Dag 104-109: The rocky road to Dublin/Wanaka

(The Dubliners)

Wanaka
km 2585

14% kvar nu. Det är ju ingenting!

I Tekapo hyrde jag som sagt en cykel och trampade iväg längs en kraftverkskanal mellan Lake Tekapo och Lake Pukaki. Torrt, soligt, rakt och platt. Och rätt ojämnt, det kändes som om man studsade och skakade fram mer än nåt annat. Jag tänker mig att det är så det skulle kännas att åka en ljudlös Harley-Davidson. Det blev dock bättre när man passerat laxodlingen (ja, i kraftverkskanalen!) och rullat ned till Lake Pukaki där leden gick längs med strandkanten av det blåa vattnet och med Mt Cook (NZ:s högsta berg) i fonden. Inte alls obehagligt. Inte heller obehagligt att smita ner i sjön för att svalka sig lite grann. Det var...uppfriskande...

Lake Pukaki

 Efter ett lunchstopp i Twizel (som blev något längre än nödvändigt för att ge akterpartiet lite välbehövlig respit) var det uppsittning igen för att ta sig till Lake Ohau, återigen via kraftverkskanaler (och ja, återigen med laxodlingar). En extra bonus nu var att vinden ökat och givetvis ville bo mitt i ansiktet på sant göteborgskt manér ("Göteborg" är ju som alla vet ett gammalt fornnordiskt ord som betyder "plats där det blåser ständig motvind åt alla håll) så emellanåt var det nästan lika bra att stanna för att inte köra slut på benen mer än nödvändigt. Men vem kan stoppa mig när jag bara rullar fram, liksom? ;)
Till slut kom jag iaf fram till Lake Ohau, fick bytt cykel mot ryggsäck och traskade iväg för att hitta nånstans att slå upp tältet nere vid sjön. Kvällen spenderades med att lyssna på vågorna slå mot stranden medan det gjordes ett tappert försök att laga en reva i skjortan. Skjortan är f.ö det sista överlevande plagget jag hade med mig hemifrån som används på daglig basis, allt annat (byxor, strumpor, underkläder, skor) har gett upp vid det här laget. Förhoppningsvis kan jag iaf övertyga den om att hålla ihop till slutet Bluff.
Fast jag får ju erkänna att det är en speciell känsla när man märker att skjortan spricker lite mer, man känner sig lite som Hulken. Visserligen en lite mer blekfet variant av Hulken, men ändå.

Lake Ohau, med kvällssol på fel sida

Nästa dag var som de är mest just nu, upp och ner i fint väder och slutade längre fram än initialt tänkt.
På natten blåste det dock upp och temperaturen och regnet föll. Eftersom stugan där jag sov var lika tät som ett trasigt fisknät så blev det en av de kallaste nätterna hittills. Av någon anledning hade jag inte så bråttom iväg nästa morgon. Och värre blev det, efter en stunds klättrande upp mot Martha's saddle skiftade dessutom duggregnet över till snö! Hurra...
Väl över passet började dock vädret bättra på sig lite igen och solen kikade fram bland molnen även om vinden höll i. Nu lyckades jag dock iaf göra som planerat och stanna vid Top Timaru Hut och kunde lägga eftermiddagen på att njuta av utsikten, läsa, dricka kaffe och tuta lite i munspelet (minst sagt dålig nyttjandegrad på det hittills!).

De följande dagarna var enligt det numera rätt bekanta konceptet - upp, ner, sol, vackra vyer - med en såväl bokstavlig som bildlig höjdpunkt på toppen av Breast Hill

Vad finns på andra sidan krönet?

Jo, Lake Hawea och Mt Aspiring med mera. 

Där var det gött att sitta och njuta av utsikten och lyssna till ljuden av vinden som susar, ett bräkande får i fjärran och Herr Gräshoppa som spelar på sin altfiol (gnideli, gnideli, hartsviolin).

Nu sitter jag i Wanaka, största orten utefter leden hittills på Sydön med svindlande ca 7000 invånare. Och antagligen minst lika många turister. Här blir jag ett par dagar, rätt skönt att kunna ta det lite lugnt på samma plats en stund - ger lite andra möjligheter t.ex vad gäller matlagning och sånt. Man kan t.ex roa sig med att baka scones på morgonen. Smaskens! Nu ska jag ut i solen. Vi hörs.