GB dag 9-14: Who'll stop the rain

 (Creedence Clearwater Revival)

Ritsem, km 294

Nu börjar jag komma in i det. Det rullar liksom på. 

I något inlägg inför avresan trodde jag att vädret och sällskapet skulle vara den största skillnaden mot Nya Zeeland. Ibland tycker jag inte om att ha rätt. De första två dagarna ut från Abisko var ganska lika - lite vind, lite regn och väldigt lite sol. Det funkar att gå i men när man slagit läger är det rätt långsamt att sitta inne i tältet och kura. Tillsammans så liksom nöter det ner en.

Efter Alesjaure hade jag tänkt gå genom Unna Vistasvagge för att sen svänga in mot Nallostugan. Lite förvarning från stugvärden om underlaget och att vädret surnade till mer när jag närmade mig dalen gjorde att jag vände tillbaka ner till Kungsleden och slog läger några km norr om Tjäktjastugan, i tacksamt lä bakom en liten ås. Nästa dag var vädret lite trevligare och jag gick mot Nallo från Tjäktja istället, en ganska hög passage uppåt 1300 möh. 

På väg ned mot Nallo. Strax innan snön.

På nedvägen skulle jag skråa över ett ganska brant snöfält. Lite för brant visade det sig. Jag tappade fotfästet och började glida nedför snön i rätt god fart. Enda tanken var "fötterna först!" och det blev en ganska obekväm inbromsning i stenskravlet nedanför snön. Lite högre fallhöjd och/eller större stenar nedanför och det kunde gått mycket, mycket värre. Nu klarade jag mig med bara några skrapsår. Lite skärrad och mycket irriterad på mig själv för att jag borde veta så mycket bättre tog jag vidare. Det visade sig att paret vars spår jag följt ut på snön (och sett fortsätta nedanför, därav att jag trodde det var hyfsat säkert) hade gjort exakt samma sak men också klarat sig oskadda. Men Nallo var fint! Efter mycket sten och blöta fötter den dagen var jag rätt härsken och tog in i Sälkastugan för natten. Varm stuga, lite trevligt sällskap och en en natts sömn gjorde underverk för moralen!

Härnäst vände jag västerut mot Hukejaure. Hyggligt väder och fin vandring gjorde det nog till den finaste dagen hittills. Det var t.o.m så att jag behövde plocka fram solglasögonen från sitt gömställe längst ner i ryggsäcken och fick en fin kväll halvvägs till Sitasjaure.

Hukejaure 

Turens första fjällämmel!

Nästa dag var vädret tillbaka till det vanliga igen. Som extra bonus var det fullt av fyrhjulingsspår längs vägen. Dekorativt. Men då kommer det ett inslag av Trail Magic! När jag kommer till Sitasjaure sitter där två naturbevakare från länsstyrelsen som inte missar en chans att truga i mig några koppar kaffe och biscotti! Rasten blev rätt mycket längre än planerat... De erbjöd sig även att köra ner min ryggsäck till Ritsem men eftersom jag inte var säker på om jag kanske skulle hela vägen avstod jag det. Blåsigt som attan men lättgånget på grusväg var det och så småningom var jag framme. Medan jag satt och funderade på mina alternativ för kvällen kom naturbevakarna rullande med bilen, stannade och sprutade ur sig tips om var jag kunde tälta och erbjöd mig också att komma in och duscha, ladda upp telefonen osv i deras stuga, "allt utom sovplats". Sån oprovocerad vänlighet från främlingar slår verkligen knock på en när man inte väntar sig nånting.

I slutändan tältade jag dock vid STF-stationen. Det kändes nästan lite otacksamt.

Strax innan Ritsem med utsikt över Ahkkamassivet

Nu har jag haft vilodag här och hämtat ut en låda med mat och kartor mm för kommande etapp, lagat byxorna igen (i den här takten kommer de ha fler stygn än Börje Salming innan det här är över!) och pratat med den första andra "bandaren" jag stött på, Monika.

Imorgon bär det av till Padjelanta där jag ska möta upp mina vänner Erik och Åsa med familj som håller till i Kutjaure-vistet den här veckan. Inte planerat innan avresa så det var ren flyt att det klaffar med tid och plats men nu ser jag väldigt mycket fram mot det!

Efter det blir det nog lite oledat till Alkavare om vädret tillåter och sen "höga vägen" via Vallevagge till Kvikkjokk. Ca 6 dagar tror jag. Det finns t.o.m en sol i väderprognosen!

GB dag 1-8: Here I go again

 (Whitesnake)

Jaha, så var det igång igen! En blandad kompott får man väl säga.

Bussen från Rovaniemi (där jag f.ö råkade på en tysk som cyklat från Hamburg till Nordkap och nu skulle jobba sig ned genom Europa till Spanien - tänk så tokiga människor det finns! 😅) rullade in i Kilpisjärvi strax innan 18 på kvällen och då var det väl inget att vänta på. För att ens komma till röset så får man antingen vandra i 13 km eller ta båt en bit och bara gå tre km. Eftersom sista båten gick vid 15 var det inget val, bara att traska på i det fina vädret. Efter sex timmar på bussen med strålande sol utanför kändes det helt okej att sträcka på benen lite. Midnattssolen gjorde att det var lätt att fortsätta i den ljusa kvällen så efter ett plikskyldigt stopp vid själva röset fortsatte jag en bit in i Sverige mot Pältsastugan. Ivrigt påhejad av allehanda flygande mördarmaskiner! Bland det värre jag varit med om på myggfronten. De gillar väl också midnattssol...

Redo att starta vid Treriksröset!

Nästa dag fortsatte på samma tema - varmt, vindstilla och mygg. Stugvärden i Pältsa sa att det är rejält värre med mig i år än vanligt. Pältsastugan var f.ö också en bas för norska motståndsrörelsen under andra världskriget (oklart vilken sida myggen var på). Stugvärden informerade också om en mindre inbjudande väderprognos för de kommande dagarna, redan till kvällen skulle det blåsa upp och börja regna.

Jag behövde dock inte vänta så länge, några hundra meter innan norska gränsen drog det igång. Regn, vind och dålig sikt. Min plan att försöka vada Rostaelva och gå rakt på Daertahytta kändes inte rätt längre - även om det gått att vada var det en lång stigning direkt efteråt och hela vägen till hyttan skulle bli för mycket. Så efter en lunchpaus i en stenhydda bestämde jag mig för att gå söderut mot Stor Rostahytta. Ett mer konventionellt val hade varit Rostahytta (ja, de heter nästan samma) men då hade jag fått än mer stigning nästa dag i osäkert väderläge. 

Steinhytta. Rustikt.

Till Stor Rostahytta var det inte alls särskilt inspirerande i regnet men till slut dök den upp på stranden till Rostojaure (som till största delen ligger i Sverige). Mentalt och fysiskt trött och med målet några hundra meter bort tappade jag fokus och fotfäste i ett stenigt parti och föll framåt. Jag klarade mig men ena vandringsstaven knäcktes (den var ju såklart helt ny). Nästan exakt så jag tänkt mig att en kolfiberstav knäcks på enklaste sätt. Det var inte en jättenöjd vandrare som kom till stugan...

Men med en eld i kaminen och mat i magen förbättrades moralen. Och jag upptäckte senare att tur i oturen var att med teleskopfunktionen max utdragen var det ändå tillräckligt mycket stav kvar för att fylla en funktion, lite kortare än sin partner men funkis.

Nästa dag började med ett lite småknixigt vad över Rostaelva men följdes av lätt, oledat vandring i Daertavagge i hyfsat väder. Tämligen odramatiskt. Eftersom det gick så smidigt så gick jag en extra timme mot Dividalshytta - vädret var helt okej och det var långt dit. 

Daertavagge 

Även det visade sig vara ett bra val - fredagen var inte så inbjudande. Småregnigt, jätteblött i markerna och bitvis riktigt hård vind som kändes som att den kom raka vägen från ishavet. Oglamouröst. Jag bestämde mig för att bara mosa igenom till hyttan snabbast möjligt och vänta på bättre tider. Och väder. Hyttplatsen har två olika hytter och senare på kvällen visade det sig att en trio engelsmän flyttat in i den andra så hux flux satt jag och drack te och pratade väder på bästa engelska manér! Simon, Andy och Tom (Andys son) var ett trevligt gäng!

Ny dag, ny väta! Inte så mycket uppifrån men från blad och buskar då vägen till Vuomahytta gick mycket i skog. Och riktigt blöt mark. Fötterna var konstant genomsura. Det smarta valet hade nog varit att stanna i Vuomahytta med en riktigt fin hytta i kanonfin omgivning.

Vuomahytta inifrån

Utsikten från Vuomahytta. Åt ett håll.

 Men engelsmännen skulle gå en sträcka till (de hade en buss att passa dagen efter) och jag gjorde likadant. Ganska omotiverat. Det blev ungefär 37 km den dagen och inte nån spabehandling för fötterna direkt. Följdproblemet blev att det var ca 6 mil kvar till Abisko och det kändes lite lite att ta det på tre dagar med en vilodag som hägrade. Men att göra 10 mil på tre dagar, halvtaskigt tränad och med fötter i sisådär skick var dumt. Gör inte det. De sista två milen var inte särskilt kul, att starta om efter varje paus var en plåga och blåsorna kom som ett brev på posten. Men jag fick iaf se min skugga säkert fyra gånger. En gång i säkert fem minuter.

Uppe bland molnen

Så nu har jag haft en vilodag här i Abisko. Aktiv vila så som i att gå och handla, preppa mat, laga byxor (de började närma sig anständighetens sydgräns), följa upp depålåda, köpa mer compeed osv. Vi får väl se hur det går att ta sig vidare imorgon. 

Framåt är tanken att följa Kungsleden till Alesjaure, göra en sväng förbi Nallo och sedan snedda bort mot Hukejaure, Sitasjaure och så småningom Ritsem. Därefter genom Padjelanta ned mot Kvikkjokk och åter på Kungsleden ned till Hemavan. Därefter Lapplandsleden ned till Stekenjokk, så tar vi resten därifrån. Om fötterna bär så långt.

Största bekymmer hittills: blåsor

Mest onödiga sak i packningen hittills: solkräm

On my way

Tell everybody, I'm on my way

New friends and new places to see

With blue skies ahead, yes

I'm on my way

And there's nowhere else that I'd rather be

Tell everybody, I'm on my way

And I'm loving every step I take

With the sun beating down, yes

I'm on my way

And I can't keep this smile off my face

'Cause there's nothing like seeing each other again

No matter what the distance between

And the stories that we tell will make you smile

Oh, it really lifts my heart

So tell 'em all I'm on my way

New friends and new places to see

And to sleep under the stars

Who could ask for more

With the moon keeping watch over me

Not the snow, not the rain

Can change my mind

The sun will come out, wait and see

And the feeling of the wind in your face

Can lift your heart

Oh, there's nowhere I would rather be

'Cause I'm on my way now

Well and truly

I'm on my way now

Tell everybody, I'm on my way

And I just can't wait to be there

With blue skies ahead yes

I'm on my way

And nothing but good times to share

So tell everybody, I'm on my way

And I just can't wait to be home

With the sun beating down, yes

I'm on my way

And nothing but good times to show

I'm on my way

Yes, I'm on my way

- Phil Collins

Förberedelser

 Jag har försökt hålla mina förberedelser så begränsade som möjligt. Mest för att det inte funnits tid/ork att göra något alltför detaljerat. 

Min tänkta rutt har varit hyfsat klar rätt länge och enkelt uttryckt så har det varit att ta reda på var man kan handla mat och hur ser det ut där emellan - hur långt är det, hur lång tid kan det tänkas ta och därmed hur mycket mat behöver jag handla.

En del bandare gör upp väldigt detaljerade scheman med färdiga dagsetapper, torkar egen mat i månader och skickar ut den i s.k depålådor till campingar, fjällstationer, mm längs vägen. Jag är lika delar imponerad och skräckslagen av det - imponerad över att de orkar med all den detaljplaneringen och logistiken (jag tycker det är mer än nog att planera mat för första etappen och en enda depålåda) och lite skräckslagen för att man blir ju väldigt bunden av det på flera sätt så som tid och plats att hämta upp samt även innehållet i lådorna. Men folk är ju olika också. Hike your own hike (HYOH) som de säger på engelska

Sen har det varit en massa saker som att sluta på jobbet, försöka sälja en lägenhet och annat som har tagit en del uppmärksamhet. Så visst, lite hektiskt var det väl de sista dagarna innan avfärd.

Sen är det såklart en fördel att ha gjort liknande saker innan, det mesta av utrustning och liknande var ju redan på plats. Lite nytt har det också blivit

Utrustningen. Klicka på bilden för att förstora.
Längst bak kläder - förstärkning till vänster och ordinarie till höger.
I mitten elektronik, matlagning och hygien.
Närmast sovsäck, ryggsäck och tält. 

Fysiska förberedelser? Njae... Jag har inte varit ute och sprungit sen i påskas... Avsiktligt, faktiskt. För att spara på hälsenan. Men sen har det blivit några vändor upp och ned i Ladängsbacken på Frösön. Det finns nån sån där utmaning att man ska bestiga höjdmeter motsvarande Mount Everest i sin lokala backe och för Östersund är det alltså Ladängen. Så där har det blivit en sisådär 2500 höjdmeter. Med ryggsäck, såklart! Att gå på platt mark är inte så jobbigt, det är höjdmetrarna som kostar på.

Vi får väl se vad det är värt när det drar igång.

Just nu sitter jag på nattåget till Rovaniemi där det blir ett dygn att se sig om och handla de sista ingredienserna till maten innan det blir buss till Kilpisjärvi och dags att börja gå.

Nattågen är f.ö betydligt fräschare i Finland men inte så budgetvänliga för ensamresenären eftersom det bara går att boka hela kupéer.

Samma, fast olika.

Jag är på det stora hela rätt lugn inför det här äventyret. Jag menar, det är ju inte första gången jag är på långvandring och de förra gångerna har ju onekligen gett blodad tand, så antingen har jag dåligt minne och minns inte hur miserabelt det eventuellt var eller så var det faktiskt rätt OK. Men det är ändå några saker som skiljer sig lite åt, som gör att det blir en annan utmaning än t.ex Te Araroa i Nya Zeeland.

* vädret. Medan jag nästan kan räkna på mina fingrar de dagar jag hade regnjackan framme i NZ så är de skandinaviska fjällen betydligt mer ombytliga. Jag räknar med att det kommer åtminstone nån period med ihållande tjurigt väder som nog kan ställa motivationen på prov. Vilket leder lite in på nästa punkt:

* sällskapet. Även om jag gick själv dagtid nästan hela tiden på i NZ så var det nog bara två eller tre nätter som jag sov själv nånstans, och i de allra flesta fall på samma ställe som en eller flera andra som gjorde samma vandring. Det uppstår snabbt en slags kamratskap med de som gör samma sak och man blir som en liten familj där man träffar på varandra till och från längs vägen. Det räknar jag inte alls med att ha på Gröna Bandet eftersom det är mycket färre som gör det, stor spridning i tid och riktning (nord-syd eller syd-nord) samt att en får lägga sin egen rutt. I praktiken är det väl bara Gäddede och Fältjägarstugan som man kan tänka sig att "alla" passerar

* kroppen. Den ska ju hålla ihop och man blir tydligen äldre med åren. Det är egentligen bara ena hälsenan som trilskar i dagsläget men det kan ju räcka gott för att ställa till det. 

"It's a different beast" kanske de skulle sagt i staterna. Vi får väl se.

Gröna bandet

Så, vad är det som står på menyn den här gången? Jo, "Fjällfararnas gröna band" (gör man det vintertid så kallas det Vita bandet) eller kort och gott bara GB. I korthet handlar det om att gå genom hela den svenska fjällkedjan Grövelsjön-Treriksröset eller omvänt (nej, här räknas inte Sälenfjällen...) i en tur.

För att det ska handla om en fjälltur så ska man också passera genom eller väster om ett gäng punkter:

 * Torne Träsk, östra spetsen
 * Nikkaluokta
 * Saltoluokta
 * Jäckvik
 * Håkafot
 * Undersåker

Förutom det så får en lägga upp rutten i stort sett som en själv behagar.

Fullständiga regler finns på https://www.vitagronabandet.se/sv-SE/regler-anm%C3%A4lan-mm./regler-anm%C3%A4lan-25058957

Jag räknar med ca 135 mil för min del och det kanske tar 50 dagar om jag håller ungefär samma snittdistanser jag gjort på andra långvandringar (ca 28 km/dag inräknat vilodagar). Men vi får se. Det kan ju hända lite allt möjligt längs vägen