One way or another

 (Blondie)

Grövelsjön, km 840 

Så här nära har det aldrig varit innan

Snipp, snapp, snut så var vandringen slut. Och en värdig avslutning var det allt.

Från Östersund tog jag tåget till Enafors där stationen ligger i princip i skuggan av Storsnasen så det är bara några km innan man är uppe på fjället. Och kanske några höjdmeter också... Det finns några gamla ledkryss som antyder en gammal vinterled men med tanke på hur brant det bitvis är och de gamla skyltarna om lavinfara så är det nog lika bra att den är avvecklad.

Kanonfint vandringsväder med sol, ca 16 grader och lite vind som fläktade gav bra yttre förhållanden på en sträcka med få andra vandrare. Det var egentligen bara när jag korsade jämtlandstriangeln vid Ulvåtjärns rastskydd som jag mötte andra. Då fick jag också höra att det var risk för regn och kanske åska framåt kvällen, så när det var dags slog jag läger några km innan Sylarna istället för att fortsätta högre upp i dalen. Det var t.o.m i lä för vinden innan den fick för sig att vända så att jag fick gå ut och vrida tältet 90 grader mitt i en regnskur kl 21:30. Kul! Verkligen!

Med kurs mot Sylarna. Bara drygt två mil kvar...

Hyfsat väder över Getryggen

Busväder på väg in över Sylarna 

Nästa dag fortsatte jag upp förbi Sylstationen, genom hela dalen och ned till Ekorrdörren för att där ta av österut mot Miesketjahke genom ett väldigt trevligt, småkulligt landskap mellan de höga fjällen i Sylarna och Helags. Fortsatte förbi Helags och slog upp tältet lite drygt halvvägs till Fältjägarstugan. 

Templet med sina pinnacklar och Tempeldalen i Sylmassivet

Ekorrdörren 

Vidsträckt!

Nu var det nya omgivningar för mig och jag tror att Fältjägaren kan bli en ny favorit. Den ligger väldigt fint på en liten höjd över omgivningen och med högre toppar i väster (Skarsfjället) och norr (Helags). Säkerligen rejält utsatt i dåligt väder också, som är en del av historien bakom att den ligger där den gör (några soldater från fältjägarregementet i Östersund omkom i en snöstorm i området 1944). Jag hade dock samma fina väder och stampade på ner över Ljusnan och upp över fjället bort till Fjällnäs. Rätt lång dagsetapp så jag var rätt mör när jag kom fram. Praktiskt då att det schweiziska paret som var före mig i köket på campingen gjorde alldeles för mycket polenta och behövde göra av det någonstans. Jag kämpade givetvis tappert emot men de var två mot en...och hade dessutom en chokladpudding på sin sida... 

Jag har tänkt det ofta att det är för naturen man ger sig ut och vandrar men efteråt är det ändå människorna man minns bäst.

Efter ca 10 mil på tre dagar tänkte jag ta det lite lugnare nästa dag - handla lite för de sista dagarna och gå så långt det kändes gött. Det tuggade på och jag insåg att jag faktiskt kunde gå ända till Skedbrostugan om jag ville utan större problem. Så blev det mindre nästa dag också. Med tanke på hur stenigt det var sista dryga milen så skulle det ändå blivit svårt att hitta en hygglig tältplats ens för mitt lilla tält. Särskilt om jag skulle ha vatten nära också. Så fram till stugan blev det trots allt.

I mitten av bilden kan man skymta en fjällräv avteckna sig mot himlen

I mitten av bilden kan man skymta två präktiga sarvar

I mitten av bilden kan man ana lite sten 

Till slut blev det dock en kortare dag eftersom jag bestämt mig för att sova inne i Rogenstugan (kan, rent hypotetiskt, bero på att där finns en bastu) så jag var framme i tid för en sen lunch och satt sedan bara och njöt av solen, lugnet, sjöutsikten och lite kaffe större delen av eftermiddagen. På nåt sätt kändes det faktiskt som att det var där det tog slut. De sista milen var bara en transportsträcka. En väldigt stenig sådan. Jag var rätt glad att ben och fötter var hyfsat tränade för annars hade jag nog varit rätt grinig. Och i sämre väder hade det nog inte heller varit skoj. Men på vintern är det nog väldigt fint att glida fram på turskidor här!

Solnedgång över Rogen

En och annan sten var det som sagt.

Men hursomhelst, fram till Grövelsjön kom jag. Det sved lite att gå förbi plaketterna med namnen på de som gjort Gröna eller Vita bandet innan när det inte blev så för egen del. Men jag känner mig klar nu iaf. Det blev inte som tänkt men det blev bra ändå. Om tid/pengar finns kanske jag gör ett nytt försök någon gång, kanske gör jag det jag skippade i sommar, kanske gör jag något helt annat. 

Impossible to see, the future is.

Hall of Fame 

Nu ska jag ha en dejt med min trimmer...

Epilog: The Bitter End

 (Insomnium)

Östersund, km ?

Saker blir inte alltid som man vill. 

Luften gick helt ur mig när det klarnade att det inte skulle hålla hela vägen. Att ta det kortare men mindre inspirerande ruttalternativet kändes inte alls som nåt jag ville göra. Och att det skulle bli en bättre känsla av att avvakta på ett vandrarhem i Hemavan kändes inte särskilt troligt. Så det var med mycket besvikelse som jag bokade en bussbiljett hem till Östersund. 

Det var ju inte så här det skulle bli.

Det sägs att det skönare lyss den sträng som brast än att aldrig spänna en båge. Och det stämmer väl i slutändan men det är inte så festligt just när strängen brister.

Att i det läget komma hem till allehanda slags vardagsproblem av olika magnitud, en knölig bostadssituation och en, vad det kändes, tom tillvaro var jobbigt. Jag skulle ju inte vara här. Försökte tänka på annat men besvikelsen låg alltid och lurade i vassen och allt möjligt kunde vara en påminnelse. 

Att se uppdateringar från andra bandare var tveeggat - man gläds så mycket med dem men det svider så att inte göra det själv.

Ironiskt nog så hade jag nog haft tillräckligt med tid om jag inte sagt upp mig från jobbet. I slutändan var det inte vandringen som var avgörande för uppsägningen men det var den som avgjorde tidpunkten. Och nya planer för hösten införde ett slutdatum jag inte planerat för innan. "Isn't it ironic" som Alanis Morrissette skulle sagt.

Med lite distans till det så hade jag nog inga särskilt bra förutsättningar att lyckas - några ovanliga vägval som sänker hastigheten och förlänger sträckan, inte supertränad när jag startade så behöver några veckor att få upp ångan, en terräng som över lag gör det svårt att plocka in förlorad tid och som sagt begränsat med tid är minst en försvårande faktor för mycket. Ett mindre lyckat skoval hjälpte nog inte heller

Men. Nu har jag varit hemma några dagar, fått processa det lite, träffat lite vänner och läst en och annan bloggkommentar. Och jag har kommit fram till att det får j*vlar i min lilla låda inte sluta så här. Inte på det här sättet. Jag vägrar.

Så jag ska ta mig till Grövelsjön iallafall. Jag startar någonstans här i Jämtlandsfjällen inom några dagar och kör på de sista 17-20 milen till Grövelsjön. Få en vettig avslutning på det här.

Det kommer inte bli ett godkänt Grönt band men skit samma. Ungefär 2/3. Kanske hinner jag göra några fler bitar innan säsongen är över. För än är det inte över. Den tjocka tanten har inte sjungit. 

Nu tar vi det här i mål.

Halvvägs

Nu är jag halvvägs. Efter lite drygt fyra veckor. Det är lite längre tid än beräknat. 

Faktum är att tiden börjar rinna ut. Att ta den rutt jag skulle vilja ta känns inte längre realistiskt att hinna med. Det går att korta ner med lite andra ruttval men då blir det en mycket tråkigare väg med många mil skogsväg genom centrala Jämtland. Visserligen kan man väl göra hyfsat tempo då men är det värt att pina sig igenom det för att få ett diplom? Och så hade det varit skönt att ha lite tid att landa innan vardagen tar fart igen. 

Kontentan blir att jag nog inte kommer slutföra mitt gröna band. Efter förutsättningarna känns det inte värt det. Det är bittert. Jättebittert. Det är något jag sett fram emot och velat göra i flera år men samtidigt ska det ju vara kul. 

Jag vet inte hur jag ska göra just nu. Köra på en etapp i taget och se var det landar? Det _kan_ ju fortfarande gå vägen. Eller sluta i tid och få tid till sånt som fått stå tillbaka för det här?

Nu har jag verkligen kommit in lunken med det enkla livet att gå, äta och sova där vardagens alla små energitjuvar är så långt borta. Så jag vill inte sluta men jag är inte jättesugen på att fortsätta heller. 

GB dag 20-29: They rode on

 (Watain)

Hemavan, km 653.

Hemavan är ett gammalt samiskt ord som betyder "halvvägs på gröna bandet". Lovar.

Hemavan! 

Ok, lite backlog är det kanske...

En blandad kompott kan man väl sammanfatta det som på sistone. 

Sist var vi i Kvikkjokk och på väg ut den minst vandrade delen av Kungsleden. Och jag förstår varför. Första sträckan blev rätt kort, åskan mullrade norröver och regnet var på väg in så jag tog in i Tsielejåkkstugan för en kväll. Jag trodde först att det var ett rastskydd/nödstuga som finns på många andra ställen i fjällen men det var tydligen okej att sova där. Nästa dag började med lite klättring upp på en trevlig fjällplatå innan det bar ned genom skogen mot Piteälven. Jag har insett att jag inte är så förtjust i att vandra i skog. Visst, det kan vara fint men man har ju inte de vyerna som finns ovanför trädgränsen, och framför allt så är det mycket svårare att få en känsla av att komma framåt - istället för att passera små höjder eller sjöar eller nåt som man sett ett tag så är det bara björkar, björkar och fler björkar. Och ibland en tall. Stenigt, lerigt och snårigt är det gärna också. Och vädret var ju som det brukar den här turen. 

Inte den bäst underhållna delen av Kungsleden...

.... alls. Spång var det ont om.

Så det var en ganska härsken vandrare som tog lunch nere vid älven. Jag var ganska redo att lägga ner det här projektet. Men strax efter sprang jag på två 60+are på fisketur som satt och försökte elda surved och drack öl. Jag slog mig ner och blev kvar längre än tänkt och blev även bjuden på en öl så det var lite bättre stämning när jag gav mig av igen. Lite senare mötte jag en annan bandare som jobbar sig igenom hela Sverige bit för bit och nu tänkt göra gröna bandet som avslutning. Hon gav mig uttrycket "zombiedag" om såna här dagar som bara ska gnetas igenom. Ytterligare en liten stämningshöjare.

Nästa dag var hyfsat lik - upp, ner, över ett vattendrag och tjock dimma. Passerade polcirkeln. 

Kvällen före

Morgonen efter 

Till sist kom jag iaf till Jäckvik! Detta paradis på jorden! Med en Ica-butik! Okej, det är inte mycket mer än en breddning av vägen men där finns några hus, ett vandrarhem och nämnda ICA. Och att få gå och handla och få lite variation i maten var otroligt efterlängtat! Frukt! Bröd! Ost! T.o.m vädret hade artat sig!

Det är som sagt inte så många som går den här biten, jag fick intrycket av att det var mest kontinentaleuropéer som ska göra hela Kungsleden men det blev iaf några som man stötte på några gånger - ett engelskt par, en belgiska, en nederländska etc. Har insett i efterhand att jag inte vet vad någon av dem heter, bara var de kommer ifrån. Lite märkligt.

Från Jäckvik var det dags för mer skog men med en välförtjänt glasspaus på den sympatiska handelsboden i Adolfström med nämnda belgiska och engelska par. Framåt Snulttje och de sista milen till Ammarnäs var det dock fin högplatå igen! Moralen svajade bitvis men när det kom en vägvisare som proklamerade "länsgräns" var det som att vända på en Othellobricka! Från svart till vitt på ett kick! Att lämna Norrbotten var en milstolpe som jag inte riktigt tänkt på.

De sista kilometrarna i Norrbotten 

Milstolpe!

Hur många ripor kan du hitta?
(Klicka på bilden för att förstora, tror jag)

I Ammarnäs var det bara ett kort stopp för att handla och äta lunch innan jag tog de sista kilometrarna till Aigertstugan och dess bastu. De följande två dagarna genom Vindelfjällen var varandras motsatser med strålande sol ena dagen och hård vind och en del regn den andra. Väldigt fint fjällområde oavsett väder dock! Det kan jag verkligen rekommendera! Stora vyer vid Aigert, böljande landskap runt Serve och dramatiska toppar och dalar vid Syterskalet. 

Vy mot de höga fjällen runt Hemavan 

Nedåt Syterstugan och Tärnasjön

Syterskalet med molnhätta

Har jag sagt att det inte bara är solsken? 😉

Nu har jag landat i Hemavan och har nästan två hela vilodagar här. Det känns som att det behövs både fysiskt och mentalt.

GB dag 15-19: Into the great vvide open

(Tom Petty and the Heartbreakers) 

Kvikkjokk, km 410

Kvikkjokk!

Ut från Ritsem var jag inte alls särskilt sugen. Hade sovit dåligt och vädret var samma som tidigare - molnigt och blåsigt. Vad är poängen med fjällvandring om en inte kan se fjällen? Inte för att det är ovanligt fjällväder egentligen, men det har varit så så länge nu. Funderade lite på varför jag gör det här, ska det fortsätta såhär är det inte så kul och jag känner inte att jag har något att bevisa vad gäller att vandra långt. Men jag hade ju något att se fram emot, om två mil skulle jag landa hos Erik och Åsa med familj i Kutjaure och det såg jag fram emot. Det var befogat. Jättekul att återse gamla vänner när det bara blivit flyktiga kontakter ett tag. Lyxigt också att bli bjuden på mat som innehåller snabbpasta eller pulvermos! 😅 Lite ädla drycker på det och man mår som en prins. Natten spenderades i tältkåta på renfällar, en första gång för det också! Nästa dag gick snabbt på leden fram till Låddejåkkstugan och den medskickade lunchen på gahkku (glödkaka) och gravad röding var minnesvärd.

Mumma!

I Låddejåkk lämnade jag leden och tog av österut med sikte på Alkavare. Bitvis krångligt med en hel del videsnår att forcera men det gick hyfsat.

Videsnår. Inte bara skoj. Ens om man tillhör Wide-släkten.

 Nådde Alkavare kapell på fredag eftermiddag och det visade sig att det skulle vara kyrkhelg för just den helgen så några besökare var redan på plats och prästen kom in med helikopter strax efter jag lämnat. Hade jag kommit på lördagen hade jag nog sysslat över gudstjänsten av ren nyfikenhet men nu rörde jag mig vidare några km längs nationalparksgränsen söderut mot Tarreloupal innan det var dags att slå läger. Det här var också första dagen med fint väder! Mycket välkommet! Det fina vädret fortsatte nästa dag och det var en riktigt fin vandringsdag - sol, lagom varmt, lite vind som fläktar och håller myggen i schack och lättvandrad terräng. Återkom på Padjelantaleden i Tarreloupal och vek av igen vid Slihtavagge. Som gjorde skäl för namnet, jag fick slita för att komma över trädgränsen igen. Men det var det värt för en kanonkväll med välbehövligt dopp i en liten sjö.

Kan vara en av mina finaste vandringsupplevelser, alla kategorier!

Padjelanta, Sarek och solsken

Slihtavagge med uppfriskande badsjö

Nästa dag gick nästan oväntat bra och jag kom fram till Kvikkjokk. Här fick jag dela rum med en annan bandare som startade från Treriksröset en halv dag efter mig. Kul att dela erfarenheter! 

Nu är planen att ta en halv vilodag här för

att sen fortsätta mot Jäckvik. Jag har orimligt höga förhoppningar på ICA-butiken där nu! Lite variation i menyn, färskvaror och lite mer humana priser lockar väldigt. 

Får se hur vädret blir. Igår sa SMHI skyfall ikväll men det är ändrat nu på morgonen. YR är dock fortfarande inne på mycket regn...