Dag 44-53: The River

(Bruce Springsteen/Insomnium/Sentenced)

OK, kanske dags att ge lite livstecken ifrån sig igen. Mycket att berätta men ont om tid att skriva.

Från Taupo var det en avancerad logistisk manöver som innebar att lifta tillbaka till Taumarunui, hämta upp ett paket på campingen, ta sig in till byn för att posta det, lifta vidare till nästa anhalt och börja vandra igen. Trots en ganska tidig morgon var klockan 16 innan jag kunde ge mig på leden igen. Med en uppskattad vandringstid  på ungefär 7 timmar och en sol som går ner vid 21 fanns ingen tid att förlora, bara att sätta fart på fötterna. Bitvis blött efter några regniga dagar och uppförslut gjorde det lite extra kul.
Belöning dock när man kom upp på höjderna och skogen gav plats lågväxt busklandskap så att man fick lite vyer att njuta av. Nästan så man kunde tro att man var hemma i svenska fjällen bitvis.

Kunde nästan vara runt Vålådalen.

Eftersom fjällabstinensen var påtaglig så var det stundtals med stort leende på läpparna som man traskade fram och vid 20:45 smög in på campingen i Whakapapa på ca 1100 meters höjd. Det var nog också den kallaste natten hittills, kan inte varit långt över nollan.

Återigen en tidig morgon för en av de saker jag sett fram emot mest - Tongariro alpine crossing. Eller "gå förbi Mount Doom" om man så vill.

Ser inte så skräckinjagande ut i soluppgång.

En knapp mil innan man fick rätta in sig i ledet med hela turisthorden (NZ:s mest besökta Great Walk).
Nu är det väl egentligen inte Ngauruhoe som är grejen där utan hela det vulkaniska landskapet med kratrar, ångutsläpp, läckert färgade sjöar med helt odrickbart vatten. Och en ofta tämligen påtaglig doft av påskdag, ty det verkligen stank av svavel på vissa ställen. Såpass att man inte ville andas genom munnen.

Solig dag i Mordor

Red Crater. Här luktar det äggfis.

Orcer i gore-tex?

Emerald lakes. Ej för invärtes bruk.

Det fanns möjlighet att ta sig upp på toppen av mt Doom men jag beslöt att avstå, dels pga lite trötta ben och några moln vid horisonten som såg ut att vara på väg mot oss. Högsta punkten på leden på ca 1890 m var tillräckligt hög, kall och blåsig.
Mötte förresten Josephine igen på vägen (jag gick med turisterna men bakvänt mot hur jag gått Te Araroa annars), det var kul. Vi hade planerat att göra nästa etapp tillsammans men hennes knäproblem fick henne att avstå.
På väg ned fick man några tjusiga vyer över bl.a lake Taupo samt passerade en stuga som fått taket raserat av fallande sten vid ett utbrott 2012.

Ganska okej utsikt.

Lite skrämmande var det när jag vid ledens slut insåg att jag tappat min solhatt någonstans på vägen. Gick tillbaks en halvtimme utan framgång. Gjorde några varv runt parkeringen och var på väg att ge upp en kär gammal följeslagare när jag såg en bekant kulör liggandes på marken. Någon vänlig själ har plockat med sig den ut och dagen var räddad! Heja snälla människor!
Måste nog skaffa en annan hatt så jag inte riskerar att förlora den igen.

I slutet av dagen råkade jag på Jonielle igen och det var lika bra det för vi skulle hänga ihop ett tag framöver nu.
Nästa etapp var nämligen fem dagar i en kanot nedför Whanganui river! Först bokad av Josephine men numera alltså Jonielle och jag och anledningen till att jag hade en del tid att slå ihjäl.
Vi vandrade tillbaka till Taumarunui, handlade och fick i sista momangen sällskap av John från Kansas, så nu var vi en trio. Även känd som HEBS - highly educated bum squad! Oh yeah!
Fördelen med kanot jämfört med vandring är att man kan inte behöver bära sin packning så man har helt andra möjligheter att ta med sig saker. Som t.ex färsk frukt, bröd, ost, öl osv.

Färden på floden var riktigt trevlig, lite ström i vattnet gav bra hjälp och bildade även lite forsar med jämna mellanrum. Kul!
Lite ont om bilder dock eftersom telefonen låg vattentätt nedpackad.
Att glida fram genom floddalen i fullständig tystnad och inte se ett spår av mänsklighet var läckert.

Whanganui river

Även om det var ont om folk så var det ingen brist på sandflies (våra knotts elaka kusiner) som gav sig på blottad hud på ett kick, företrädesvis runt fotleden. Kliar som attan kan jag meddela.
Relativt korta dagar på floden gav tid över till annat, som t.ex att ge sig på sina byxor med nål och tandtråd. Nu kan de nog nästan anses befinna sig norr om anständighetsgränsen. Frågan är om det håller. Tredje gången gillt?

På vägen passerade vi "The bridge to nowhere" med en lite bättre intressant historia - den byggdes för att underlätta för nybyggare i form av återvändande soldater från första världskriget som fick gratis mark i trakterna. Men när väl bron stod klar hade alla nybyggare flyttat ut eftersom när de huggit ner skogen för att bruka jorden fanns det inget som höll fast jorden och regnet underminerade marken i branterna.

Här ska bron byggas!

Efter fem dagar i kanot gick vi iland och växlade till mountainbikes för den sista dagen in till Whanganui town. De drygt åtta milen gick bra för benen men ändalykten protesterade febrilt på slutet. Ett slut som gjordes än tyngre av en bestämd motvind (Whanganui är maori för "plats där det blåser ständig motvind". Jag lovar.)
Cykelturen underlättades dock av att Bill och Robin som vi mött dagen innan levde upp till sitt löfte och när de passerade oss i sin husbil stannade de till och bjöd på kaffe och kaka. Hygglo!
I Whanganui kom vi också ikapp en annan grupp på ca 20 hikers som varit en dag före oss på floden. De började två dagar nedströms i Whakahoro (FÅCK-A-HÅR-O, inte maori för "red light district") och paddlade hela vägen till stan. Många glada återseenden blev det.

Det var två dagar sen men längre hinner jag inte just nu, måste sova lite. Imorgon blir det första biten mot den första riktiga fjällkedjan. Hurra! Äntligen!
Bara hoppas att vädret  är med oss. Prognosen är...en aning blåsig...