Dag 63-68: Southbound

(Thin Lizzy)

Sådär! Det var det! Nordön avklarad!
Ok, det tog lite längre tid än det borde men vem räknar?

Vägen till Tararuas präglades av regn, hela bussresan till Levin, stora delar av eftermiddagen, hela natten och en bit in på förmiddagen. Blött så det förslår. Men upp i bergen skulle jag, och prognosen var ändå lite lovande. Så uppåt bar det.
Det var mycket klafsande och plaskade och stigen gick rätt in i molnen - inte en tillstymmelse till utsikt. Väderleken var just lekfull, när droppandet blev för tätt så man stannar och tar på regnjackan så slutade det lagom till att man fått den på sig. Klassiskt bär-in-bär-ut-gyckel.
Så tar man och tuggar i sig lite energi och regnet tilltar igen.
Kontentan blir att man tämligen fuktig och lätt frusen trillar in i stugan som var dagens mål och konstaterar att brasveden är slut. Suck.
Bara att gräva fram alla torra kläder man har.
Ungefär nu inser jag att jag inte har någon fantastisk mängd bränsle och vädret kan göra att jag måste stanna en dag i nästa stuga. Hmm. Det finns iaf en 20 år gammal National Geographic att roa sig med. Överlag inte den mest inspirerande dagen i nz.

Nästa dag börjar i samma stil och man känner sig lite som Sisyfos när man tar sig upp för en puckel bara för att se en ny, högre skymta fram i diset. Det regnar iaf inte längre. Överlag går det faktiskt rätt ok och jag kommer fram till dagens etappmål vid tidig eftermiddag. Kombinationen av väderprognos, stugans läge och tiden gör att jag satsar på att ta mig en stuga till.
Härnäst är nämligen öppet, exponerat och över trädgränsen så kommer jag förbi det borde vädret vara av mindre betydelse imorgon.
Uppåt och uppe på Mount Crawford (högsta punkten här, just över 1400 meter) är det lite blåsigt men absolut ingen utsikt alls, molnen är för låga. Så börjar nedfärden och inom fem minuter öppnar det upp sig helt på vänstersidan och ytterligare tio minuter senare på högersidan så att man står mitt i ett enastående fjällpanorama. Fantastiskt! Inte de karga, svenska fjällen men väl så kärvt och svårtillgängligt.

Med ett stort leende på läpparna börjar nedstigningen. 1200 meter. DET var tungt i slutet. Totalt blev det, minst, 1600 höjdmeter upp och 2400 ner den dagen. Rätt mycket faktiskt.
Lite för mycket för mina skor. Den ena ger sig på någon form av sandalimitation. Inte riktigt planerat.
Väl framme vid nästa stuga ser jag rök stiga ur skorstenen och där inne sitter tre andra vandrare, varav jag och har det gött med brasan igång. På deras inrådan tar jag ett dopp i den inte alltför varma floden och njuter lite mer av stugvärmen. Hygglig skillnad mot kvällen innan.

Nästa dag? Regnet. Med stort R. Men vad ska man göra? Bara att kränga på sig regnjackan och gå.
Själv halkar jag nog bara två gånger men för den riktiga entusiasten fanns det i princip oändliga möjligheter.
Jag börjar undra om mina fötter någonsin varit så blöta, inklusive efter en kväll i badtunna. Strumporna ser märkligt uppsvällda ut och när jag får lite tak över huvudet inser jag varför - jag kan bokstavligen hälla ut ett par-tre deciliter vatten ur vardera. Och nej, det är faktiskt inte en överdrift. S.k vattentäta strumpor funkar tydligen åt båda hållen...
Hursomhaver, med skorna i spillror bestämmer jag mig för att skippa sista dagsetappen, ta mig mot bebyggda trakter och lifta till Wellington.
Till råga på allt så vill inte telefonen starta, trots att den legat avstängd i en plastpåse i fickan på regnjackan.

Så nu har jag häckat i wellington ett par dagar.
Det är tufft med vattenskadad telefon, man kan tvingas äta glass på en uteservering i väntan på att telefonen ska torka i solen! Och så blir bloginläggen lite bildfattigare.

Nu har jag iaf skaffat en ny telefon, nya skor och handlat och postat mat för ca två veckor så nu ska det vara i princip klart att ge sig på Sydön.

Mat för 8 resp 5 dagar. Kan bli lätt monotont.

Men vi ska ju ta oss till slutet av Nordön också. En dryg mil av trevlig vandring i wellingtons grönområden. I strålande solsken! Och nästan vindstilla (annars gör det skäl för namnet windy welly)!

Wellington, sett från syd.

Där är den! Slutpunkten på Nordön!

Tävling! Ett par skor har gått 15 km och det andra 1500.
Den som gissar rätt kan vinna fina priser!
Förstapris är att få bjuda mig på middag när jag kommer hem.

Annars har det varit rätt gött här i Wellington, har gjort saker man normalt inte gör på gående fot - ätit ost, gått på museum, insett att delar av personalen på vandrarhemmet vet vad jag heter (tecken på att man tagit för många dagar ledigt?)

Dag 54-62: Highwayman

(The highwaymen)

Då gör vi ett nytt försök att komma ikapp med uppdateringarna. Sist slutade vi i whanganui, men jag får backa lite och lägga till två saker från kanotfärden. Och ingen av dem är katten Barfy.

Först så var det något som vi blev förvarnade om av uthyraren - framför oss på floden fanns ett maoriskt sällskap som gjorde en waka. Exakt vad den termen innebär är jag inte säker på - det kan vara någon slags andlig resa nedför floden eller traditionella kanoter eller nåt annat. Man skulle iaf visa respekt för den och inte paddla igenom det hursomhelst och lite sånt. Sista natten på floden kom vi troligen ikapp dem men vi övernattade på campsiten på andra sidan floden men fram på kvällen så hörde vi hur de hade någon slags samling med bl.a växelvis sång av kvinnor och män. Svårt att beskriva men den som sett en haka (nej, inte kroppsdelen - den maoriska "dansen") har ett hum. Hursomhelst så kändes det lite synd att vi var på fel sida för att kunna tjuvkika.

Sen så har jag nog använt upp all min borttappade saker-tur nu. När vi bytte kanot mot mountainbike följde inte min vattenblåsa med i bytet. Blåsan i sig är ingen jätteförlust, men filtret som satt i slangen är synnerligen bra att ha och en smula svårt att få tag på. I whanganui skaffade jag reningstabletter men de smakar inte hallonbåtar och renar vatten till det facila priset av ca 6 kr litern.

Komma ikapp var det ja. I Whanganui sa jag hej då till John som skulle tillbaka för att spana in tongariro och jonielle som hade lite annat att ta sig för. Det som väntade var ett par dagar av mestadels vägvandring men man kan ju inte lifta hela tiden. Bara de första två milen. Det gick lätt även om jag vid det här laget har en inte alltför förtroendeingivande ansiktsbehåring. Sedan var det åter ut till kusten och en stund i lös, gråsvart sand med mängder av drivved. Måste nog säga att jag föredrar bohusländsk granit framför halländsk sand när det gäller vandring.

Svart sand. Och drivved.

Man får försöka hålla sig precis ovanför vågorna för att få så fast underlag som möjligt. Jag hade dock ändå så pass mycket material i skorna att jag lätt kunnat en göra en sandmodell av Bodens fästning. När man t.o.m kan tömma strumporna på sand är det lite kymigt. Nåväl, stranden tog slut, skogsvägar tog vid och när skogen övergick i hygge blev det varmt i solen. 

Jag frågade en man om lite vatten och det slutade i vatten, tranbärssaft, färsk frukt och lift till dit jag tänkt övernatta. Heja kiwis!

Så jag landade hos Jo och Mike som gärna tar emot vandrare. Otroligt rara människor, jag förväntade mig bara lite gräs och en skvätt vatten men jag skulle tydligen äta middag med dem, inte tu tal om saken! Och både dusch och pool (förvisso ouppvärmd, upptäckte jag halvvägs i) fanns också. Och öl i kylen. 

Så frampå kvällen var det grillad hjort och färskpotatis på menyn. Smakade smaskens!

Nästa programpunkt var något mer oväntad - jag blev inbjuden att följa med när de skulle flytta en bikupa till Mikes bror. Tydligen måste man flytta den minst 3 km för att "nollställa" dem, annars hittar bina tillbaka till dit kupan stod förut och blir förvirrade när den inte är kvar.

Mitt livs första lektion i bihållande.

(Någon gång ska jag försöka få med historien om bistölden också)

Vi stannade till lite hos brodern och jag blev bjuden på en öl till. Alla verkar känna mina svagheter här! 

Frukost fick jag också och när jag frågade om betalning så var svaret att det kostar inget men lämna gärna en donation så att nästa vandrare också kan få en öl. Självklart! 

Miss dock att jag glömde prova en apelsin från trädet de hade på tomten.

Jo och mike bor i utkanten av ett litet samhälle som heter Bulls och när man går igenom där kan man bli förlåten om man tror att hälften av invånarna är gamla chalmersspexare, för det är många ordlekar på ortsnamnet:

Soptunna är såklart respons-a-bull. I form av en mjölkkanna.

Polisen - const-a-bull

Ni fattar...

Mer vägar och efter lunch väntade jag in Jonielle igen och vi tog oss tillsammans till Palmerston North. Inga ceremonier där utan siktet var inställt på Tararua Ranges så vidare bar det av. Jag hade dock lite mer krut i benen och vi sa hej då för tredje gången. Dock så hade hon berättat att hon skulle ändra sina planer och åka hem av personliga skäl och då kunde jag ta över hennes vattenfilter (likadant som det jag hade innan). Underbara människa!

Från Palmerston North var det två dagar blandad vandring för att komma till Levin, eller iaf strax utanför till John och Sally som har någon slags lägergård ett par km från Tararua Ranges.

Det räcker tydligen inte med lera, vada floder och stormbyar - nu drar de in jordskred över leden också.

Efter att ha konsulterat John och väderprognosen där det var en s.k weather bomb på ingång så bestämde jag mig för att hoppa över Tararuas och försöka komma tillbaka senare.
Så nästa dag fångade jag en lift till Waikanae för att fortsätta på lägre höjd (läs: strand). Prognosen var fortfarande inget vidare så planen var att gå på så länge det höll och sen kura någonstans utom räckhåll för vädret. Blåsigt värre var det men regnet höll sig undan längre än väntat så framåt kvällen avrundade jag efter ca 38 km, bra mycket mer än beräknat! I bra väder hade det nog varit en kanondag med fina vyer.

Lite molnigt var det allt

Bitvis var det 200 m ned till havet. Och motorvägen.

Stormen passerade över natten och nästa dag var rätt trevlig, solig men blåsig när det närmade sig "windy Welly" som de kallar wellington. Även sista dagen in gick i samma tecken, fint men blåsigt - speciellt när man kom upp på lite höjd.
Till slut fick jag även min första skymt av Sydön. Närmare än jag trott. Eller så hade den slitit sig i vinden och drivit norrut...

Wellington ligger otroligt vackert.

Så nu har det varit lite paus i wellington, passat på att äta lite gott, gå på bio (med den sköna starttiden 23:10) och kikat in på Te Papa, ett känt museum i wellington. På fyra timmar hann jag med den första våningen. Jag vet inte om det säger mest om mig eller Te Papa. Får fortsätta när jag kommer tillbaka.

Just nu sitter jag på en buss på väg tillbaka till Levin för att ge mig på Tararuas igen, med något bättre väderprognos.

Till sist så fick jag i Whanganui ett videomeddelande från min 101 år unga farmor (ev med visst bistånd av pappa). Det var verkligen jättekul! Heja farmor!

Dag 44-53: The River

(Bruce Springsteen/Insomnium/Sentenced)

OK, kanske dags att ge lite livstecken ifrån sig igen. Mycket att berätta men ont om tid att skriva.

Från Taupo var det en avancerad logistisk manöver som innebar att lifta tillbaka till Taumarunui, hämta upp ett paket på campingen, ta sig in till byn för att posta det, lifta vidare till nästa anhalt och börja vandra igen. Trots en ganska tidig morgon var klockan 16 innan jag kunde ge mig på leden igen. Med en uppskattad vandringstid  på ungefär 7 timmar och en sol som går ner vid 21 fanns ingen tid att förlora, bara att sätta fart på fötterna. Bitvis blött efter några regniga dagar och uppförslut gjorde det lite extra kul.
Belöning dock när man kom upp på höjderna och skogen gav plats lågväxt busklandskap så att man fick lite vyer att njuta av. Nästan så man kunde tro att man var hemma i svenska fjällen bitvis.

Kunde nästan vara runt Vålådalen.

Eftersom fjällabstinensen var påtaglig så var det stundtals med stort leende på läpparna som man traskade fram och vid 20:45 smög in på campingen i Whakapapa på ca 1100 meters höjd. Det var nog också den kallaste natten hittills, kan inte varit långt över nollan.

Återigen en tidig morgon för en av de saker jag sett fram emot mest - Tongariro alpine crossing. Eller "gå förbi Mount Doom" om man så vill.

Ser inte så skräckinjagande ut i soluppgång.

En knapp mil innan man fick rätta in sig i ledet med hela turisthorden (NZ:s mest besökta Great Walk).
Nu är det väl egentligen inte Ngauruhoe som är grejen där utan hela det vulkaniska landskapet med kratrar, ångutsläpp, läckert färgade sjöar med helt odrickbart vatten. Och en ofta tämligen påtaglig doft av påskdag, ty det verkligen stank av svavel på vissa ställen. Såpass att man inte ville andas genom munnen.

Solig dag i Mordor

Red Crater. Här luktar det äggfis.

Orcer i gore-tex?

Emerald lakes. Ej för invärtes bruk.

Det fanns möjlighet att ta sig upp på toppen av mt Doom men jag beslöt att avstå, dels pga lite trötta ben och några moln vid horisonten som såg ut att vara på väg mot oss. Högsta punkten på leden på ca 1890 m var tillräckligt hög, kall och blåsig.
Mötte förresten Josephine igen på vägen (jag gick med turisterna men bakvänt mot hur jag gått Te Araroa annars), det var kul. Vi hade planerat att göra nästa etapp tillsammans men hennes knäproblem fick henne att avstå.
På väg ned fick man några tjusiga vyer över bl.a lake Taupo samt passerade en stuga som fått taket raserat av fallande sten vid ett utbrott 2012.

Ganska okej utsikt.

Lite skrämmande var det när jag vid ledens slut insåg att jag tappat min solhatt någonstans på vägen. Gick tillbaks en halvtimme utan framgång. Gjorde några varv runt parkeringen och var på väg att ge upp en kär gammal följeslagare när jag såg en bekant kulör liggandes på marken. Någon vänlig själ har plockat med sig den ut och dagen var räddad! Heja snälla människor!
Måste nog skaffa en annan hatt så jag inte riskerar att förlora den igen.

I slutet av dagen råkade jag på Jonielle igen och det var lika bra det för vi skulle hänga ihop ett tag framöver nu.
Nästa etapp var nämligen fem dagar i en kanot nedför Whanganui river! Först bokad av Josephine men numera alltså Jonielle och jag och anledningen till att jag hade en del tid att slå ihjäl.
Vi vandrade tillbaka till Taumarunui, handlade och fick i sista momangen sällskap av John från Kansas, så nu var vi en trio. Även känd som HEBS - highly educated bum squad! Oh yeah!
Fördelen med kanot jämfört med vandring är att man kan inte behöver bära sin packning så man har helt andra möjligheter att ta med sig saker. Som t.ex färsk frukt, bröd, ost, öl osv.

Färden på floden var riktigt trevlig, lite ström i vattnet gav bra hjälp och bildade även lite forsar med jämna mellanrum. Kul!
Lite ont om bilder dock eftersom telefonen låg vattentätt nedpackad.
Att glida fram genom floddalen i fullständig tystnad och inte se ett spår av mänsklighet var läckert.

Whanganui river

Även om det var ont om folk så var det ingen brist på sandflies (våra knotts elaka kusiner) som gav sig på blottad hud på ett kick, företrädesvis runt fotleden. Kliar som attan kan jag meddela.
Relativt korta dagar på floden gav tid över till annat, som t.ex att ge sig på sina byxor med nål och tandtråd. Nu kan de nog nästan anses befinna sig norr om anständighetsgränsen. Frågan är om det håller. Tredje gången gillt?

På vägen passerade vi "The bridge to nowhere" med en lite bättre intressant historia - den byggdes för att underlätta för nybyggare i form av återvändande soldater från första världskriget som fick gratis mark i trakterna. Men när väl bron stod klar hade alla nybyggare flyttat ut eftersom när de huggit ner skogen för att bruka jorden fanns det inget som höll fast jorden och regnet underminerade marken i branterna.

Här ska bron byggas!

Efter fem dagar i kanot gick vi iland och växlade till mountainbikes för den sista dagen in till Whanganui town. De drygt åtta milen gick bra för benen men ändalykten protesterade febrilt på slutet. Ett slut som gjordes än tyngre av en bestämd motvind (Whanganui är maori för "plats där det blåser ständig motvind". Jag lovar.)
Cykelturen underlättades dock av att Bill och Robin som vi mött dagen innan levde upp till sitt löfte och när de passerade oss i sin husbil stannade de till och bjöd på kaffe och kaka. Hygglo!
I Whanganui kom vi också ikapp en annan grupp på ca 20 hikers som varit en dag före oss på floden. De började två dagar nedströms i Whakahoro (FÅCK-A-HÅR-O, inte maori för "red light district") och paddlade hela vägen till stan. Många glada återseenden blev det.

Det var två dagar sen men längre hinner jag inte just nu, måste sova lite. Imorgon blir det första biten mot den första riktiga fjällkedjan. Hurra! Äntligen!
Bara hoppas att vädret  är med oss. Prognosen är...en aning blåsig...

Dag 35-43: Hitchin' a ride

(Green Day)

Inga svenska bokstaver den har gangen, ni far gnugga de sma gra.

Nu var det visst ett litet tag sen. Tiden gar fort nar man har roligt. Fast ratt langsamt nar man maste vanta. For det ar nog det jag gjort mest sen sist.
Jul firades som sagt i Waitomo, juldagen var mest ett Sagan om ringen-maraton men en liten svang ut i kvallsmorkret for att spana in glow worms (=lysmaskar?). Dock inte i de beromda grottorna utan forestandaren tipsade oss om en liten stig i narheten dar det ocksa fanns gott om lysmaskar, men kanske inte samma upplevelse som att aka gummibat i en grotta och se en stjarnhimmel ovanfor sig.
Annandagen fick jag en forsenad julklapp nar jag fick tillbaka min klocka av Hugh, en veterinar fran Tennessee. Sedan en kort (18 km) dag till Te Kuiti dar det visade sig att Jonielle skadat foten i en kohage pa vagen (hon gick i forvag), sa det avslutade var tid tillsammans for den har gangen.

Ursäkta mig, men du har något mellan tänderna.

Darefter blev det aterigen en ratt kort dag till fots innan jag konstaterade att mina knan och fotter nog inte behovde plagas med 35 km vagvandring och tummen akte upp och jag landade vid starten av Pureora forest park.
Nu var det dock lite battre flow i det och efter en tidig morgon sa traskade jag via en trevlig cykelled (lattganget sa att man kan njuta av omgivningen utan att bara planera nasta steg) och upp pa toppen av Mount Pureora (1165 m) - forsta gangen over 1000 m! I klart vader ska det vara en grym utsikt darifran och aven om jag hade sol pa mig sa var det en del laga moln runtom sa det var ratt begransat.

Lite kunde man se iaf. Lake Taupo t.ex, NZ:s största sjö

Sedan vidare pa skogsstigar till Bog Inn Hut, en....rustik....stuga byggd for drygt 50 ar sen for getjagare (getter gor tydligen skada pa skogen). Jag misstanker att det vilar nagon slags forbannelse over den stugan for pa vagen dit skulle det vara en T-korsning som jag aldrig sag, GPS:en fungerade inte nar jag skulle ga darifran och jag kunde inte hitta namnda T-korsning pa vagen tillbaka heller. Men nar val GPS:en vaknade till igen var jag tydligen pa ratt vag igen. Ytterst oklart hur.
Naja, klockan var da drygt 12 och enligt trail notes skulle det ta drygt 8 timmar till nasta stuga sa ingen tid att forlora! En hel del trevlig skogsstig pa vagen i ljus, luftig lovskog borgade for trevlig vandring. Fast en liten besvikelse dock - nar 1000 km-markeringen passerades sa sag jag inte roken av nagra fyrverkerier, fanfarer, konfetti eller annat som borde finnas pa plats for att fira en sadan milstolpe. Hmpf. Till slut trillade jag iaf in till Waihaha Hut med god marginal till de dar dryga 8 timmarna och dar vantade Cuun och Nina fran Nederlanderna. Trevligt folk.
Aven de sista tva milen ut ur skogen gick snabbare an beraknat sa jag bestamde mig for att satsa pa Taumarunui - nasta ort, ca 32 km framat. Nu var det lugna grusvagar som gallde, pa tva timmar motte jag en bil och hade ingen at mitt hall.
Efter en dryg mil blev vagen asfalterad och med nuvarande fart skulle jag stappla in i Taumarunui nagon gang runt 23 och med duktigt ont i fotterna. Sa ja, tummen akte fram igen och med god utdelning - tre bilar resulterade i tva liftar och ett par skonade fotter.
Val framme var det nagra glada aterseenden eftersom bl.a Swami och hans kompanjon Kristen/K2 och aven ett annat amerikanskt par, Jason och Jess (ja, den tredje Jess...) som jag sett en dag framfor mig i ett antal loggbocker sa kul att faktiskt hinna ikapp dem.
Nu var det kväll den 29:e så jag började planera för nyår (ja, jag hittade tillbaka till å,ä,ö...) i Taumarunui. Dels för att det vore kul att fira med andra och dels för att jag hade ungefär 3 dagars vandring att göra på 9 dagar eftersom det var ett inbokat startdatum efter det (varför får ni se så småningom).
Dessutom vill jag ha bra väder för en bit och prognosen var inte så lovande i det avseendet.
Nyår var iaf trevligt, det droppade in veritabla horder med vandrare (bl.a Jess nr 2 och Alex som jag inte sett sedan innan auckland, kul!) så i slutänden var vi nog lite styvt 25 som firade nyår på campingen i Taumarunui.

Gott nytt år!

De flesta fortsatte dagen efter och jag satt kvar med samma problem som innan - för mycket tid! Efter fyra dagar kan man en camping rätt bra...
Resultatet blev att tummen åkte fram igen och jag tog mig till Taupo för ett par dagar. Här finns t.ex ett bryggeri man kan besöka...
Dagen idag har förberetts spenderats med att försöka hitta ett par nya byxor (sömmen i de nuvarande har gått upp så nu är de rätt luftiga men inte så anständiga) utan större framgång. Konstaterade också att jag nog bokade fel hostel - ett av de andra hade tydligen bastu! En ovanlighet i nz men attans gött efter en dags vandring. Besvikelsen var dock inte så långvarig eftersom jag gjorde upptäckten på väg till ett par varma källor. Lite liknande och betydligt mer NZ.
Slog ihjäl ytterligare någon timme med lite minigolf, även om det kändes märkligt att det inte var Steninge Old Course. Lite synd att koppen var upphöjd på så många av hålen bara... 51 slag om någon vill slå det.

Intressant bandesign. Utslaget är utanför bild till höger.

Imorgon är det dags att ta sig tillbaka till leden igen eftersom vädret ser mer lovande ut. På tiden!