råkade ha ganska hygglig tajming och fick bara vänta ca 45 minuter på maten...
Om den var bra? Jodå.
Om den lever upp till hajpen? Njae. Men jag är rätt skeptisk till hajpade saker överlag så det är kanske inte helt objektivt.
Från Queenstown var det en liten nätt bussresa på åtta timmar till We(s)tlands på västkusten för att landa i Franz Josef, ett litet samhälle nära den stora glaciären med samma namn. Kändes ju lite rätt som Göteborgare att komma ut till västkusten. Även vädret var som det skulle - regn. Fast där regnar det 280 dagar om året och årsmedelnederbörden är 5-7 meter. Där ligger Göteborg med sina ca 800 mm i det bildliga läet. En dag på plats i Franz Josef så att jag bokstavligen kunde springa upp och titta på glaciären (och de tjusiga omgivningarna) när regnet avtog en aning. En fördel med regnet är att det bildas många små tillfälliga vattenfall som kastar sig nedför bergsväggarna - fint!
Nästa dag grydde med strålande sol. Det var helt bortkastat. Jag hade nämligen tio timmars bussresa på agendan...
Fast helt bortkastat var det nog inte ändå, det var rätt OK att kika ut genom fönstret och ha Sydalperna till höger och det solglittrande Tasmanhavet till vänster.
Ett raststopp vid Punakaiki Pancake Rocks fick vi, det hade jag inte hört talas om innan men i så fall hade jag nog övervägt att stanna där nån dag.
Till slut kom vi iaf fram till Nelson, frekvent vinnare av NZ:s solliga. Då regnade det såklart. Här har jag nu haft två dagar och kikat omkring lite grann. Det är som sagt ett soligt ställe men risken för vätskebrist mildras av det faktum att här också finns ett imponerande antal mikrobryggerier. Inte för att jag skulle ha något intresse av det....
Dessutom finns det tre nationalparker i närheten och skidsystem på vintern. Vad mer kan man önska sig?
I dag bar det av till nordön och Wellington, sedan blir det ett turistigt stopp i Rotorua också innan det är dags att ta sig till Auckland och flyget hem.
Känns lite konstigt faktiskt och det finns en hoper saker till jag skulle göra här men så är det nog alltid.
Och visst längtar man hem lite grann, inte minst till att ha sitt eget ställe och ha en fast punkt (underlättar inte minst med matlagningen!). Det mesta är rätt likt här men några saker börjar ge abstinens, som t.ex bryggkaffe, brädspel och bröd. Bröd? Ja, lite högdensitetsbröd hade suttit fint - nästan allt här är fluffigt, fyrkantigt och förberett för rosten. Jag hittade förresten ett "The Swedish Bakery & cafe" i Nelson. Lät ju lovande och t.ex inredning, handdukar och sånt såg onekligen svenskt ut. Problemet var bara att det var stängt hela veckan...
Så, dags för en ny uppdatering.
Det blev ett par dagar i Invercargill. En oberoende bedömare kanske rent av skulle säga att det blev ett par fler än nödvändigt. De sista dagarna var mest en väntan på resesällskap, jag var nämligen sugen på att flyga ut till västsidan av Stewart Island men behövde några att dela kostnaden med (eller om man så vill - jag hoppade på deras bokning). Enda tätorten, Oban, ligger annars på östsidan och dit går det flyg ett par gånger om dagen.
Det var en tur i det, med god marginal, minsta flygplan jag någonsin åkt med. Med totalt sex säten fick jag ta plats som andrepilot, en mycket viktig position där mina viktigaste uppgifter var att beundra utsikten och låtsas att jag var med i ett avsnitt av "Doktorn kan komma" (Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot). Det roliga varade i säkert en halvtimme innan vi landade på stranden i Mason Bay.
 |
| Strandlandning: check |
Varför Mason Bay? Jo, dels för att det verkade vara ett fint område men framförallt för att det är kanske det bästa området i NZ för att se kiwifåglar. Hela Stewart Island har rätt gott om fåglar men där är det extra bra. Man kan även vandra dit men om man inte vill gå samma två dagar fram och tillbaka så får man ta en slinga på antingen fem eller åtta dagar och då ska man också veta att Stewart Island har 280 regndagar om året och det leder såklart också till ett rätt blött underlag. Så planen var att flyga in till Mason Bay, förhoppningsvis se kiwis och sedan vandra till Oban.
 |
| Mason Bay sedd från Big Sandhill |
Från Mason Bay Hut går en stig till en gammal gård och det är längs den man har bäst chans att se de berömda fåglarna, och eftersom de främst är nattaktiva så är det efter skymning man ska ge sig ut. Så fram med pannlampan och ut och smyg var det som gällde. Som en extra bonus är de ljuskänsliga (de är ju som sagt nattaktiva) så det svagare röda ljuset på pannlampan och ingen blixt på kameran om man skulle se någon var också påbjudet. Med dålig sikt var det hörsel som var främsta vapnet och man stannade upp titt som tätt för att lyssna efter lövrassel och de ca 1500 metrarna till den övergivna gården tog närmare en timme att tilltryggalägga. Utan minsta spår av kiwi. Efter att ha kikat lite på gården i det förvånansvärt starka månljuset vände jag tillbaka och nu tog det inte mer än fem minuter innan det prasslade i snåren vid sidan av stigen och jag fick en liten skymt av en rund bakdel som försvann in bland ormbunkarna. Den lille gynnaren höll sig sedan precis utom synhåll i undervegetationen men parallellt med stigen så jag kunde höra men inte se den under lång tid. Runt en kvart senare tittade den dock ut under någon sekunds färd från en ormbunke till nästa. Kiwi skådad även om det var kort! En snabb kik på vegetationen framåt gjorde att jag inte hade några större hopp om att få se den igen och styrde kosan tillbaka till stugan där förutom mitt flygsällskap också fanns Anton, en svensk som vandrat Te Araroa på Sydön och som jag träffat i Riverton när han redan var klar. Kul att springa på folk igen!
Apropå att springa på folk igen - nästa dag tänkte jag stanna kvar i samma stuga och tog därför en tur längs med stranden för att se mig om och fördriva lite tid och när jag kom tillbaka så var Sarah i stugan. Sarah har jag träffat ett par gånger innan och hon var en av dem som jag hade sällskap med sista dagen. Hon gillar f.ö sin vandring - innan hon kom till NZ vandrade hon Pacific Crest Trail i USA och nu skulle hon hem, ladda om någon vecka och sedan börja på Continental Divide Trail. Hon räknade med att komma upp i 16 månader ganska kontinuerlig vandring...
 |
| Solnedgång över Mason Bay |
Hursomhaver, efter att ha suttit på sanddynerna och sett solen lägga sig tillrätta i en molnbank gjorde jag en ny vända för att kanske få se en kiwi igen. Ganska snart hörde jag lite rassel vid sidan av stigen men liksom dagen innan var det för mycket ormunkar och dylikt för att få bra sikt. Ytterligare lite senare hördes mer prasslande och nu verkade det vara på väg ut på stigen. Ståendes blick stilla hörde jag det komma närmre och närmre och sedan reflekterades ett par ögon i pannlampans sken. Sedan vände sig ögonens innehavare om och tassade nedför stigen åt andra hållet. En vildkatt. Nitlott.
Återigen upp till den övergivna gården och vände om. Inget. Inget. Inget. Och så plötsligt! Precis vid kanten av stigen går en rundlagd figur och petar i jorden med näbben, helt obekymrad över att jag bara är några meter bort. Jag står knäpptyst och tittar på den i säkert tio minuter och igen smyger det fram en vildkatt ur skogen som plirar misstänksamt på mig. Vid ett tillfälle måste jag nästan flytta mig ur vägen för kiwin och då reagerar katten direkt och tassar in i skogen medan fågeln inte tar någon större notis.
 |
| Ni ser väl kiwin? |
Kiwi: check!
Nästa dag äter jag förresten min första kiwifrukt i NZ.
Kiwi: check!
Jag tar sällskap med Sarah till Oban och får en snabblektion i fågelskådning. För även om hon har en rejält slimmad och lättviktig packning så har hon ändå med sig både kikare och fågelbok. Det är en av fördelarna med att ha en lätt grundpackning, man kan ta med sig lite andra saker utan att det blir för tungt. Sen om det är fågelböcker, hårtork,
Efter en stillsam dag i Oban var det dags att röra på sig igen - tidiga färjan till fastlandet, lifta in till Invercargill för att plocka upp lite packning som väntat där och sedan mer liftande för att till slut komma tillbaka till Te Anau där det var inbokat en kryssning i Milford Sound nästa dag. Helst hade jag velat ta en övernattningskryssning i den betydligt större och mer otillgängliga fjorden Doubtful Sound men det var tyvärr fullbokat.
Men ingen större skada skedd, Milford Sound var riktigt läckert! Vägen dit var nästan lika vacker som kryssningen och jag fick bockat av den sista fågeln på checklistan - bergspapegojan Kea. Det ska tydligen vara en intelligent fågel. Den gillar iaf att äta gummi (vindrutetorkare t.ex) men jag är inte säker på att det är ett tecken på intelligens. När vi stannade på den plats där de brukar kunna ses konstaterade chaffören att det inte verkade vara några där idag. När vi klivit ur och tagit några bilder på omgivningen hade en Kea börjat smaska på bussens radioantenn.
 |
| Inga kex på önskelistan för denna Polly. |
 |
| Inte en Norwegian Blue om nu nån trodde det. Men kanske "pining for the fiords" ändå. |
 |
| Dalen ner mot Milford Sound |
 |
| Ett av de mest besökta turistmålen i NZ. Man förstår varför. |
 |
| Det är sådana här lägen man önskar att både kamera och fotograf hållit högre kvalitet |
 |
| Från mynningen |
Återigen dags att röra på sig. En idé var att ta sig till Queenstown via Routeburn Track, en av NZ:s Great Walks, men det föll på en kombination av knölig logistik, halvdan väderprognos och en viss tidspress. Så ut med tummen igen och åter till det orimligt populära Queenstown och ett hostel vars främsta fördel var att jag bara skulle stanna där en natt. Det var helt klart inriktat på ett yngre klientel men för mig som inte ämnade krypa runt med festeliten utan snarare ta det varligt för min egen skull var det lite...livat?
Jag hann iaf med ett besök på NZ:s klart mest hajpade burgarhak - Fergburger. Galet poppis, det är ytterst ovanligt att det inte är kö ett par hus bort på gatan utanför. Jag råkade ha ganska hygglig tajming och fick bara vänta ca 45 minuter på maten...
Om den var bra? Jodå.
Om den lever upp till hajpen? Njae. Men jag är rätt skeptisk till hajpade saker överlag så det är kanske inte helt objektivt.
Från Queenstown var det en liten nätt bussresa på åtta timmar till We(s)tlands på västkusten för att landa i Franz Josef, ett litet samhälle nära den stora glaciären med samma namn. Kändes ju lite rätt som Göteborgare att komma ut till västkusten. Även vädret var som det skulle - regn. Fast där regnar det 280 dagar om året och årsmedelnederbörden är 5-7 meter. Där ligger Göteborg med sina ca 800 mm i det bildliga läet. En dag på plats i Franz Josef så att jag bokstavligen kunde springa upp och titta på glaciären (och de tjusiga omgivningarna) när regnet avtog en aning. En fördel med regnet är att det bildas många små tillfälliga vattenfall som kastar sig nedför bergsväggarna - fint!
Nästa dag grydde med strålande sol. Det var helt bortkastat. Jag hade nämligen tio timmars bussresa på agendan...
Fast helt bortkastat var det nog inte ändå, det var rätt OK att kika ut genom fönstret och ha Sydalperna till höger och det solglittrande Tasmanhavet till vänster.
Ett raststopp vid Punakaiki Pancake Rocks fick vi, det hade jag inte hört talas om innan men i så fall hade jag nog övervägt att stanna där nån dag.
 |
| Pancake Rocks |
 |
| Här har det eroderats friskt... |
 |
| ...och bildat ett s.k blowhole |
 |
| Rätt OK kuststräcka, faktiskt |
Till slut kom vi iaf fram till Nelson, frekvent vinnare av NZ:s solliga. Då regnade det såklart. Här har jag nu haft två dagar och kikat omkring lite grann. Det är som sagt ett soligt ställe men risken för vätskebrist mildras av det faktum att här också finns ett imponerande antal mikrobryggerier. Inte för att jag skulle ha något intresse av det....
Dessutom finns det tre nationalparker i närheten och skidsystem på vintern. Vad mer kan man önska sig?
 |
| Det är nu man ska föreställa sig en solnedgång utan molnen borta över Kahurangi nationalpark |
I dag bar det av till nordön och Wellington, sedan blir det ett turistigt stopp i Rotorua också innan det är dags att ta sig till Auckland och flyget hem.
Känns lite konstigt faktiskt och det finns en hoper saker till jag skulle göra här men så är det nog alltid.
Och visst längtar man hem lite grann, inte minst till att ha sitt eget ställe och ha en fast punkt (underlättar inte minst med matlagningen!). Det mesta är rätt likt här men några saker börjar ge abstinens, som t.ex bryggkaffe, brädspel och bröd. Bröd? Ja, lite högdensitetsbröd hade suttit fint - nästan allt här är fluffigt, fyrkantigt och förberett för rosten. Jag hittade förresten ett "The Swedish Bakery & cafe" i Nelson. Lät ju lovande och t.ex inredning, handdukar och sånt såg onekligen svenskt ut. Problemet var bara att det var stängt hela veckan...
onsdag 5 april 2017
Appendix C: Mat och sånt
Jag tänkte skriva några rader om mat på leden. Att få ihop någon form av vettig matsedel som innehåller vettiga näringsämnen, tillräckligt med energi och inte väger så mycket är inte helt enkelt. Allra helst när man inte har ett eget kök med råvaror att utgå från och man ska klara av sin matlagning i en liten kastrull.
För egen del tänkte jag från början att man kunde livnära sig på tortillas med jordnötssmör till frukost och lunch, någon form av snacks och sen laga middag på kvällen. Den idén höll väl en vecka ungefär sedan var jag lite lätt trött på såväl tortillas som jordnötssmör. Lite lätt...
Men då träffade jag på Alex som vandrat långled innan och fick lite nya idéer och med endast mindre variationer har jag kört på samma koncept hela tiden sedan dess.
Frukost består av små portionsförpackningar (smaksatt) havregrynsgröt som kommer förpackade i små påsar. I påsarna fyller jag på lite kallvatten, vevar runt lite och så är det serverat. Inte varmt, inte fint upplagt men det mättar rätt bra med fyra portioner. Och det är smidigt, ingen disk och påsarna är det bara att stoppa ner i skräppåsen.
Väl på väg så är fickorna på höftbältet på ryggsäcken fullproppade med bars av olika slag. Här i Kiwiland har de en grej som heter OSM - One Square Meal, där tanken är att två bars ska utgöra ett mål/en tredjedel av dagsbehovet av en hoper bra grejer så som vitaminer, fibrer, protein osv. Och en hygglig mängd energi. Och till på köpet smakar de helt OK.
Till det kommer ett par andra bars med nötter och grejer för att få i sig energi, lite protein och sånt.
Fördelen med bars är att man kan äta dem i steget, så man kan i princip fortsätta gå hela dagen om man inte har någon annan anledning att stanna. Vilket kan vara både bra och dåligt.
När dagens mål är nått och man börjar få lite ordning i tältet/stugan är det gött att få i sig lite ny energi innan man tar sig för middag och liknande. Då har det oftast varit krossade Doritos (majschips) i en ziploc-påse som äts direkt med sked.
Middag har varit lite olika, på de längre etapperna där man räknade med uppåt en vecka utan att passera civilisation så körde jag med frystorkade måltider för att säkert få någon form av näringsbalans. För kortare etapper var det oftast spaghetti/pulvermos/nudlar med något till. Det kunde vara portionsförpackningar med smaksatt tonfisk eller små konservburkar med kyckling. "Lyxigt" blir det om man rör ner en varma koppen i lite pastavatten för att få mer smak.
Dock så tror jag att jag är minoritet med den är kosthållningen (som torde kunna få även de sturskaste dietist att få dåndimpen, sockerintaget är nog en bit över rekomendationerna), de flesta kör nog lite mer konventionellt med åtminstone riktig lunchpaus. Då verkar det oftast vara någon form av wraps på menyn. Vilket också får till följd att boende i mindre orter kan ha väldigt svårt att få tag på tortillas när det är många vandrare i faggorna :) Nudlar är en vanlig middag, en del äter dem t.o.m kalla eftersom de inte har med sig ett kök. Ska tydligen funka att bara låta dem mjukna i vatten i en sisådär tio minuter. Låter väl smaskens?
Nackdelen med just nudlar är att de (åtminstone de billigare varianterna) innehåller palmolja vilket är typiskt okäckt så de är ett avslutat kapitel för min del.
Det är nog i alla fall tur att man är rätt härdig vad gäller att äta likadan mat under lång tid...
Och vad gäller energiinnehåll så får man väl vara både nöjd och missnöjd, jag har bevisligen fått i mig mindre än jag förbrukat. Fördelen med det är att jag gått ner ca 10 kg som jag kunde avvara. Får se om det håller sig där, då kanske skräddaren får ta in kostymen till valborg... :)
För egen del tänkte jag från början att man kunde livnära sig på tortillas med jordnötssmör till frukost och lunch, någon form av snacks och sen laga middag på kvällen. Den idén höll väl en vecka ungefär sedan var jag lite lätt trött på såväl tortillas som jordnötssmör. Lite lätt...
Men då träffade jag på Alex som vandrat långled innan och fick lite nya idéer och med endast mindre variationer har jag kört på samma koncept hela tiden sedan dess.
 |
| En dagsranson, från vänster till höger |
Frukost består av små portionsförpackningar (smaksatt) havregrynsgröt som kommer förpackade i små påsar. I påsarna fyller jag på lite kallvatten, vevar runt lite och så är det serverat. Inte varmt, inte fint upplagt men det mättar rätt bra med fyra portioner. Och det är smidigt, ingen disk och påsarna är det bara att stoppa ner i skräppåsen.
Väl på väg så är fickorna på höftbältet på ryggsäcken fullproppade med bars av olika slag. Här i Kiwiland har de en grej som heter OSM - One Square Meal, där tanken är att två bars ska utgöra ett mål/en tredjedel av dagsbehovet av en hoper bra grejer så som vitaminer, fibrer, protein osv. Och en hygglig mängd energi. Och till på köpet smakar de helt OK.
Till det kommer ett par andra bars med nötter och grejer för att få i sig energi, lite protein och sånt.
Fördelen med bars är att man kan äta dem i steget, så man kan i princip fortsätta gå hela dagen om man inte har någon annan anledning att stanna. Vilket kan vara både bra och dåligt.
När dagens mål är nått och man börjar få lite ordning i tältet/stugan är det gött att få i sig lite ny energi innan man tar sig för middag och liknande. Då har det oftast varit krossade Doritos (majschips) i en ziploc-påse som äts direkt med sked.
Middag har varit lite olika, på de längre etapperna där man räknade med uppåt en vecka utan att passera civilisation så körde jag med frystorkade måltider för att säkert få någon form av näringsbalans. För kortare etapper var det oftast spaghetti/pulvermos/nudlar med något till. Det kunde vara portionsförpackningar med smaksatt tonfisk eller små konservburkar med kyckling. "Lyxigt" blir det om man rör ner en varma koppen i lite pastavatten för att få mer smak.
Dock så tror jag att jag är minoritet med den är kosthållningen (som torde kunna få även de sturskaste dietist att få dåndimpen, sockerintaget är nog en bit över rekomendationerna), de flesta kör nog lite mer konventionellt med åtminstone riktig lunchpaus. Då verkar det oftast vara någon form av wraps på menyn. Vilket också får till följd att boende i mindre orter kan ha väldigt svårt att få tag på tortillas när det är många vandrare i faggorna :) Nudlar är en vanlig middag, en del äter dem t.o.m kalla eftersom de inte har med sig ett kök. Ska tydligen funka att bara låta dem mjukna i vatten i en sisådär tio minuter. Låter väl smaskens?
Nackdelen med just nudlar är att de (åtminstone de billigare varianterna) innehåller palmolja vilket är typiskt okäckt så de är ett avslutat kapitel för min del.
Det är nog i alla fall tur att man är rätt härdig vad gäller att äta likadan mat under lång tid...
Och vad gäller energiinnehåll så får man väl vara både nöjd och missnöjd, jag har bevisligen fått i mig mindre än jag förbrukat. Fördelen med det är att jag gått ner ca 10 kg som jag kunde avvara. Får se om det håller sig där, då kanske skräddaren får ta in kostymen till valborg... :)
måndag 3 april 2017
Appendix B: Flora och fauna
OK, så dags för ett par historier om djur och växter.
På Nya Zeeland finns det inga farliga sådana sägs det men ibland så undrar man.
Det första är redan från 90 mile beach, dvs de första dagarna på leden. Les (fiskaren som erbjöd sig att köra min ryggsäck till nästa camping, om ni minns det) var ute med två ynglingar från nordamerika och hade ute någon form av långrev med ett gäng krokar på. Napp fick de bevisligen men med många krokar så kan det väl verka rimligt att man inte drar upp hela reven på första rycket. Nackdelen med det är tydligen att de krokade fiskarna kämpar för att komma loss och det kan det lokala hajbeståndet känna av på något sätt.
Resultat?
De kom tillbaka med en spann full med fiskhuvuden, resten hade hajarna glufsat i sig. Och utan att vara särskilt kunnig på området så såg det ut att kunna ha varit rätt stora fiskar (jag tänker säkerligen någon meter i något fall) och därmed än större hajar.
Jag badade inte på 90 mile beach. Eller i havet på hela Nordön.
Fler saker lever under vattenytan i NZ och det här är mer bekant med svenska mått mätt - ål! Det är tydligen väldigt vanligt här och precis som skåningar så ansåg maorier att rökt sådan är en delikatess. Hur våra svenska ålar är vet jag inte men här verkar de vara tämligen bitska - på paddlingen nedför Whanganui blev Chris, en kanadensare, biten av något i trakterna av familjejuvelerna. Tydligen lyckades de lista ut genom att jämföra bettet med bilder på nätet att det var en ål som varit framme. Med tanke på bettets placering dröjde det ju inte länge innan det funderades huruvida ålar är asätare eller eventuellt kannibaliska...
Nästa möte med ålar var vid ett Outdoor Pursuits Center (typ lägergård) där TA-vandrare får bo gratis i mån av plats. När jag passerade var det dock fullt så vi blev placerade i några vindskydd i ett skogsparti. Det fanns dock överbliven mat från tidigare besökare så Emily som jobbade där (och pga sitt ursprung torde benämnas Yorkshire pudding) prackade på oss ett rejält mål av nån pastagratäng. Intressant blev det när man skulle skölja ur sitt skitiga matkärl - efter att ha gnuggat bort det värsta hällde jag ur sköljvattnet i floden som rann förbi och genast plaskade det till och ett par ålar forsade fram från sina gömställen för lite gratis mat. Och fler blev de. I det klara och grunda vattnet var det inga problem att se åtminstone ett 15-tal ålar som anslöt i hopp om mat. En annan vandrare gjorde försök att locka upp en på land med hjälp av en bit beef jerky och tyckte att jag skulle vara beredd att slå ihjäl den när han hivade upp den. Jag avböjde.
Tyvärr var telefonen på laddning så inga bilder blev det heller.
Bin är poppis i NZ, allra helst om man kan övertyga dem om att fokusera på Manuka (en sorts buske/mindre träd) så kan det bli riktigt värdefullt. Så värdefullt att det blir stöldbegärligt. Ovetandes kan då vandrare bli vittne till bistöld. Det hände en tjej, Jess, som smugit in förbi några bikupor och slagit upp sitt tält på andra sidan ett manukabuskage. Mitt i natten vaknar hon av att det kommer några stora fordon, ut kliver ett antal personer som pratar ett obekant språk och efter en stund kör iväg igen. Under tiden har hon i princip legat blick stilla och knappt andats för att inte bli upptäckt. På morgonen var kuporna borta.
Själv låg jag samma natt några kilometer bort, nära en liten väg in i skogen som jag tänkte borde vara helt lugn och med låg chans att bli upptäckt. Vid ca 1:30 vaknar jag dock av att det passerar två fordon som låter rätt stora. Och som återkommer en stund senare.
Så gissningsvis var det samma bitjuvar som passerade både Jess och mig den natten.
Det mesta med NZ är tämligen välkomnande, inte minst folket. När jag nämnde det för ett par jag mötte på en strand på Nordön så bad de i förväg om ursäkt för idioterna jag förr eller senare skulle träffa. Än har det inte hänt.
Såvida de inte syftade på Matagouri och Speargrass, det är två stingsliga bekantskaper. Dock växter.
Matagouri (engelskt namn: "Wild Irishman", jag tror att det är en direktöversättning...) är en buske som kan vara upp till ett par meter hög och tycker att det där med blad är störtlöjligt och kör all in på taggar istället. Som grädde på moset är den högst uthållig och kan överleva det mesta och växa upp till snår som sannolikt är inspirationen till törnehäcken i sagan om Törnrosa
Igelkottar har någon tyckt var en bra idé att ta med sig till NZ (och de har såklart blivit ett skadedjur) eftersom det inte fanns här. Men här finns istället Speargrass. Lite mer orörlig än igelkottar men å andra sidan mycket större (upp till höfthöjd). Och varje blad slutar såklart i en spets.
Efter en dag i sällskap med dessa två så ser man ut som om man är en brottsling dömd till 50 piskrapp. Över smalbenen.
Jag misstänker att båda dessa växter har finska rötter (höhö) för man kan nästan höra dem viska "Int' sära, para rispa"
På Nya Zeeland finns det inga farliga sådana sägs det men ibland så undrar man.
Det första är redan från 90 mile beach, dvs de första dagarna på leden. Les (fiskaren som erbjöd sig att köra min ryggsäck till nästa camping, om ni minns det) var ute med två ynglingar från nordamerika och hade ute någon form av långrev med ett gäng krokar på. Napp fick de bevisligen men med många krokar så kan det väl verka rimligt att man inte drar upp hela reven på första rycket. Nackdelen med det är tydligen att de krokade fiskarna kämpar för att komma loss och det kan det lokala hajbeståndet känna av på något sätt.
Resultat?
De kom tillbaka med en spann full med fiskhuvuden, resten hade hajarna glufsat i sig. Och utan att vara särskilt kunnig på området så såg det ut att kunna ha varit rätt stora fiskar (jag tänker säkerligen någon meter i något fall) och därmed än större hajar.
Jag badade inte på 90 mile beach. Eller i havet på hela Nordön.
Fler saker lever under vattenytan i NZ och det här är mer bekant med svenska mått mätt - ål! Det är tydligen väldigt vanligt här och precis som skåningar så ansåg maorier att rökt sådan är en delikatess. Hur våra svenska ålar är vet jag inte men här verkar de vara tämligen bitska - på paddlingen nedför Whanganui blev Chris, en kanadensare, biten av något i trakterna av familjejuvelerna. Tydligen lyckades de lista ut genom att jämföra bettet med bilder på nätet att det var en ål som varit framme. Med tanke på bettets placering dröjde det ju inte länge innan det funderades huruvida ålar är asätare eller eventuellt kannibaliska...
Nästa möte med ålar var vid ett Outdoor Pursuits Center (typ lägergård) där TA-vandrare får bo gratis i mån av plats. När jag passerade var det dock fullt så vi blev placerade i några vindskydd i ett skogsparti. Det fanns dock överbliven mat från tidigare besökare så Emily som jobbade där (och pga sitt ursprung torde benämnas Yorkshire pudding) prackade på oss ett rejält mål av nån pastagratäng. Intressant blev det när man skulle skölja ur sitt skitiga matkärl - efter att ha gnuggat bort det värsta hällde jag ur sköljvattnet i floden som rann förbi och genast plaskade det till och ett par ålar forsade fram från sina gömställen för lite gratis mat. Och fler blev de. I det klara och grunda vattnet var det inga problem att se åtminstone ett 15-tal ålar som anslöt i hopp om mat. En annan vandrare gjorde försök att locka upp en på land med hjälp av en bit beef jerky och tyckte att jag skulle vara beredd att slå ihjäl den när han hivade upp den. Jag avböjde.
Tyvärr var telefonen på laddning så inga bilder blev det heller.
Bin är poppis i NZ, allra helst om man kan övertyga dem om att fokusera på Manuka (en sorts buske/mindre träd) så kan det bli riktigt värdefullt. Så värdefullt att det blir stöldbegärligt. Ovetandes kan då vandrare bli vittne till bistöld. Det hände en tjej, Jess, som smugit in förbi några bikupor och slagit upp sitt tält på andra sidan ett manukabuskage. Mitt i natten vaknar hon av att det kommer några stora fordon, ut kliver ett antal personer som pratar ett obekant språk och efter en stund kör iväg igen. Under tiden har hon i princip legat blick stilla och knappt andats för att inte bli upptäckt. På morgonen var kuporna borta.
Själv låg jag samma natt några kilometer bort, nära en liten väg in i skogen som jag tänkte borde vara helt lugn och med låg chans att bli upptäckt. Vid ca 1:30 vaknar jag dock av att det passerar två fordon som låter rätt stora. Och som återkommer en stund senare.
Så gissningsvis var det samma bitjuvar som passerade både Jess och mig den natten.
Det mesta med NZ är tämligen välkomnande, inte minst folket. När jag nämnde det för ett par jag mötte på en strand på Nordön så bad de i förväg om ursäkt för idioterna jag förr eller senare skulle träffa. Än har det inte hänt.
Såvida de inte syftade på Matagouri och Speargrass, det är två stingsliga bekantskaper. Dock växter.
Matagouri (engelskt namn: "Wild Irishman", jag tror att det är en direktöversättning...) är en buske som kan vara upp till ett par meter hög och tycker att det där med blad är störtlöjligt och kör all in på taggar istället. Som grädde på moset är den högst uthållig och kan överleva det mesta och växa upp till snår som sannolikt är inspirationen till törnehäcken i sagan om Törnrosa
 |
| Matagouri - taggarna framgår inte riktigt |
 |
| Speargrass |
Jag misstänker att båda dessa växter har finska rötter (höhö) för man kan nästan höra dem viska "Int' sära, para rispa"
Appendix A: "Post Trail Depression"
Målgången var nu ett par dagar sen och jag har återvänt till Invercargill och lever än så länge i förnekelse och vägrar inse att det är slut. Än så länge är det några bekanta ansikten kvar (jag råkade t.ex hitta en ölfestival i stan här som John och jag kikade in på) men nu börjar leden tunnas ut.
Inspirationen är inte riktigt på topp för att ta tag i något utan man tar det mest lugnt, stirrar in i sin medaljongtapet och vilar upp sig lite grand.
Det mest troliga är att jag sticker ner till Stewart Island (NZ:s tredje största ö, söder om Sydön) för att spana efter kiwifåglar, sydsken och få en dos lera till.
Sedan återvända till Te Anau för att ta en tur ut till nån fjord i Fiordland och kanske ev nån kortare vandring. Längre vandringar känner jag inget jättestort behov av att göra just nu men det kanske återkommer vartefter. Sen ska jag ju ta mig tillbaka till Auckland också vilket lär ta några dagar (och några till om man försöker få med några stopp på vägen) och totalt har jag tre veckor kvar innan flyget går hem.
Lite får man ju i alla fall unna sig efter en sådan här strapats så första handlandet efter målgång kostade jag på mig både deo och en osthyvel!
Inspirationen är inte riktigt på topp för att ta tag i något utan man tar det mest lugnt, stirrar in i sin medaljongtapet och vilar upp sig lite grand.
Det mest troliga är att jag sticker ner till Stewart Island (NZ:s tredje största ö, söder om Sydön) för att spana efter kiwifåglar, sydsken och få en dos lera till.
Sedan återvända till Te Anau för att ta en tur ut till nån fjord i Fiordland och kanske ev nån kortare vandring. Längre vandringar känner jag inget jättestort behov av att göra just nu men det kanske återkommer vartefter. Sen ska jag ju ta mig tillbaka till Auckland också vilket lär ta några dagar (och några till om man försöker få med några stopp på vägen) och totalt har jag tre veckor kvar innan flyget går hem.
Lite får man ju i alla fall unna sig efter en sådan här strapats så första handlandet efter målgång kostade jag på mig både deo och en osthyvel!
söndag 2 april 2017
Dag 129: Vandraren
(Nordman - 2014-versionen)
Bluff
km 3000
Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet.
Nej, det är kanske så. För nu är vi där och jag vet inte riktigt vad som händer nu.
Sista dagen var egentligen bara en formsak. Det skulle bara göras, ca 30 km på inledningsvis gång-/cykelbana och sedan vägvandring i rätt hyggligt väder. Våran fransk-chilensk-tjeckisk-svenska sextett fick snart sällskap av en trio amerikaner - Dani, Jordan och Sarah - som redan börjat firandet genom att bara ha 95% vatten i vätskeblåsorna. Finurligt.
Till våran räddning kom att en bit av leden var avstängd pga tjurar i hagarna så vi fick traska än längre längs State Highway 1 genom Bluff by men passerade iaf en liquor store. Så beväpnade med skumvin (varken kallt, torrt eller gratis men å andra sidan inte champagne heller) och öl gick vi med lätta steg mot Stirling Point och södra änden av Te Araroa. Där var redan raskare hikers på plats och hejade på oss sista biten och vi gjorde givetvis samma sak för de som kom in senare (vid det här laget känner man i princip alla som är runt en på leden).
De flesta av oss stannade i Bluff på samma vandrarhem för lite ytterligare firande på kvällen och sen på morgonen var det "The breaking of the fellowship" och folk börjar röra sig vidare mot nästa anhalt varthän det än må vara.
Så nu kan ju Te Araroa-bloggen anses vara över men några saker har jag kvar att skriva, gott och blandat som inte fått plats hittills. Och så är det ju en del tid kvar innan det är dags att fara hem så det kan säkert komma ytterligare appendix vad det lider.
Bluff
km 3000
Vandraren har ingenstans att gå när han kommit fram till slutet.
Nej, det är kanske så. För nu är vi där och jag vet inte riktigt vad som händer nu.
Sista dagen var egentligen bara en formsak. Det skulle bara göras, ca 30 km på inledningsvis gång-/cykelbana och sedan vägvandring i rätt hyggligt väder. Våran fransk-chilensk-tjeckisk-svenska sextett fick snart sällskap av en trio amerikaner - Dani, Jordan och Sarah - som redan börjat firandet genom att bara ha 95% vatten i vätskeblåsorna. Finurligt.
 |
| Det har aldrig varit så nära som nu... |
Till våran räddning kom att en bit av leden var avstängd pga tjurar i hagarna så vi fick traska än längre längs State Highway 1 genom Bluff by men passerade iaf en liquor store. Så beväpnade med skumvin (varken kallt, torrt eller gratis men å andra sidan inte champagne heller) och öl gick vi med lätta steg mot Stirling Point och södra änden av Te Araroa. Där var redan raskare hikers på plats och hejade på oss sista biten och vi gjorde givetvis samma sak för de som kom in senare (vid det här laget känner man i princip alla som är runt en på leden).
 |
| Jag, Seb, Radek, Jime, Damien, Sarah, Julien |
 |
| Dagens bubblare |
De flesta av oss stannade i Bluff på samma vandrarhem för lite ytterligare firande på kvällen och sen på morgonen var det "The breaking of the fellowship" och folk börjar röra sig vidare mot nästa anhalt varthän det än må vara.
Så nu kan ju Te Araroa-bloggen anses vara över men några saker har jag kvar att skriva, gott och blandat som inte fått plats hittills. Och så är det ju en del tid kvar innan det är dags att fara hem så det kan säkert komma ytterligare appendix vad det lider.
Dag 117-128: Long is the time, hard is the road
(Chris Rea)
Invercargill
km 2963
Slutet är nära.
Bara drygt tre mil kvar.
Det har aldrig varit så nära som nu...
Från Queenstown fick jag lift med två tjejer vi träffade på St Patrick's Day. De kände igen Wills skomodell som en populär bland långvandrare och det visade sig att de båda vandrat PCT i USA och nu skulle köra åt mitt håll dagen efter. Ibland har man tur.
Efter ytterligare lite knixande och trixande kom jag till slut till där leden började igen (Wakatipusjön ligger i vägen, man får ta sig runt bäst man kan på egen hand).
Ganska lättvandrat längs med Greenstone river och upp mot Mavora lakes. Trevliga vyer trots att man inte var särskilt högt upp (högsta punkten här var strax över 700 meter) men lite avtrubbad har man nog blivit vid det här laget.
Att göra 30 km om dagen var ingen större svårighet här - långt nog att hålla en sysselsatt men inte så långt att det sliter alltför hårt. Fast visst slitage får man väl räkna med och när jag började känna av hälsenan vid varje steg bestämde jag mig för att göra ett oplanerat stopp och lifta ut till Te Anau för att konsultera läkarvetenskapen (dvs ringa mamma). Ett samtal och ett stopp på apoteket senare var man redo att fortsätta. Innan jag hann göra det så sprang jag på några bekanta ansikten igen - fransoserna Seb och Damien, numera i lag med chilenskan Jime, Radek från Tjeckien och ännu en fransos, Julien.
Åter på leden så träffade jag på min förste svensk sedan Mangawhei (över tre månader sen), Magnus från Stockholm. Jag har vetat att han var strax bakom mig från andra men inte sett honom förrän nu. Det var faktiskt ganska skönt att få prata lite svenska som omväxling.
Allt längre söderut och närmre kusten vi kom så blev det lägre höjder och mestadels skog att ta sig igenom. En sista passage över 1000 meter som nog kunde vara kanonfin i klart väder men när jag kom dit låg molnen kvar på lägre höjd med bara enstaka kullkrön som stack upp. Visserligen rätt tjusigt på sitt sätt.
På vägen hade dessutom min telefon gett upp andan, gissningsvis pga för många för blöta ormbunksblad som sträckte sig ut över stigen. Kanske inte ett kvalitetstecken hos telefonen men inte heller ett kvalitetstecken för mig som redan förlorat en till vattenskada. Någon gång ska man väl lära sig...
För första gången kom jag också till en stuga där alla (hela fyra stycken) sängar redan var upptagna så jag fick tälta utanför. Och nu är det inget tvivel om att hösten är på ingång här i krokarna, en del träd börjar skifta i gult och det är rejält kyligt på nätterna så jag vaknade nästa morgon med tydliga förkylningstecken. Inte värre än att man kunde traska vidare dock (alternativen var heller inte så många) och man uppskattade ju desto mer när nästa natt var i en stuga på en gård med brasa, gratis te, tvättmaskin, dusch etc. Och möjlighet att hänga med till lokala affären på kvällen var en välkommen bonus, så slapp man lösa det nästa dag.
Nästa anhalt - Longwod forest. Nordön gör comeback. Med lera. Massor av lera. Himla tur att man precis tvättat... Som en bonus bjöds det på regnskurar hela dagen också. Och ja, stugan var full igen. Som tur var så fanns det iaf tillräckligt mycket golvyta för att kunna få plats med en blöt och lerig vandrare.
Senare trillade även den fransk-chilensk-tjeckiska kvintetten in men även med den bästa vilja fick de tälta utanför. Jag var inte alls avundsjuk.
Ut ur skogen och ned till havet. Ut på upploppet. Näst sista natten var i Riverton på ett litet hostel där alla boende var TA-vandrare, några på väg att avsluta och några som kommit tillbaka för koppla av på ett lugnt och billigt ställe. Fördelaktigt var också att fransmännen brassade Ratatouille som om det inte fanns någon morgondag, så solidarisk som man är så fick man dra sitt strå till äta-Ratatouille-stacken. Det hindrade dock inte att de hade Ratatouille kvar till frukost. Och chokladbanan som frukostdessert. Och glass.
På det stora hela gjorde det att jag inte stannade någon dag som tänkt i Riverton utan fortsatte med flocken mot Invercargill. För en flock var det nästan vid det här laget, vi räknade till åtminstone ett 15-tal vandrare på sluttampen nu. En av dem var Kansas-John som det var kul att se igen och faktiskt vandra med också för första gången.
Nu avslutar vi det här!
(och ja, nån gång ska jag få till lite bilder också, det är lite kinkigt f.n)
Invercargill
km 2963
Slutet är nära.
Bara drygt tre mil kvar.
Det har aldrig varit så nära som nu...
Från Queenstown fick jag lift med två tjejer vi träffade på St Patrick's Day. De kände igen Wills skomodell som en populär bland långvandrare och det visade sig att de båda vandrat PCT i USA och nu skulle köra åt mitt håll dagen efter. Ibland har man tur.
Efter ytterligare lite knixande och trixande kom jag till slut till där leden började igen (Wakatipusjön ligger i vägen, man får ta sig runt bäst man kan på egen hand).
Ganska lättvandrat längs med Greenstone river och upp mot Mavora lakes. Trevliga vyer trots att man inte var särskilt högt upp (högsta punkten här var strax över 700 meter) men lite avtrubbad har man nog blivit vid det här laget.
 |
| ...dock inte avtrubbad nog för att inte njuta av sånt här. |
Att göra 30 km om dagen var ingen större svårighet här - långt nog att hålla en sysselsatt men inte så långt att det sliter alltför hårt. Fast visst slitage får man väl räkna med och när jag började känna av hälsenan vid varje steg bestämde jag mig för att göra ett oplanerat stopp och lifta ut till Te Anau för att konsultera läkarvetenskapen (dvs ringa mamma). Ett samtal och ett stopp på apoteket senare var man redo att fortsätta. Innan jag hann göra det så sprang jag på några bekanta ansikten igen - fransoserna Seb och Damien, numera i lag med chilenskan Jime, Radek från Tjeckien och ännu en fransos, Julien.
Åter på leden så träffade jag på min förste svensk sedan Mangawhei (över tre månader sen), Magnus från Stockholm. Jag har vetat att han var strax bakom mig från andra men inte sett honom förrän nu. Det var faktiskt ganska skönt att få prata lite svenska som omväxling.
Allt längre söderut och närmre kusten vi kom så blev det lägre höjder och mestadels skog att ta sig igenom. En sista passage över 1000 meter som nog kunde vara kanonfin i klart väder men när jag kom dit låg molnen kvar på lägre höjd med bara enstaka kullkrön som stack upp. Visserligen rätt tjusigt på sitt sätt.
 |
| Havet! Där borta! Under molnen! |
På vägen hade dessutom min telefon gett upp andan, gissningsvis pga för många för blöta ormbunksblad som sträckte sig ut över stigen. Kanske inte ett kvalitetstecken hos telefonen men inte heller ett kvalitetstecken för mig som redan förlorat en till vattenskada. Någon gång ska man väl lära sig...
För första gången kom jag också till en stuga där alla (hela fyra stycken) sängar redan var upptagna så jag fick tälta utanför. Och nu är det inget tvivel om att hösten är på ingång här i krokarna, en del träd börjar skifta i gult och det är rejält kyligt på nätterna så jag vaknade nästa morgon med tydliga förkylningstecken. Inte värre än att man kunde traska vidare dock (alternativen var heller inte så många) och man uppskattade ju desto mer när nästa natt var i en stuga på en gård med brasa, gratis te, tvättmaskin, dusch etc. Och möjlighet att hänga med till lokala affären på kvällen var en välkommen bonus, så slapp man lösa det nästa dag.
 |
| Självklart ska vi få med några fårhagar på slutet också. |
Nästa anhalt - Longwod forest. Nordön gör comeback. Med lera. Massor av lera. Himla tur att man precis tvättat... Som en bonus bjöds det på regnskurar hela dagen också. Och ja, stugan var full igen. Som tur var så fanns det iaf tillräckligt mycket golvyta för att kunna få plats med en blöt och lerig vandrare.
 |
| Lite Longwood-lera. Långsam led. Lagom lustigt. |
 |
| Martins Hut. Inte den största, inte den tätaste men väl den sista på leden |
Senare trillade även den fransk-chilensk-tjeckiska kvintetten in men även med den bästa vilja fick de tälta utanför. Jag var inte alls avundsjuk.
Ut ur skogen och ned till havet. Ut på upploppet. Näst sista natten var i Riverton på ett litet hostel där alla boende var TA-vandrare, några på väg att avsluta och några som kommit tillbaka för koppla av på ett lugnt och billigt ställe. Fördelaktigt var också att fransmännen brassade Ratatouille som om det inte fanns någon morgondag, så solidarisk som man är så fick man dra sitt strå till äta-Ratatouille-stacken. Det hindrade dock inte att de hade Ratatouille kvar till frukost. Och chokladbanan som frukostdessert. Och glass.
På det stora hela gjorde det att jag inte stannade någon dag som tänkt i Riverton utan fortsatte med flocken mot Invercargill. För en flock var det nästan vid det här laget, vi räknade till åtminstone ett 15-tal vandrare på sluttampen nu. En av dem var Kansas-John som det var kul att se igen och faktiskt vandra med också för första gången.
 |
| Julien, Claudio et moi på väg mot Invercargill |
 |
| Jag gör mig bäst i motljus vid det här laget |
Nu avslutar vi det här!
(och ja, nån gång ska jag få till lite bilder också, det är lite kinkigt f.n)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)