Dag 110-116: Walk of life

(Dire Straits)

Queenstown
Km 2676



"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

Nä du, Churchill, där håller jag nog inte med dig. Nu känns det definitivt som början på slutet står för dörren.


I Wanaka tog jag ett par dagar ledigt. Det var inte pga att det var nån slags jordbruksshow i stan så man kunde titta på vallhundar, traktorer, vattentankar, porschar och annat lantligt. Eller vad som kanske var världens största samling fyrhjulsdrivna bilar utanför IS...

Jag passade iaf på att ta en "dram tour" till bl.a vad som ska vara världens sydligaste whiskydestilleri. Dock så nystartat att de inte hade någon färdig whisky än men gin, vodka och ett par likörer fick man prova. Sedan var tydligen ett par av de andra planerade pitstopen stängda pga jordbruksshowen så skotten Lindsay som arrangerade improviserade besök på en hel hoper vingårdar (bl.a i Bannockburn vilket kändes tryggt iom att den andre deltagaren också var skotte) vilket fick till följd att man allt var lite fot om runden när man kom tillbaka till Wanaka.

Några återseenden blev det också i Wanaka, dels Will och Mack, sydstatarna som plockade upp min klocka när jag tappade den innan jul, och dels Kansas-John som jag paddlade nedför Whanganui med. Kul! Hans föräldrar var på plats för att hänga med nästa sektion (hans mamma hela vägen till slutet).

Men vi ska ju gå lite också. På nästa etapp var tydligen leden och stugorna bekostade av country/pop-sångerskan Shania Twain som ett villkor för att hon skulle få köpa marken. Intressant upplägg.

Det var rätt gött tufft faktiskt, landskapet gav intrycket av nån slags tillknycklat papper som om man hanterade det rätt kunde vikas till en origami-ananas eller likaledes knöggligt.

Läckert

Första dagen här kan ha varit första gången på vandringen som jag gjorde en kortare etapp än planerat men det blev bra ändå. Det visade sig nämligen att det var många bekanta ansikten som landade i samma stuga - Kansas-familjen, två fransmän (Seb och Damien) jag träffat ett par gånger, en chilenska jag träffat första kvällen på Sydön samt Dani (hon) och Jordan (han) som kanske är de jag träffat flest gånger på vägen, första gången var redan innan Auckland.

En väldigt trevlig kväll!

Långt där borta skymtar Lake Wanaka

Finn ett fel

Ytterligare några dagar upp och ner tar en till Macetown, en gammal guldgrävarstad från 1860-talets guldrusch här i krokarna men helt övergiven sedan nästan 100 år. Beskrivningen var mer intressant än platsen i sig som mest bestod av två restaurerade stugor och några stenhögar som en gång ev varit stugor.

En av de restaurerade stugorna i Macetown

En gammal guldgrävarstad i bättre skick var Arrowtown (vid Arrow river, en synnerligen ironiskt namngiven flod - slingrigare vattendrag får man leta efter) där byggnaderna i centrum påminde om kulisserna i en western-film. Pittoreskt eller turistigt? Ja.

Downtown Arrowtown

Turistigt och inte särskilt pittoreskt kan också beskrivs Queenstown, här måste finnas tre gånger så många gästsängar som bofasta. Dock så finns här en irländsk pub där jag ska möta upp Will och Mack nu. Det är ju ändå St Patrick's day.

Sláinte!

Det må vara turistigt, Queenstown, men ligger vackert gör det

Dag 104-109: The rocky road to Dublin/Wanaka

(The Dubliners)

Wanaka
km 2585

14% kvar nu. Det är ju ingenting!

I Tekapo hyrde jag som sagt en cykel och trampade iväg längs en kraftverkskanal mellan Lake Tekapo och Lake Pukaki. Torrt, soligt, rakt och platt. Och rätt ojämnt, det kändes som om man studsade och skakade fram mer än nåt annat. Jag tänker mig att det är så det skulle kännas att åka en ljudlös Harley-Davidson. Det blev dock bättre när man passerat laxodlingen (ja, i kraftverkskanalen!) och rullat ned till Lake Pukaki där leden gick längs med strandkanten av det blåa vattnet och med Mt Cook (NZ:s högsta berg) i fonden. Inte alls obehagligt. Inte heller obehagligt att smita ner i sjön för att svalka sig lite grann. Det var...uppfriskande...

Lake Pukaki

 Efter ett lunchstopp i Twizel (som blev något längre än nödvändigt för att ge akterpartiet lite välbehövlig respit) var det uppsittning igen för att ta sig till Lake Ohau, återigen via kraftverkskanaler (och ja, återigen med laxodlingar). En extra bonus nu var att vinden ökat och givetvis ville bo mitt i ansiktet på sant göteborgskt manér ("Göteborg" är ju som alla vet ett gammalt fornnordiskt ord som betyder "plats där det blåser ständig motvind åt alla håll) så emellanåt var det nästan lika bra att stanna för att inte köra slut på benen mer än nödvändigt. Men vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram, liksom? ;)
Till slut kom jag iaf fram till Lake Ohau, fick bytt cykel mot ryggsäck och traskade iväg för att hitta nånstans att slå upp tältet nere vid sjön. Kvällen spenderades med att lyssna på vågorna slå mot stranden medan det gjordes ett tappert försök att laga en reva i skjortan. Skjortan är f.ö det sista överlevande plagget jag hade med mig hemifrån som används på daglig basis, allt annat (byxor, strumpor, underkläder, skor) har gett upp vid det här laget. Förhoppningsvis kan jag iaf övertyga den om att hålla ihop till slutet Bluff.
Fast jag får ju erkänna att det är en speciell känsla när man märker att skjortan spricker lite mer, man känner sig lite som Hulken. Visserligen en lite mer blekfet variant av Hulken, men ändå.

Lake Ohau, med kvällssol på fel sida

Nästa dag var som de är mest just nu, upp och ner i fint väder och slutade längre fram än initialt tänkt.
På natten blåste det dock upp och temperaturen och regnet föll. Eftersom stugan där jag sov var lika tät som ett trasigt fisknät så blev det en av de kallaste nätterna hittills. Av någon anledning hade jag inte så bråttom iväg nästa morgon. Och värre blev det, efter en stunds klättrande upp mot Martha's saddle skiftade dessutom duggregnet över till snö! Hurra...
Väl över passet började dock vädret bättra på sig lite igen och solen kikade fram bland molnen även om vinden höll i. Nu lyckades jag dock iaf göra som planerat och stanna vid Top Timaru Hut och kunde lägga eftermiddagen på att njuta av utsikten, läsa, dricka kaffe och tuta lite i munspelet (minst sagt dålig nyttjandegrad på det hittills!).

De följande dagarna var enligt det numera rätt bekanta konceptet - upp, ner, sol, vackra vyer - med en såväl bokstavlig som bildlig höjdpunkt på toppen av Breast Hill

Vad finns på andra sidan krönet?

Jo, Lake Hawea och Mt Aspiring med mera. 

Där var det gött att sitta och njuta av utsikten och lyssna till ljuden av vinden som susar, ett bräkande får i fjärran och Herr Gräshoppa som spelar på sin altfiol (gnideli, gnideli, hartsviolin).

Nu sitter jag i Wanaka, största orten utefter leden hittills på Sydön med svindlande ca 7000 invånare. Och antagligen minst lika många turister. Här blir jag ett par dagar, rätt skönt att kunna ta det lite lugnt på samma plats en stund - ger lite andra möjligheter t.ex vad gäller matlagning och sånt. Man kan t.ex roa sig med att baka scones på morgonen. Smaskens! Nu ska jag ut i solen. Vi hörs.

Dag 98-103: Stairway to heaven

(Led Zeppelin)

Lake Tekapo
Km 2389

Det går bra nu. Strålande väder och härlig vandring den senaste veckan. Och ett par passerade milstolpar, dessutom!
Efter att ha tagit skolbussen åt fel håll (dvs ut från stan innan den hämtar upp barnen) så bar det upp i Clent Hills och strax var km 2250 passerad och därmed 75% av Te Araroa.

En tillbakablick på de första 75 procenten

Det var mest gamla bekantskaper runt en nu, Lasse (tortilla-tysken), Michael och Jo, ett par bayerska ingenjörer som nog har de mest ambitiösa vandringsmiddagarna jag sett, samt Dan, en ytterst trevlig kiwi som jag träffat mellan etapper nästan hela Sydön.
Dan är nog också den mest framgångsrike vandringsjägaren jag mött - get, anka och kanin har alla tydligen hamnat på tallriken. Och ja, han försökte även fånga råttan som sprang runt i Double Hut. Han samlar också in pengar via sin vandring till förmån för SAR-helikoptrar (search and rescue). Go gubbe.

Efter en hyggligt lång dag över platt och torr mark nådde Lasse och jag till slut Rangitata, ännu en flod som det rekommenderas att man hittar en väg runt. Det hade dock varit uppehåll i över en vecka i området (och än viktigare, längre uppströms) så det var faktiskt ett ganska lätt vad även om det tog 2,5 timmar. Det kan uppenbarligen vara en något bredare flod...

Vägen till Rangitata

På andra sidan fortsatte det upp och ner (mest upp) i ett magnifikt men torrt landskap.

Vägen från Rangitata

Jag fick också se min första chamois, någon slags bergsget importerad från alperna någonstans av oklar anledning.
Efter några rätt tuffa dagar tänkte jag ta det lite lugnare nästa dag men det gick väl sådär. Fick ett tips av en NoBo (northbounder, dvs går från söder till norr) om bra tältplats en bit efter den stuga jag tänkt sluta i. När jag sen nådde stugan i fråga sa nästa nobo att det var fint nere vid sjön, Lake Tekapo. Så det som var tänkt att bli 20 km blev 38. Så kan det gå.
Och då hade jag klättrat över Stag saddle, Te Araroas högsta punkt, på vägen och där träffat de franska herrarna Hans och Gerard.

Här kan man va'.

Av bara farten passerades TA:s mittpunkt på Sydön också.
Att slå läger vid stranden var heller inte så illa när man kunde avrunda dagen med ett dopp, en tjusig solnedgång och likaledes tjusig stjärnhimmel.

Här kan man också va'.

Nu börjar man inse att det inte är så långt kvar på vandringen, ungefär tre veckor om man skulle köra på utan paus. Men att komma fram snabbt har inget egenvärde i sig så nu försöker jag ta det lite lugnare och kanske ta någon extra vilodag i byn och njuta lite mer av landskapen.
Så nu har jag haft nästan två dagar i Lake Tekapo by och passat på att skvalpa i hot springs, basta för första gången på alldeles för länge och lite sånt. Inte dumt.

Men imorgon kommer de och lämnar en cykel åt mig och så tar vi sikte på Wanaka.