Dag 54-62: Highwayman

(The highwaymen)

Då gör vi ett nytt försök att komma ikapp med uppdateringarna. Sist slutade vi i whanganui, men jag får backa lite och lägga till två saker från kanotfärden. Och ingen av dem är katten Barfy.

Först så var det något som vi blev förvarnade om av uthyraren - framför oss på floden fanns ett maoriskt sällskap som gjorde en waka. Exakt vad den termen innebär är jag inte säker på - det kan vara någon slags andlig resa nedför floden eller traditionella kanoter eller nåt annat. Man skulle iaf visa respekt för den och inte paddla igenom det hursomhelst och lite sånt. Sista natten på floden kom vi troligen ikapp dem men vi övernattade på campsiten på andra sidan floden men fram på kvällen så hörde vi hur de hade någon slags samling med bl.a växelvis sång av kvinnor och män. Svårt att beskriva men den som sett en haka (nej, inte kroppsdelen - den maoriska "dansen") har ett hum. Hursomhelst så kändes det lite synd att vi var på fel sida för att kunna tjuvkika.

Sen så har jag nog använt upp all min borttappade saker-tur nu. När vi bytte kanot mot mountainbike följde inte min vattenblåsa med i bytet. Blåsan i sig är ingen jätteförlust, men filtret som satt i slangen är synnerligen bra att ha och en smula svårt att få tag på. I whanganui skaffade jag reningstabletter men de smakar inte hallonbåtar och renar vatten till det facila priset av ca 6 kr litern.

Komma ikapp var det ja. I Whanganui sa jag hej då till John som skulle tillbaka för att spana in tongariro och jonielle som hade lite annat att ta sig för. Det som väntade var ett par dagar av mestadels vägvandring men man kan ju inte lifta hela tiden. Bara de första två milen. Det gick lätt även om jag vid det här laget har en inte alltför förtroendeingivande ansiktsbehåring. Sedan var det åter ut till kusten och en stund i lös, gråsvart sand med mängder av drivved. Måste nog säga att jag föredrar bohusländsk granit framför halländsk sand när det gäller vandring.

Svart sand. Och drivved.

Man får försöka hålla sig precis ovanför vågorna för att få så fast underlag som möjligt. Jag hade dock ändå så pass mycket material i skorna att jag lätt kunnat en göra en sandmodell av Bodens fästning. När man t.o.m kan tömma strumporna på sand är det lite kymigt. Nåväl, stranden tog slut, skogsvägar tog vid och när skogen övergick i hygge blev det varmt i solen. 

Jag frågade en man om lite vatten och det slutade i vatten, tranbärssaft, färsk frukt och lift till dit jag tänkt övernatta. Heja kiwis!

Så jag landade hos Jo och Mike som gärna tar emot vandrare. Otroligt rara människor, jag förväntade mig bara lite gräs och en skvätt vatten men jag skulle tydligen äta middag med dem, inte tu tal om saken! Och både dusch och pool (förvisso ouppvärmd, upptäckte jag halvvägs i) fanns också. Och öl i kylen. 

Så frampå kvällen var det grillad hjort och färskpotatis på menyn. Smakade smaskens!

Nästa programpunkt var något mer oväntad - jag blev inbjuden att följa med när de skulle flytta en bikupa till Mikes bror. Tydligen måste man flytta den minst 3 km för att "nollställa" dem, annars hittar bina tillbaka till dit kupan stod förut och blir förvirrade när den inte är kvar.

Mitt livs första lektion i bihållande.

(Någon gång ska jag försöka få med historien om bistölden också)

Vi stannade till lite hos brodern och jag blev bjuden på en öl till. Alla verkar känna mina svagheter här! 

Frukost fick jag också och när jag frågade om betalning så var svaret att det kostar inget men lämna gärna en donation så att nästa vandrare också kan få en öl. Självklart! 

Miss dock att jag glömde prova en apelsin från trädet de hade på tomten.

Jo och mike bor i utkanten av ett litet samhälle som heter Bulls och när man går igenom där kan man bli förlåten om man tror att hälften av invånarna är gamla chalmersspexare, för det är många ordlekar på ortsnamnet:

Soptunna är såklart respons-a-bull. I form av en mjölkkanna.

Polisen - const-a-bull

Ni fattar...

Mer vägar och efter lunch väntade jag in Jonielle igen och vi tog oss tillsammans till Palmerston North. Inga ceremonier där utan siktet var inställt på Tararua Ranges så vidare bar det av. Jag hade dock lite mer krut i benen och vi sa hej då för tredje gången. Dock så hade hon berättat att hon skulle ändra sina planer och åka hem av personliga skäl och då kunde jag ta över hennes vattenfilter (likadant som det jag hade innan). Underbara människa!

Från Palmerston North var det två dagar blandad vandring för att komma till Levin, eller iaf strax utanför till John och Sally som har någon slags lägergård ett par km från Tararua Ranges.

Det räcker tydligen inte med lera, vada floder och stormbyar - nu drar de in jordskred över leden också.

Efter att ha konsulterat John och väderprognosen där det var en s.k weather bomb på ingång så bestämde jag mig för att hoppa över Tararuas och försöka komma tillbaka senare.
Så nästa dag fångade jag en lift till Waikanae för att fortsätta på lägre höjd (läs: strand). Prognosen var fortfarande inget vidare så planen var att gå på så länge det höll och sen kura någonstans utom räckhåll för vädret. Blåsigt värre var det men regnet höll sig undan längre än väntat så framåt kvällen avrundade jag efter ca 38 km, bra mycket mer än beräknat! I bra väder hade det nog varit en kanondag med fina vyer.

Lite molnigt var det allt

Bitvis var det 200 m ned till havet. Och motorvägen.

Stormen passerade över natten och nästa dag var rätt trevlig, solig men blåsig när det närmade sig "windy Welly" som de kallar wellington. Även sista dagen in gick i samma tecken, fint men blåsigt - speciellt när man kom upp på lite höjd.
Till slut fick jag även min första skymt av Sydön. Närmare än jag trott. Eller så hade den slitit sig i vinden och drivit norrut...

Wellington ligger otroligt vackert.

Så nu har det varit lite paus i wellington, passat på att äta lite gott, gå på bio (med den sköna starttiden 23:10) och kikat in på Te Papa, ett känt museum i wellington. På fyra timmar hann jag med den första våningen. Jag vet inte om det säger mest om mig eller Te Papa. Får fortsätta när jag kommer tillbaka.

Just nu sitter jag på en buss på väg tillbaka till Levin för att ge mig på Tararuas igen, med något bättre väderprognos.

Till sist så fick jag i Whanganui ett videomeddelande från min 101 år unga farmor (ev med visst bistånd av pappa). Det var verkligen jättekul! Heja farmor!