Ett steg till: GB dag 20-29: They rode on

(Watain)

Hemavan, km 653.

Hemavan är ett gammalt samiskt ord som betyder "halvvägs på gröna bandet". Lovar.

Hemavan!

Ok, lite backlog är det kanske...

En blandad kompott kan man väl sammanfatta det som på sistone.

Sist var vi i Kvikkjokk och på väg ut den minst vandrade delen av Kungsleden. Och jag förstår varför. Första sträckan blev rätt kort, åskan mullrade norröver och regnet var på väg in så jag tog in i Tsielejåkkstugan för en kväll. Jag trodde först att det var ett rastskydd/nödstuga som finns på många andra ställen i fjällen men det var tydligen okej att sova där. Nästa dag började med lite klättring upp på en trevlig fjällplatå innan det bar ned genom skogen mot Piteälven. Jag har insett att jag inte är så förtjust i att vandra i skog. Visst, det kan vara fint men man har ju inte de vyerna som finns ovanför trädgränsen, och framför allt så är det mycket svårare att få en känsla av att komma framåt - istället för att passera små höjder eller sjöar eller nåt som man sett ett tag så är det bara björkar, björkar och fler björkar. Och ibland en tall. Stenigt, lerigt och snårigt är det gärna också. Och vädret var ju som det brukar den här turen.

Inte den bäst underhållna delen av Kungsleden...

.... alls. Spång var det ont om.

Så det var en ganska härsken vandrare som tog lunch nere vid älven. Jag var ganska redo att lägga ner det här projektet. Men strax efter sprang jag på två 60+are på fisketur som satt och försökte elda surved och drack öl. Jag slog mig ner och blev kvar längre än tänkt och blev även bjuden på en öl så det var lite bättre stämning när jag gav mig av igen. Lite senare mötte jag en annan bandare som jobbar sig igenom hela Sverige bit för bit och nu tänkt göra gröna bandet som avslutning. Hon gav mig uttrycket "zombiedag" om såna här dagar som bara ska gnetas igenom. Ytterligare en liten stämningshöjare.

Nästa dag var hyfsat lik - upp, ner, över ett vattendrag och tjock dimma. Passerade polcirkeln.

Kvällen före

Morgonen efter

Till sist kom jag iaf till Jäckvik! Detta paradis på jorden! Med en Ica-butik! Okej, det är inte mycket mer än en breddning av vägen men där finns några hus, ett vandrarhem och nämnda ICA. Och att få gå och handla och få lite variation i maten var otroligt efterlängtat! Frukt! Bröd! Ost! T.o.m vädret hade artat sig!

Det är som sagt inte så många som går den här biten, jag fick intrycket av att det var mest kontinentaleuropéer som ska göra hela Kungsleden men det blev iaf några som man stötte på några gånger - ett engelskt par, en belgiska, en nederländska etc. Har insett i efterhand att jag inte vet vad någon av dem heter, bara var de kommer ifrån. Lite märkligt.

Från Jäckvik var det dags för mer skog men med en välförtjänt glasspaus på den sympatiska handelsboden i Adolfström med nämnda belgiska och engelska par. Framåt Snulttje och de sista milen till Ammarnäs var det dock fin högplatå igen! Moralen svajade bitvis men när det kom en vägvisare som proklamerade "länsgräns" var det som att vända på en Othellobricka! Från svart till vitt på ett kick! Att lämna Norrbotten var en milstolpe som jag inte riktigt tänkt på.

De sista kilometrarna i Norrbotten

Milstolpe!

Hur många ripor kan du hitta?
(Klicka på bilden för att förstora, tror jag)

I Ammarnäs var det bara ett kort stopp för att handla och äta lunch innan jag tog de sista kilometrarna till Aigertstugan och dess bastu. De följande två dagarna genom Vindelfjällen var varandras motsatser med strålande sol ena dagen och hård vind och en del regn den andra. Väldigt fint fjällområde oavsett väder dock! Det kan jag verkligen rekommendera! Stora vyer vid Aigert, böljande landskap runt Serve och dramatiska toppar och dalar vid Syterskalet.