onsdag 22 augusti 2018

SOL, dag 21: Terminus (where death is most alive)

(Dark Tranquility)

Trondheim, km 580

Det var det. Slut på det roliga. Återgå till verkligheten.

Sista dagen kan nästan ses som två - först en på blöta skogsstigar i mer eller mindre regnväder (jag har numera inte så stort förtroende för YR...) och sedan mindre vägar i solsken. Sista dryga milen på cykelbana längs Trondheimsfjorden, inte helt otäckt.

Trondheim

Sen var det liksom bara slut, man marscherade in på pilgrimsgården, fick en stämpel, ett brev och en gratisbiljett till Nidarosdomen.
Det känns inte riktigt rättvist att jämföra med Te Araroa men skillnaden var ändå som natt och dag. Då avslutade jag tillsammans med över 20 andra som gjort samma sak varav jag träffat de flesta till och från under veckor eller månader, nu var det inte ett bekant ansikte inom synhåll. Firandet blev en hamburgare och öl. Till norska priser. Tjosan.
The End

Ska komplettera lite här någon dag.

"He seeks distance to change his perspective
In freedom and seclusion he arranges his thoughts
Strength and power he regains in nature’s shielding bosom
In vivid silence and familiar remoteness he can listen to his heart
Yet he experienced that from no wayfare you return the same
He knows that nothing will change until you change yourself
And therefore every revolutionary is a wanderer"

tisdag 21 augusti 2018

SOL, dag 17-20: The road to Hell

(Chris Rea)

Folden, km 548

Nu är det inte långt kvar. Lite kluvet, det är så skönt att vara på väg men de senaste dagarna har varit lite sådär.
Det var nog iaf ett bra val att inte stanna i Sticklestad, handlade lite mat i Verdal och hittade till slut en bankomat. Sedan har det varit ut på den Nord-Trönderska landsbygden. Det har varit asfalt, grus, skogsvägar och emellanåt även trevliga skogsstigar. Och regn. Förutom dagen efter Sticklestad har det regnat till och från hela tiden. Inga skyfall och inget konstant utan sådär lagom irriterande som är strax över gränsen för vad man kan med utan regnjacka. Sen slutar det ett tag och väntar tio minuter efter att regnjackan åkt av innan det börjar igen och kör på en halvtimma innan det slutar. Tröttsamt.

Utsikt mot Levangerfjorden

Men då är det iaf skönt att komma fram till brasvärmd stuga och bli itrugad kaffe och färsk frukt av Solbrit (undrar om det finns ett norskare namn?).
När man sedan ska sätta fyr i den slocknade brasan upptäcker man den undermåliga kvalitén i norska tidningar och vedträn. Efter några frustrerade eder, ett sjunkande pyromansjälvförtroende och en visit hos det lokala granbeståndet sprakade det dock i kaminen igen. Vid det laget var det bara Stoltheten, Envisheten och jag kvar, Värdigheten hade gjort som Rim och Reson och lagt sig för länge sen.

Bitvis känns det som att man tar sig fram med myrsteg. Alltså inte att man går med små steg utan man går på en myr. Det stämmer oftast. Torra fötter är inte något man behöver dras med någon längre tid. Det innebär också att om man till äventyrs skulle hitta en plats i Norge som är plan nog att tälta på så skulle man antagligen behöva snorkel för att sova.
Jo, lite blött är det emellanåt

Men nu ska jag sluta gnälla.
Passerade genom Hell idag. Orten heter så. Lite för roligt för att inte uppmärksammas. Så nästa gång ni är på after ski och bandet spelar "Highway to Hell" så vet du att det är E6 genom Tröndelag det syftas på.
Jag undrar f.ö om bönderna där odlar Hellvete?
Om man tatuerar sig där blir det då en Hellristning?
Kan man på caféet få en Hell Ceasar-sallad?
Som sagt, lite för roligt!

Hell station

Nu är det bara lite drygt tre mil kvar så det blir en lagom värdig avslutning.
Jag tänkte skrida majestätiskt in i staden i toga och lagerkrans, vinka lite avmätt och ta emot massornas hyllningar.
Men det slutar väl med att man klafsar in i skor som säger "squish" vartannat steg, regnjacka på trekvart, förbannandes en öm hälsena och ackompanjerad av ett ilsket plingande från en lycraklädd man i 45 års-åldern på världens lättaste cykel.
C'est la vie.

torsdag 16 augusti 2018

SOL, dag 14-16: Wandrin' star

(Lee Marvin)

"Mud can make you prisoner and the plains can bake you dry.
Snow can burn your eyes but only people make you cry"

Stiklestad, km 444

Nu går det undan! 11 mil på tre dagar! Inte så imponerande som det låter, dock.
Från Åre gick det via Duved med ett glasstopp vid karolinermonumentet (sug på den, auto correct!) ut på skalstugevägen. Där var det slut på det roliga - asfaltsväg med granar som enda utsikt och mer trafik än väntat. Fick inte ens köpa en golfvagn av ett par herrar som verkade klara för dagen.
Kom iaf till slut till Tännforsen, som anser sig vara Sveriges största vattenfall på något sätt, strax innan stängning.
Det finns bättre bilder av Tännforsen...

Pratade lite med en i personalen om hur vägen såg ut framåt för om det inte blev bättre kunde det bli aktuellt att plocka fram tummen. En annan i personalen var precis på väg hem och erbjöd mig skjuts ut till vägen igen och väl där konstaterade hon att hon inte fortsatt åt andra hållet tidigare och vi fortsatte till Medstugan, sen var hon tvungen att vända innan bensinen tog slut. Två mil asfalt passerade i ett nafs!
Tog in på vandrarhem (drivet av lanthushållningssällskap, bara en sån grej!) och ett par damer som tänkt jäkta igenom på 17 dagar samt Michael och Maria, ett ungt tyskt par jag träffat någon dag tidigare. Bastu fanns det också! Hooray!
Riksröse 165b och jag. Det är jag till vänster.

Sen äntligen var det lite fjäll! Det var efterlängtat kan jag säga! Tystnaden, vidderna, imponerande men lågmält, kargt men levande, bistert men inbjudande. Ord gör det inte rättvisa.
Tog en rätt kort dag för att suga lite mer på fjällkaramellen och fick åter sällskap av tyskarna i vindskyddet.
Fjäll. Det är gött.

Idag har det blivit trippens längsta dag, någonstans runt 45 km tror jag. Mestadels i duggregn och på asfalt. Fötterna har helt spontant börjat använda Sven Plex Petterssons referat av Jan Holmlund i OS 1980 "oj oj oj oj oj oj oj oj, vad gör karln? Aj aj aj aj aj aj aj"
https://youtu.be/AW1PlAFkLLY
Men annars är Norge fint och precis som förväntat tog det inte mer än tio minuter efter gränsövergången innan jag mötte de första norskarna på tur med stugpackning. Fördom infriad.
En liten bit av Polen Norge

Förresten så har jag börjat mentalt ersätta St Olav med Ole från sällskapsresan-filmerna. Jag gillar tanken på Ole ledande en här med "vibrasjonsdempere" på svärdet och istället för krona eller hjälm en stickad mössa där det står "Kiss me, I'm Norwegian". Jag är lättroad ibland.

Hade gärna stannat nån dag här men efter att konsulterat väderprognosen ska jag nog se till att utnyttja morgondagen för att gå.
Knappt 14 mil kvar nu. Fem dagar skulle jag tro.

tisdag 14 augusti 2018

SOL, dag 8-13: No reason to stay (is a good reason to go)

(Joanne Shaw Taylor)

Åre, km 332

Viktigt meddelande till allmänheten:
Om man klickar på bilder så förstoras de!

OK, dags att komma ikapp lite igen då.Vilodag i Östersund innebar tyvärr att Vardagen smög sig på med samma subtila elegans som ett 43-vagnars godståg lastat med spännande saker som kompostpåsar, räkningar och stulna cykelhjul. Det tog inte jättelång tid att längta ut igen.
Annars spenderades den i stort sett med två saker - äta en massa mat och några timmar på relaxen på badet. Tillsammans med ett snabbt besök på blodgivningen framstår det mest som en oavsiktlig men likväl välkoordinerad trefrontsattack på vätskebalansen.

Vädret har varit lite sådär, blåsigt med lite växlande sol och regn och grejer. Tyvärr har det gått ut lite över sikten så t.ex utsikten från Frösö kyrka kom inte riktigt till sin rätt, tyvärr. Fjällen syntes längs hela horisonten men mest som mörka konturer.
Första kvällen efter Östersund slog jag upp tältet i kanten på ett hygge och fick framåt läggdags besök av en älgko med tillhörande kalv som var ute på kvällspromenad. Det var de första landdjuren jag sett, oräknat nån ekorre här och var. Efter det har det blivit ytterligare ett par älgar och en mycket tjusig räv men det var dock ingen av dem som ville vara med kort.
Det gör tyvärr inte utsikten från Frösön rättvisa

I Nälden tyckte jag att det var lite för länge sen jag blivit bjuden på kaffe så jag avlade en liten visit på församlingshemmet för att få saken åtgärdad. Det hade naturligtvis inget att göra med att det regnade och de hade tak, el och ett gäst-wifi. Kantorn passade även på att ropa in en vandrare till hon såg så då fick vi sällskap av Zdenek från Tjeckien också. Den först vandraren jag sett som är under 50. Oräknat mig själv. Fast jag ska nog dubbelkolla det där, jag börjar bli upphov till ett hel audiotek med gubbljud - det är stånkanden, schostanden, frustanden och grymtningar i alla upptänkliga tonarter och tonlägen när man behöver resa sig efter en liten paus.
Lurig tipspromenad i Nälden:
Vem är inte en av de sju dvärgarna?
1. Cincinatti
X. New York
2. Boston


Vidare förbi Alsen och Kluk (jag ser med glädje framför mig hur alla boende söder om dalälven ser ut som frågetecken inför alla dessa Jämtländska småbyar) där jag funderade på att göra en smash-and-grab på Kluksfestivalen eftersom de hade ett pubtält samt en körkompis till mig som uppträdde.
Alsensjön i kvällssol

 Jag litade dock på de gamla spartanerna som sa att "hungern är bästa kryddan" och travade vidare mot Mörsil, där jag hoppade över frukosten för att hänga på låset till buffén på Kretsloppshuset. En sen start den dagen men landade ändå strax efter Ristafallet (känt från Ronja Rövardotter-filmen), precis nere vid Indalsälven. Väldans trevlig tältplats och lite välbehövlig tvagning.
Ristafallet. Lätt modifierat.

Här är det gott att vara.


Härnäst väntar slutet på civilisationen (i princip) i Duved med sikte på det västra broderlandet. Nästa uppdatering om ett några dagar men troligen inte i lusekofta.

F.ö är eldingsförbudet hävt sen i fredags. Det underlättar.

Måste passerat halvvägsmarkeringen de senaste dagarna också. Bara en sån grej.

Lite Nya Zeelands-feeling har jag fått också, dels har det klafsats genom lera i kohagar och dels har jag blivit omringad ett par hundra får. Jag försökte vänligt förklara att jag ville passera men de sa bara "nääääää".

onsdag 8 augusti 2018

SOL dag 6-7: Walking by myself

(Gary Moore)

"Riktiga grabbar klappar takt till Gary Moore med jobbarlabbar" - Jörgen Schelander

Östersund, 212 km.
Ibland får man diverse utskick från fack, högskola och annat yrkesrelaterat där det pratas om nätverk och hur alla man någonsin träffat är ens nätverk som man ska utnyttja. Då brukar jag tänka att den dagen jag ser på mina vänner, släktingar och bekanta som mitt nätverk snarare än just vänner, släktningar och bekanta så är det dags att ta en rejäl funderare över mitt liv.

Men vissst kan det vara bra att känner på rätt ställen. T.ex en bryggare på det lokala bryggeriet som bor utefter leden. Då kan det bli en trevlig paus i vandrandet med varuprover av processat vatten från Pilgrimskällan. Skål och tack, Håkan!
Den svenska originaltiteln på Sinatras gamla paradnummer "My way"

Jag måste även passa på att bikta mig (det känns väldigt pilgrimsfärd-aktigt), ety jag har fuskat. Jag hoppade över sträckan mellan Bräcke och Gällö. Detta av två anledningar, dels har sommarens skogsbränder utanför Gällö gjort att leden fått dras om och den nya sträckningar går längs med E14 i flera kilometer, och dels så har jag gått den sträckan tidigare i sommar när jag hakade på den lika trevliga som inspirerande Lina Hallebratt och kompani för en dag där vi var fyra personer och fem hundar i duggregnet.

På det stora hela är det trevlig vandring mellan Bräcke och Östersund. Jämför man Jämtland med Medelpad så är det mer höjder, mer sjöar och mindre Ljungan. Ingen Ljungan alls, faktiskt.
En liten höjdpunkt var när man kom ut ur skogen på höjderna ovanför Brunflo och bjöds på ett panorama med glimt av Locknesjön, trakterna runt Brunflo, Brunfloviken och Annersia och en första glimt av fjällen långt i fjärran. Mumma!


Sträckan mellan Brunflo och Östersund går hela vägen bland ängar, skogsdungar och enstaka hus med Storsjön glittrande i solljuset bakom hela tiden. Vykortsvackert vid varje vägkrök!
Inte så estetiskt tilltalande men kul att prova. Nu är det dock tält igen.


Förresten så har jag inte sett några andra vandrare förutm ett par damer jag passerade efter ett par timmar första dagen. Enligt boende längs med så passerar det några varje dag men jag måste väl vara helt i ofas med dem då. Har dock blivit passerad av ett par cyklister.

Nu blir det vilodag.

måndag 6 augusti 2018

SOL, dag 3-5: Let's take a walk

(Stefan Andersson) Bräcke, 134 km. Medelpad - inte fullt så exotiskt som Nya Zeeland. Ljungandalen är dock rätt trevlig med gårdar, små byar och ännu mindre byar om vartannat. Skog, sjö, fors och vetefält (jag hävdar bestämt att det var vete och vägrar lika bestämt visa kort för att inte bli synad).

 Hade det bara funnits lite mer stig och lite mindre väg att gå på så hade det varit riktigt trevligt. Men samtidigt behöver man ju kontraster för att uppskatta det goda lite mer. Till exempel när man går och muttrar över ännu en sträcka med asfaltsväg och börjar på allvar överväga att byta till cykel framöver. När man då blir anropad från en veranda med ett "Vill du ha en kopp kaffe? Eller en kall öl?" så gör inte fötterna så ont längre och man återfår livsglädjen på ett kick. Så strax sitter man på Rickards veranda (det är som Jills veranda fast utan Jill och en massa musik och där man själv är gästartisten. Det kanske mest verandan som är gemensam nämnare vid närmare eftertanke), hjälper sonen att blåsa upp fotbollen, sörplar på en öl och ångrar att man satte sig i solen. Sådana möten med folk längs vägen är verkligen fantastiskt roliga, det är helt vanliga människor som bjuder på kaffe, sig själva och allehanda historier om bygden. T.ex så lär ingen guidebok förtälja historien om den lilla festivalen i grannbyn där artisterna uppträdde på en pråm och någon lustigkurre på en vattenskoter roade sig med att köra cirklar runt scenpråmen för att göra svallvågor om det var något han inte gillade som spelades. Ibland kommer man också på att om man beskriver det man gör för stunden kan det låta en smula ovanligt för en oinvigd. Hade det inte varit för Nix-register och en telefon i flygläge så hade jag nästan hoppats på att bli uppringd av en teleföräljare bara så att man, helt sanningsenligt, skulle få chansen att ursäkta sig med att man sitter och käkar lunch på en kyrkogård. Gärna med tillägget att något nog varit lite dåligt för man börjar känna sig "risig i kistan"... (Varför kyrkogård? De har rinnande vatten!)
Ljungan och Sveriges längsta träbro

t I alla fall, efter tre dagar nåddes Borgsjö som sista anhalt i Ljungandalen. Även sista utpost mot Norge innan det ritades om lite kartor i mitten på 1600-talet. Övernattning i hembygdsgård/vandrarhem där en snabblektion i att ducka vid passage av låga dörrar ingick utan extra kostnad. Det är annars inte något jag behövt öva på så frekvent. Det märktes. Bort från Ljungandalen som sagt med sikte på Jämtlandsgränsen och på betydligt mer skogsstig än dito vägar. Fick chansen att sova i ett hus som tros vara från 1600-talet, bör vara den med marginal äldsta byggnad jag sovit i. Övrigt att notera är att jag skrämde upp vad som jag gissar var en ugglefamilj på flygträning, fyra stycken tämligen stora ugglor inom några tiotal meter. Ett långdistansfoto och lite googlande gör att jag gissar på Slaguggla. Idag har det mest regnat. Om det innebär att eldningsförbudet dras in är det OK om det regnar lite till.
Rast påbjuden för pilgrimer. Jag stannade inte. #rebell

torsdag 2 augusti 2018

SOL, dag 1-2: Gotta get away

(The offspring) 

Stöde, 50 km 

 Kosläpp. Det är nog den bästa liknelsen jag kan prestera för att beskriva känslan när det bar iväg igår. Visst, inte så mycket råmande, krumsprång och mular i gräset men ni fattar. Hett var det också, trots flitigt vätskeintag var det inte mycket ut den ordinarie vägen. Däremot är hatten numera på väg att genomgå metamorfos och kommer snart presentera sig som fullvärdig saltsten. I princip enbart vägar gör det lätt att gå men är elakt mot knän och fötter. 

Entusiasm och enkelt underlag gör att det rullar på bra och igår kom jag klart längre än jag räknat med. Vilket iofs kan bero på att jag blev tipsad om en trevlig badplats som kändes rätt. Men det var ju lite styvt tre mil dit. Men värt det

I förgrunden är det min hängmatta. Japp, det är det nya. Tänkte prova det istället för tält nu i början. Eldningsförbudet medför ju lite nytt tänk också.

Fick iaf en rejäl regnskur igår. Det var intressant att uppleva förloppet. Jag var inne på en mack i Matfors och fyllde på vatten och när jag klev ut igen var det som att gå in i en bastu, en vägg av värme. Vinden hade mojnat och fåglarna tystnat. Snart hördes nästan konstant åska, det började fläkta lite och sen vred någon på kranen. 30 minuter senare var det sol igen.

Kvällsdoppet var klart eftertraktat i värmen. Om Stödesjön har bräckt vatten numera kan det ev vara mitt fel...

Idag har jag knallat till Stöde, känt för Stödekepsen och sloganen "hade ni bott i Stöde hade ni varit hemma nu". Och en pizzeria. Med kaffe. Win!

Nu ska jag se om jag kan få fason på en bråkig sko och därpå följande blåsor. Hade varit lite snopet att behöva byta skor efter två dagar...

onsdag 1 augusti 2018

SOL, dag 0: Don't stop me now

(Queen) Jahopp, då var det dags igen. Dags att snöra på sig skorna och kränga på sig ryggsäcken och se vad som finns bakom nästa vägkrök. 

 Äntligen! 

 Det har kliat svårt i fötterna sen någonstans i april även om det då snarare var turskidor än vandringsskor som var på modet här i krokarna. Några dagsturer har mest bara förvärrat saken men nu är det alltså dags. Jag känner mig lite som ett barn dagen innan julafton! 

Nu är det St Olavsleden som gäller, 58 mil mellan Sundsvall/Selånger och Trondheim. En gammal pilgrimsled som ska gå i St Olavs (Norges nationalhelgon) fotspår fram till Stiklestad där någon tyckte att han (Olav, alltså) var lite längre än han faktiskt borde vara och kortade av honom med sisådär tre dm högst upp. Så kan det gå. Sen var det någon annan som samlade ihop resterna av Olle, körde bort alltihop till Nidaros, grävde en grop och byggde en kyrka ovanpå. I korta drag. 

Enda orosmolnet är väl egentligen bara bristen på just moln. Väderprognosen säger 30 grader och sol... Huvva.

 Det får räcka för idag. Måste ju komma i säng så att det blir julafton dags att ta sig till Sundsvall så fort som möjligt. (Det kan inte vara en mening som yttras alltför ofta, jag kan inte komma på någon som haft bråttom till Sundsvall...) 

 So pretty please, with sugar on top, don't stop me now!