Dag 26-34: Always look on the bright side of life

(Monty python)

Jag får väl börja med att tillönska alla en god fortsättning på julen och ett gott nytt år vad det lider! Känns lite märkligt att sitta på en altan i shorts på juldagsmorgon, och visst har man lite hemlängtan när man får julhälsningar från släkt och vänner, det ska man inte sticka under stol med.

Sen sist då? Jodå, en riktig gott och blandat med sött, surt och salt kan man nog säga.
Från auckland så tog jag faktiskt en liten alternativ väg så istället för att gå genom hela stan, förbi flygplatsen och via en massa vägar så tog jag en färja och en gångbana längs kusten innan jag kom tillbaka på leden i Clevedon. Sparade in någon dag där. Sedan bar det av in i Hunua ranges, ett reservat med åsar, vattenreservoarer och så klart en massa skog. Och sandflies (ungefär som knott). Himla sociala djur de där - vid en camp site bjöd de in alla sina grannar och vänner så att de kunde komma och hälsa och ta en tugga av mina fötter. De kan inte ha något vidare luktsinne...
De två nätterna i hunuas var också första gången jag sov helt själv på en plats på vandringen.
Därför var det ingen som såg min frustration när jag öppnade ryggsäcken en kväll och insåg att korken på flaskan med solrosolja inte suttit på ordentligt och gissningsvis någon deciliter runnit ut och lagt sig som en hinna över en god portion av packningen...
På väg ut råkade jag okritiskt följa några ledmarkeringar och gick en halvtimme åt helt fel håll genom tämligen oländig skog innan jag insåg mitt misstag. En titt på antingen karta, kompass eller gps hade kunnat undvika den lilla malören. Nåja, man får väl lära av sina misstag.

Här var riktningen tydlig i alla fall.

Tur i oturen var att det iaf var en ganska kort dag till Mercer, en liten håla med en förlåtande egenskap - det kombinerade motellet och baren låter nämligen vandrare tälta gratis i barens trädgård! Sandra som driver baren verkar tycka att det är görkul med vandrare och vill att man ska träffa stammisar och helst vara med och spela dart. Så William, James (två kiwis jag gått omlott med sedan Clevedon) och undertecknad halkade in i ett parti av den lokala dart-varianten. Fråga mig inte hur men det lyckades jag tydligen vinna. Man får väl anta att de var snälla mot utlänningen.
En trevlig motvikt till blåsor, felnavigering, vägvandring och en borttappad klocka (glömde ta på den efter att ha kletat på solskydd).

Etapperna efter var det inte tillåtet att campa så antingen fick man ta det i två kortare dagar eller en rejält lång en. Så det slutade med längsta etappen hittills - 46 km! Då var man lite lätt tacksam för att det var lite halvdassigt väder med mestadels duggregn, sol och värme hade varit tufft. Leden gick på vallarna längs den största floden i NZ, Waikato, så det var plant och lättvandrat men tog ändå 12 timmar.
Det mesta av det var betesmark och man fick smyga förbi såväl får som kor och tjurar. Fåren flyr när man kommer, korna makar på sig och tjurarna blänger mest. Ingen hyfs har de heller, de bajsar precis överallt. En tjur glodde på mig där jag kom gående och la sedan en rejäl rännskita mitt på stigen! Jag övervägde att säga honom några väl valda ord men han hade ett 20-tal kompisar med sig så jag nöjde mig med att rynka pannan och ta några övertydliga steg runt hans produktion.
 Fick förresten lite skjuts över en enfilig bro av Tim som inte tyckte att jag skulle klampa omkring i hans motorvägsbygge. Följden blev att jag missade caféet för jag tänkt luncha. Han menade väl men det blev lite tokigt - han måste varit ingenjör. Det vet man ju hur de är.
En del gick förbi en golfbana och man blev ju lite lockad att göra som i filmklassikern Repmånad och slå upp tältet på greenen. Lite oklart om någon fattat den referensen här, dock.

Ser ut som en ok tältplats?

Landade, rätt mör, hos Judy och Bruce där ankägg, egenodlade grönsaker och lite annat smått och gott ingick i tältavgiften. Vandrarlyx!
Fick dessutom reda på att en annan vandrare plockat med min fällkniv för drygt två veckor sedan men inte kommit ikapp mig, så hon skickade den i förväg hit till Waitomo. Yay!

Sedan ännu en lång dag in till Hamilton (80-100 000 invånare, tror jag) men efter totalt 80 km på två dagar var man rätt slut och fick inte så mycket uträttat.
Hade en ambition att fortsätta på den inslagna vägen med pizza och hantverksöl men de serverade tydligen inte mat när jag var där så det slutade med att jag utsvulten och irriterad snubblade in på KFC fem minuter innan stängning och beställde en hink mat som jag glufsade i mig i köket på vandrarhemmet. Ajöss, värdighet.

Lite kortare dag härnäst, bara 24 km, för att ha lite friskare ben uppför Pirongia (959 möh) dagen efter. Började den dagen med att göra en favorit i repris och följa markeringar åt fel håll.
Inlärningskurva? Flatline!
90 min i fårhagar i onödan.
Kom efter en stund ikapp Jonielle från Kalifornien (som också kommit lite fel i fårhagarna - en blind leder en blind) och vi tog sällskap uppför berget. Ca 70 % gick finfint, sedan tog leran vid och energin slut. Det kändes som om jag inte kom någonstans och varje steg var en ansträngning. Med regn i prognosen var det inte optimalt...
Upp kom man fick till slut och fick sin första kväll i en stuga (NZ har ett ganska väl utbyggt stugsystem i otillgängliga trakter, och man kan köpa ett s.k hut pass för att få sova gratis i de flesta av dem. Kommer vara mycket sånt på sydön). Där var f.ö Josephine och hennes man Kenny redan installerade, de springer tillsammans i tre veckor nu.
Under natten kom också regnet i sällskap med rejäl vind och då var stugan ett rätt bra ställe att vara på.

Regnet säkrade också lertillgången för nedfarten - Jonielle och jag gled, kanade och slirade ned tillsammans. Det är lite intressant att man även när skorna är genomblöta fortfarande försöker tränga sig vid sidan av stigen för att undvika mer blöta och på så sätt vidgar det leriga området. Till slut gav jag dock upp och bara klafsade på.

Lera. Massor av lera.

Så här nöjd är man när man är klar med leran på Pirongia.

Efter Pirongia var det fyra mil med blandat småvägar, fårhagar och skogsstigar till Waitomo där vi nu har en vilodag, firar jul och provar det lokala mikrobryggeriet.

Tänkte kalla den här posten för 500 Miles av The Hooters eftersom det passerades i Hamilton, men nu är vi snart på km 900 så den får bara ett hedersomnämnande.

(Klockan är f.ö upphittad av en annan vandrare så den ska jag nog få tillbaks tids nog. Tids nog. Höhö.)

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr.


- Karin Boye

Dag 21-24: The boys are back in town

(Thin Lizzy)

Japp, så är det - nu är jag tillbaka i Auckland. Det tog tre veckor och två dagar, lite snabbare än jag räknat med. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv.

Så vad har hänt sen sist? Tja, det var ju inte så hemskans länge sen.Har gått rätt mycket tillsammans med Josephine, när hon är skadad håller hon ett helt rimligt tempo. :)
I övrigt verkar hon lite lätt småtokig (och då menar jag inte det faktum att hon är maskiningenjör) - bl.a så är den bästa semester hon haft när hon gjorde Marathon de Sables (med reservation för stavning) - 6 marathonlopp på fem dagar. I Marockanska Saharaöknen. Och de måste bära med sig sovgrejer och mat. Låter ju kanske inte jättelockande, och inte bara pga ryggsäcken. Men vi har haft rätt trevligt ändå och även de dagar där vi inte tänkt gå tillsammans har vi åtminstone slutat på samma ställe. Igår sa vi t.ex hej då tre gånger, på morgonen när jag gick, på eftermiddagen när jag kommit ikapp henne och hon tänkte stanna tidigare och ännu en gång när hon bestämt sig för att fortsätta och stanna senare. Jaja.

Vandringen behöver jag kanske inte gå in i några detaljer på - flitiga läsare har hört det mesta om skogar, vägar och hagar vid det här laget. Ett par saker stack dock ut lite, den ena är en kajaketapp på ett par kilometer. Nedströms, med vinden i ryggen och med utgående tidvatten gick det som bara hejsan. Lite för bra faktiskt, vi missade våran destination, kom ut i havet och fick istället paddla tillbaka mot ström, vind och tidvatten. Det var aningens jobbigare. Men en roligare historia.
Tidvatten, ja. Det är inte något jag brukat ta hänsyn till när jag vandrar i svenska fjällen men det får man göra här med jämna mellanrum. För det mesta har det klaffat riktigt bra men på sista hindret brast det. Jag tänkte lite fel och tajmade tidvattnet rätt illa när jag skulle korsa en estuary (havsvik med flodmynning, ungefär). Även om jag gick lite längre inåt land där det skulle var grundare fick jag vackert vänta i tre timmar på att det skulle sjunka undan tillräckligt för en rimlig vadning. Och då hade jag ändå vatten upp till höftbältet på ryggsäcken. Det kanske hade varit en vits med att hänga med Jess, Swami och Alex som vadade vid det riktiga lågvattnet....kl 1 på natten.
Det var efter våran största samling vandrare hittills, tio stycken, på Stillwater Holiday Park. Kan bero på att det var gratis boende där i ett annars rätt bebyggt område och en lagom dagsetapp kvar in till Auckland. Swami brassade f.ö på nån Srilankesisk curryvariant som i slutänden åtta pers fick hjälpa till med att äta upp. Trevligt värre.

Annars tänkte jag ge mig på lite annat man tänkt på under de första 60 milen:

Antal djur i tältet: 1
En possum tittade in redan första natten, så matpåsarna fick flytta in till mig i innertältet.
Har hittat några sniglar ett par gånger också. De har inte fått följa med vidare.
Myggor räknas inte, men det finns ett par blodfläckar på innertältet där de inte hittat ut på morgonen...

Borttappade grejer: 3
En vattenflaska redan innan start, när jag liftade upp till Cape Reinga
En fällkniv som jag glömde i diskstället hos James i Ngunguru
En vattenflaska som föll ur fickan på ryggsäcken under en skogsetapp

Återfådda grejer: 1
Den andra vattenflaskan hittade Alex som jag sprang på dagen efter.

Trasiga grejer: 1
Tidigare nämnd vätskeblåsa. Ersatt av en ny sedan några timmar.

Tältnätter: 13
Nätter inomhus på campingplats (soffa/golv): 3
Nätter på hostel eller liknande: 5
Nätter i stuga eller liknande primitiv byggnad: 1

Jag har konstaterat att när det är riktigt varmt och man anstränger sig hårt så är det framför allt en sak jag blir sugen på - kylskåpskall mjölk! Som jag knappt dricker hemma alls.
Lite lätt relaterat till det så kommer det en tittartävling: jag klurar lite på om man kan göra nån fräck shake eller nåt som frukost - typ vatten, mjölkpulver, proteinpulver, havregryn eller nåt sånt. Nån som sitter inne med tips? Jag funderar mest på hur man får i en massa kalorier i det hela. Tänk lättvktigt. All input är bra input.

Jag har också blivit introducerad till leken "Hiker or homeless". Den går i princip ut på att om man ser någon på gatan i en stad som ser allmänt sliten, skitig, illaluktande, ovårdad och trasig ut så ska man gissa om det är en vandrare eller en hemlös. Likheterna kan vara rätt många. Dock så är det sannolikt rätt få hemlösa som har vandringsstavar (även kända som pensionärspinnar)

En annan tradition på de nordamerikanska lederna är s.k Trail names, smeknamn man får på leden. T.ex så kallas Alex för Cheese, Jess för Night Crawler och Swami för Swami (hans riktiga namn är för svårt att uttala). Jag är lite osäker på om jag fått nåt än, Alex började kalla mig för Viking när jag råkade ramma honom med kajaken när vi paddlade från Paihia. Hiking Viking. Lite klatschigt.

Helt orelaterat så funkar inte mitt svenska nummer, så om nån försökt nå mig på det den senaste månaden så har jag inte sett det.

Nu ska jag gå på nån form av svenskundervisning med svenska föreningen i Auckland. Vet inte vad det innebär men det är förlagt till en pub så det ordnar sig nog.

Apropå pub, ja. En klar fördel med större stad - när man är ute och letar efter någonstans att äta så kan man trilla in på en irländsk pub. Där kan man - om man har tur - få sörpla på en Guinness, äta Beef-and-Guinness pie, lyssna på irländsk musik live samt titta på Arsenal samtidigt. Igår hade jag sån tur. Enda smolket i glädjebägaren var att Arsenal förlorade.

Dag 16-20: Sand in my shoes

(Dido)

Jo, nu börjar det allt röra på sig. Det har varit några rejäla dagar. Sedan sist så här men träffat nytt folk, gammalt folk och tappat bort dem igen.

Efter Whananaki (wh uttalas f.ö som "f", r resten kommer man närmare med ett svenskt uttal än engelskt) så var det en halvlång dag med lite promenad längs kusten, lite vägar och nya skogar att forcera. Till slut landade man i Ngunguru för en lokal eldsjäl vid namn James tog båten över floden och hämtade upp oss så vi kunde slå läger på hans egna camp varifrån leden sedan fortsatte. Ägg från egna höns bjöd han också på.

Dagen efter skulle han jobba tidigt men morgonpigga vandrare kunde få skjuts och slippa 8 km småvägar. Det var vi tre som nappade på - amerikanska Jess, srilankisk-kanadensiska Swami och jag. 0530 efter en natt störd av regn serverades grötfrukost och kaffe av James ingen det så bar iväg. Genom ett rätt trevligt skogsparti för en längre vägvandring mot Pataua. Pga av vissa krämpor och ett tidvatten som kunde stoppa oss åkte dock tummen upp på Jess, våran "Golden ticket" och vi fick lift. Då fick vi istället det stora nöjet att klafsa genom lerig havsbotten barlagd av tidvattnet så att man kunde ta sig över ett flodutlopp för egen maskin. Mycket "schlorp" och "squisch" blev det, kryddat med några oangenäma dunster när man drog foten ur ett särdeles djupt hål. .
Bilder kommer.

Här är det lerigt.

Men det potentiella hindret kom vi förbi iaf. Efter att ha klättrat upp och ned för några kullar tog vi oss an ocean beach, en rätt tradig strand på så sätt att sanden var för mjuk för att ge något vettigt underlag. Tur är det bara var en mil. För sedan kom ännu en prövning - Bream head. 7 km höjder som beräknades ta 5-6 timmar. Det är rätt långsamt. Brant uppför och likaså nedför. Hade det varit lera istället för trappsteg kunde det varit Raetea igen. För den som saknar Sagan om ringen-referenser då kan trapporna jämföras med de till Cirith Ungol. Men nu har man iaf lärt sig att hålla igen lite i uppförsbackarna, ingen idé att bränna ut sig direkt. Potentiellt fantastisk utsikt men vädret var inte med oss.

Utsikt norrut från Bream Head

Vi malde på och på rejält darriga ben (det är nästan lika jobbigt att gå brant nedför) kom vi igenom och från till ett paradis - en offentlig toalett med dricksfontän! Efter 13 timmar till fots har man inte jättehöga krav... Några lokala boende tyckte att vi kunde slå läger precis mellan gatan och strandkanten med fantastisk utsikt över oljeraffet på andra sidan sundet.
Ett annat lokalt par kom förbi och spanade in dagens fångst (dvs vandrare) och hade med sig precis vad man behövde då - en 13 veckor gammal Golden retriever-valp! I en kvällstidning hade det stått "sötchock". De berättade också om ett par som förlovat sig på Bream Head, mannen hade tydligen släpat med sig ring och två små flaskor bubbel och väntat på en tillräckligt vacker plats. Utan deras schweiziska vandringssällskap... Trägen vinner!

Jess överväger att kidnappa hundvalpen

Nästa morgon var det caféfrukost och båtresa till raffet och vidare längs mera sandstrand. Dock en halv vilodag (bara 20 km) för vid ca 13 kom vi till waipu (eng. uttal why-poo. Fniss.) där jag tänkte stanna, vila lite, tvätta lite och gå på pizza barn - lyxpizzor med eget bryggeri. Kan man ju inte missa.

35 km väg, skog och strand i småruggigt väder tog mig sedan till Mangawhei och den förste svenske vandraren jag mött, Benjamin. En stukad fot hade stoppat honom ett par veckor så nu tänkte han lifta en bit framåt.

Idag har jag kommit ikapp Josephine, den springande fransyskan som dock inte springer just nu pga en vrickad fot. Verkar va nåt som går. Höhö. En till elak skogsetapp också, upp och ner och leran gjorde comeback med bravur - ostadigt väder ett par dagar gör sånt.

Imorgon passerar vi 500 km

Dag 12-15: Wanderlust

(Mark Knopfler)

Då är vi på väg igen.
Inte så mycket att rapportera just nu egentligen. Efter vilodagen i Kerikeri så packade man sig iväg till Paihia, två mil bort. Mest skogsväg genom planterad monoskog, men rätt ok.
I Paihia mötte jag upp med Alex och Jess 2, en amerikansk tjej vi först träffat i kerikeri som jobbar som wilderness ranger och vandrat både PCT och GDT (great divide trail), de två längsta lederna i Usa. Nu är hon 24. Tuff tjej.
Hursomhelst så var det över vatten nästa bit så vi tre tillsammans med tre tyskar hyrde kajaker för att paddla dit.
Vi fick vänta en dag som mest var en lång väntan, alla förberedelser var ju gjorda redan. Paihia är en liten by (1000 pers eller så) med mycket turister. Inte jättemycket att roa sig med men de hade en glassbar med mövenpick och ett ställe som sålde pizza och hantverksöl så jag överlevde.
Det gjorde dock underverk för motivationen!
Väldigt vackert vid Bay of Islands iaf

Bay of Islands

Paddlingen var jättefin men man märkte ju att det involverade muskler man inte nyttjar varje dag... Upp genom skogen där det återigen var dags att traska i vattnet. Skulle haft damaskerna på, färre stenar i skorna då...

Totalt var vi nog tolv personer på väg då, sex andra (ink Jess 1 och Caitlin igen) hade tagit en båt utan att paddla.

Idag var det långt och varmt men det gick bra. Många höjdmeter att hitta i det här landet. Nu sitter jag i lilla byn Whananaki och har en ganska kort dag imorgon pga en båttur på eftermiddagen. 

Kuperat? Japp! Vackert? Japp!

Passerade förresten 10% idag! Bara resten kvar nu!

Inledningen är klar, dags att ta fart lite och inte så många vilodagar som hittills.

Drick lite glögg åt mig där hemma! Och pepparkakor så jag blir snäll.

/Samuel

Dag 6-11: Into the woods

(Insomnium)

OK, jag tar tillbaka - det var inte så kul i skogarna. Bitvis riktigt, riktigt tufft faktiskt. Det är nog tur att man skriver med lite fördröjning så att det faktiskt kan visas i tryck...

Men vi tar det väl i tur och ordning.

I söndags var vi fyra stycken som gav oss iväg från Ahipara - Jess och Caitlin, en 17-årig kiwi som kallas Addie samt jag. Det tog inte många steg in i Herekino Forest innan man började förstå att skogarna har ett visst - välförtjänt - rykte. Branta stigar och lera, massor av lera. Men fram skulle vi, Addie och jag (tjejerna tog det lite lugnare). 

Kauriträd. De kan bli riktigt stora och riktigt gamla (10000-tals år)
Staven är 120 cm lång.

Leran i Herekino forest

Efter en vilodag var man rätt så mycket med i matchen igen och vi gjorde rätt bra fart framåt. Men lerigt var det. Bara i Herekino Forest blev man lite av en lerkonnässör och fick uppleva de flesta av lerregnbågens nyanser - brun lera, gul lera, roströd lera, grågrön lera, mörkbrun lera. Trots lera som ville äta upp ens skor och oländig terräng (på ett ställe var det tom uppspänt ett rep så att man kunde repellera sig ner förbi en brant passage) så kom vi faktiskt ut ur skogen långt tidigare än beräknat och vid ca 1430 snubblade vi in på Tramp Inn. Tramp Inn är i princip bara ett lite större plåtskjul som en lanbrukarfamilj slängt upp, byggt in några våningssängar och fixat fram vatten till. Och grävt ett utedass med en otrolig utsikt, vid klart väder skulle man tydligen kunna se ända till östkusten. Där var det gött att vila upp sig lite mot en "koha" (ungefär donation) på tio dollar.

Uthus med utsikt

Nästa dag kom dock eldprovet. Raetea Forest. Efter ett par timmar på mindre vägar så var vi framme vid den andra skogen och det var verkligen ur askan i elden för här var allt etter värre - brantare stigar, längre backar, tjockare lera, fler hängande/klängande växter som vill fånga allt man äger och har, ännu mer rötter på den s.k stigen (någon borde tala om för Nyzeelänska trän att rötter ska vara i marken!). Utan tvekan den tuffaste terräng jag någonsin gått i - videsnåren i Njoatsosvagge i Sarek har inte en chans.

På ett par ställen var leran så djup att om man trampade ner så var "ytan" närmare knät än fotknölarna. Och nej, det är ingen överdrift.

Till råga på allt så anser man tydligen här att det är en god idé att lägga sina stigar uppe på åskammar. Då kan man vara säker på två saker: 1, man kommer få följa åsen upp och ner och 2, det finns inget vatten. Tillsammans med rätt varmt väder så gör det det som upplagt för vätskebrist, även om man vet om det och fyllt upp alla behållare man har. Tyvärr hade jag upptäckt att min vätskeblåsa var punkterad första gången jag använde den och den gaffa-lagning jag försökte mig på i Ahipara höll inte alls, så där låg jag lite illa till redan från början

Ni ser väl den väl markerade stigen?

Timmarna gick och vi slet på för att förhoppningsvis komma igenom hela skogen samma dag men energinivåerna sjönk och varje steg var en ansträngning - dra foten ur leran, undvika rötter som vill fälla dig, inte halka när du sätter ner den igen, inte hakas upp i hängväxter. Åtminstone för mig, Addie skuttade fram som någon slags bumbibjörn och verkade mest tycka att det var roligt

Jag började i mitt stilla sinne fundera över hur de lagt den stigen, jag misstänker att de letat upp de lerigaste platserna i skogen, gått på kompass emellan dem och sedan fällt lite trän bakom sig så att det ska bli lite sport.

Till slut fick vi inse att vi nog inte skulle hinna ut innan det blev mörkt så vi fick börja leta upp någonstans att slå läger. Med väldigt lite vatten kvar var det inte aktuellt att slösa bort något på matlagning utan "middagen" blev någon deciliter sojaolja som man kunde skölja ner lätt. Energitätt!

Frukost var inte heller att tänka på, drick det sista vattnet och iväg igen. Fem minuter senare var vi ute ur skogen...

Visserligen bara i boskapsbetesmark men ändå. Efter en stund passerade vi ett hus där vi knackade på och fick fylla på vatten innan vi fortsatte på vägen (State Highway 1!). Vid lunchtid kom vi fram till en minimal servicebutik (s.k dairy) som också sålde snabbmat. Ägg- och baconburgare med en ambitiös portion pommes och 1,5 liter läsk gjorde susen för både vätske- och energinivåer! Intressant var f.ö att "burgaren" i det här fallet var just äg och bacon, dvs det var ingen köttbit. Nyskapande. Annars inte så dramatiskt den här dagen, mest transportsträcka till nästa skog. 

Addie på en gigantiskt stubbe - han står i bakkant och framkant är vid ormbunkarna närmast.
Säkert fem meter i diameter.

Vid camp siten den kvällen fick vi sällskap av två andra, franska Josephine som fått för sig att springa hela vägen och Alex från Kalifornien som tidigare i år gått PCT (Pacific Crest Trail) i USA, drygt 4300 km från gränsen mot Mexiko till Kanada.
Nästa dag var sista skogsetappen, Omahuti-Puketi Forests. Betydligt snällare skogar. Mest intressant här var att leden i ett par km faktiskt gick i en å. Ja, det var bara att vada. Och så var det massor av possum-fällor. Possums är importerade från Australien där de är små, söta och lätt hotade. I NZ har de inga fiender och massor av träd att äta så de är både många och stora och gör jätteskada på skogarna, så de sätter in alla möjliga åtgärder - jakt, fällor, gift etc för att hålla nere beståndet. Fällorna var effektiva kan jag säga...

Japp, det är leden.

Återigen mycket upp och ner och varmt så det tog på krafterna och vätskenivåerna men det gick rätt bra. Största problemet var att jag måste vrickat till foten lite någon dag tidigare, så alla steg på ojämnt underlag var mer eller mindre smärtsamma. Tur att nyzeeländsk topologi och växtlighet inte inbjuder till ojämnheter.... :/

Sista dagen (torsdag) var mest transportsträcka in till Kerikeri - lite väg, lite beteshagar och lite stig längs en liten flod med ett tjusigt vattenfall.

Fåren var lite tveksamma till att vi nödvändigtvis skulle gå genom deras hage

Här är det en vilodag med välbehövlig tvätt, bankärenden och energipåfyllning som gäller.

Det är f.ö jättekonstigt att se julpynt och personal i snabbköpet med tomteluvor när det är 25 grader och solsken ute och palmer längs gatan. Nästan lika konstigt som att de packar påsen åt en i snabbköpet.

Tillägg: Addie var f.ö en av grabbarna i bilen som stannade och gav mig läsk på stranden, de hade gjort klart den dagen innan.

Dag 1-5: On the beach

(Chris Rea)

Jösses amalia.
det där var inte bara kul. Men delvis.
Efter senast så var det dags att ta sig mot starten i cape reinga, 11 mil från kaitaia. Efter att ha liftat med fyra bilar så var man framme. Lite sent på eftermiddagen så det var ingen tid att förlora, ned och hälsa på fyren och sen iväg.

Nu kör vi!

Sanddyner och sandstränder om vart annat och vid 17 var jag framme vid en camp site vid slutet av twilight beach, efter ca 12 km. Hade gärna fortsatt till nästa ställe 8 km bort men var lite osäker på när solen tänkte gå ner. Mjukstarta lite.

Efterhand trillar det in några andra, bl.a ett schweiziskt par, Patricia och Silvano, och en tysk grabb - vi hade alla fyra startat lifta tillsammans.

Nästa dag var det så dags för den stora utmaningen - 90 mile beach. Namnet till trots är den ca 80 km...

Norra änden av 90 mile beach.

Här kan man gå och gå. Och gå. Och gå. Utan att se någon förändring att tala om - havet och våg bruset till höger, ett par meter höga sanddyner till vänster och framåt bara strand så långt man kan se. Jobbigt att inte märka av att man rör sig.

Andra dagen slutade vid the Bluff, enda konturen på hela vägen med en liten udde och än mindre ö. Jag hade passerat ett par andra vandrare på vägen, bl.a ett par tjejer (Jess och Caitlin) från wellington som tänkt gå Te Araroa ned till auckland och sedan vidare på sydön samt även Tania och Caren, ett par damer i kanske 50-års åldern som tänkt gå stranden. Jag har först in på campingen förutom en minibuss med båtsläp. Hann knappt sätta ned ryggsäcken innan jag blev inropad till minibussen och fick en öl i näven med orden "i bet you didn't expect a cold beer when you walked in here, did you?". Det hade han, Les, helt rätt i. Han var ute på några dagars fiske med ett par ungdomar från usa och Kanada. Strax senare kom han förbi mitt tält och frågade om jag hade ett micro-SD kort att låna ut, de tänkte filma när de fiskade men minnet var fullt. I gengäld skulle jag få bo hos dem i Ahipara, orten i södra änden på stranden. Det lät som en bra deal och jag lånade ut ett oanvänt minneskort från telefonen.

Efter hand trillade de andra in, wellington-tjejerna, Caren och tania och sent även schweizarna där patricia fått rejäla problem med blåsor efter 28 km på sanden.

Dagen efter erbjöd sig Les att köra min ryggsäck till Hukatere, nästa camping på stranden. Visst, jag plockade ur lite nödvändigheter som vattenflaska, solskydd, lunch mm och slängde ihop en improviserad dagsturssäck. Inte så bekväm att bära men betydligt lättare. Caren och Tania gjorde samma grej.

Vandringen tredje dagen, tre mil, var varm, sandig och vansinnigt enformig men med lätt packning kunde man göra god fart och jag kom fram vid 16. Slut men nöjd. Då hade Caren och tania liftat sista biten. Packningen var dock inte på plats än men campingägaren Paul visste vem les var och var säker på att han skulle dyka upp. Under tiden pratade jag med Louette och Andrew från Hawaii som prompt bjöd på både öl och rom. Man tackar!

In promenerade också två äldre damer som också tänkte göra stora delar av Te Araroa men med dagsetapper där de blev upphämtade i slutet. Linda är 76 och med sig hade hon en riktig flicksnärta på bara 64, Annika.

Framåt 19 började jag sakna ryggsäcken lite så jag traskade över till campingen jämte där Caren och tania bodde för att se om den kommit dit. Det hade den inte men de bjöd in mig på middag och öl tillsammans med Carens bror och brorson samt den campingens ägare, Gabi - ännu en tysk.
Nöjd men alltjämt utan packning gick jag tillbaka i mörkret och förberedde mig på en natt på soffan i campingens kök. För var paret från Hawaii precis klara med sin middag och trugade i mig mer mat och ett glas vin. Andrew hade dessutom en sovsäck över som jag fick låna. Så många generösa människor!
Jag hade sovit nån halvtimme eller så när jag vaknade av ljudet av en bildörr, tittade ut och såg Les bil utanför. Yay! Slutet gott, allting gott.
Stranden var dock inte slut, en dag av självspäkning återstod. Ingen sol gjorde det lite svalare men några regnstänk var illavarslande. Fram till lunch gick ok och precis när jag var på väg igen kom järnladyn Linda och var klar med sin etapp.

Den här bilden kan vara tagen nästan när som helst på stranden.

Jag stålsatte mig för att bara slugga de sista 13 km. Inom 10 min efter lunchen stannade det en bil och en kille i 17-års åldern höll ut en flaska och frågade om jag ville ha en Ginger beer (alkoholfri ingefärsläsk). Snacka om att höja moralen! Han och hans två kompisar hade avslutat stranden dagen innan och skulle ut och surfa innan han själv skulle fortsätta Te Araroa. Med ett leende från öra till öra gick jag vidare med min läsk. Sen kom Regnet.
Ordentligt också.
Även med regnjacka blev man blöt, strumporna blev genomblöta, blåsor var i faggorna och till slut dog både mp3-spelare och telefon fast de låg i fickan på regnjackan. Ajaj. Sista kilometrarna in till ahipara gick knappt på halvfart med ont i fötter och infanterield (skav i skrevet).
Väl framme sa Les att jag visserligen gärna fick vi där men de var tvungna att arbeta halva natten så han erbjöd sig att betala plats på camping istället. Ridå.
Lika bra att gå bort till campingen och gilla läget. Där mötte jag jess och caitlin igen som varit tvungna att ta vägen via sjukhuset pga magont och fötter som var illa däran.

Idag har jag haft en vilodag, s.k Zero day pga att man inte går några km på leden. Handlat, vilat fötter och torkat ut telefonen som verkar ok igen. Annars hade det inte varit kul.
Imorgon bär det av in i skogarna som sägs få en att längta tillbaka till stranden. Ska bli kul! :-D

Det tar nog fem dagar.

F.ö tar det tid att skriva så här långa poster på telefon. Kanske får korta ned lite sen.

Det närmar sig...

Aye, så är det. Sitter just nu i Kaitaia, den nordligaste orten av någon som helst storlek i NZ. Allt är i princip klart för att ta sig an Te Araroa, det enda som återstår är att posta iväg lite grejer som kan vara bra att ha men som jag inte behöver just nu. De ska jag posta vidare till nästa postkontor via poste restante så att jag kan hämta ut mitt paket där, ta vad jag ev behöver och sedan "studsa" lådan vidare till nästa postkontor jag passerar osv. En s.k "bounce box".
Enda motgången än så länge är att jag inte lyckats öppna ett bankkonto i NZ så alla kostnader betalas med svenskt kort och tillhörande merkostnader. En del banker låter mig inte skapa ett konto pga att jag är här på ett besöks-visum och den som faktiskt låter mig göra det anser att jag behöver ett personligt möte med en personlig bankman. Det måste man såklart boka i förväg och då hitta en tid och plats där man kan vara ganska säker på att befinna sig. Inte helt enkelt som vandrare. Men det ska väl lösa sig på nåt sätt.

Har varit i Kaitaia ett par timmar nu efter att ha varit i Auckland sedan jag landade i lördags morse. Där hade jag det stora nöjet att få bo hos Johanna, Gav, deras energiske tvååring Dex samt Gavs dotter från tidigare, Zoe. Jag har blivit så väl omhändertagen att jag nästan skäms - Gav (som är uppväxt i Auckland) har visat mig runt i sina hemkvarter, inne stan och berättat allt möjligt intressant om träd, fåglar, Auckland (stan ligger t.ex på ett 50-tal utslocknade vulkaner), tidvatten mm. Och så har det varit barbeque, fish&chips, en och annan öl och överlag som sagt väldigt trevligt. Och detta egentligen av fullständiga främlingar - jag hörde av mig till en svensk förening i Auckland och frågade om någon kunde tänka sig att lagra en ryggsäck med reservgrejer (extra skor, strumpor etc) åt mig och Johanna (bland flera andra!) hörde av sig och vips var jag inbjuden att stanna hos dem över helgen! Gästfrihet, sa Bull.

En annan läxa man fått lära sig är att solen här är elak. På riktigt. Opraktiskt för mig som blir bränd bara av att se sol på prognosen i tidningen... Solskyddsfaktor 50 inhandlad, ska förhoppningsvis räcka en bit.

Nu ska jag bara ta mig till Cape Reinga på nåt sätt så att det startar på riktigt - har hunnit beta av rätt stora delar av känsloregistret de senaste veckorna men nu när det är så nära så är man mest sugen på att komma igång. De där 4-5 dagarna på sandstrand som alla tidigare vandrare varit så förtjusta i. Eller hur det nu var...

Får väl bli en discodänga då.
Pointer Sisters - I'm so excited

På väg!

Lite overkligt är det allt. Nu är jag alltså på väg.
Njuter just nu av den underbara utsikten av frankfurts flygplats i kvällsskrud. Bara ett dygn kvar innan jag är framme i nz.

Lite hektiskt var det allt på slutet - jobb skulle skrivas på, lägenheten städas för uthyrning och en PLB (nödsändare) jagas rätt på. Den beställdes i onsdags, skulle kommit i fredags och när jag hörde med butiken så hade den inte skickats i måndags. Och sen fastnade den i posten. Men bra service från Sjösport som faktiskt sovande en gubbe till Åsa idag på morgonen för att fixa en ersättning, så idag vid 10 kom han med den. Fördel med fysiska butiker, ingen Internet-handlare hade fixat det.

Slutet gott, allting gott i den historien.

Dags för boarding.

Dagens låttitel:
Lenny Kravitz - Fly away

CO2

Såg just "Before the Flood" en dokumentär av bl.a National Geographic som handlar om klimatförändringarna och global uppvärmning. Jag visste om det mesta redan men det kan inte sägas nog ofta.
Nu vill jag ärligt talat inte åka till Nya Zeeland.
Varför? Det är långt dit.
Beroende på vilken kalkylator man använder så ska tur och retur Göteborg-Auckland släppa ut någonstans 5-10 ton koldioxidekvivalenter.
En ofta angiven siffra för hållbara utsläpp är 2 ton per person och år. Det är svårt att få ihop den ekvationen.

Det värsta är att jag står väldigt långt ned på listan över folk som kommer drabbas hårt av uppvärmningen. VÄLDIGT långt ned.
Slår på de som inte gjort något och dessutom inte kan slå tillbaka.

Har nog aldrig känt mig så självisk.

Fan.

Vad är det jag ska göra egentligen?

Ja, det kanske vore på sin plats att köra en kort introduktion till de här tokigheterna (jag brukar tycka att jag är rätt bra på dåliga idéer men det här tar nog priset. Hittills...).

Tanken är att styra kosan mot Nya Zeeland, snöra på sig skorna och ge sig ut på Te Araroa. Te Araroa är Maori för "den långa stigen" och sträcker sig drygt 300 mil från Cape Reinga i norr till Bluff i söder. Leden går på stränder och vägar, genom fårhagar, städer, fjällkedjor och regnskogar och gör också en sväng genom Mordor.
Även om man kommer passera bebyggda områden ganska ofta (på Nordön) så kommer det vara många sträckor där man får förlita sig på att övernatta i tält på något sätt, i skogen, på campingplats eller kanske på någons gräsmatta. Några nätter på vandrarhem lär det också bli. Är man tillräckligt långt från bebyggelse (läs: i bergskedjor och främst på Sydön) så finns det också ganska gott om stugor som man kan övernatta i. De som ligger på leden är i nästan alla fall statligt skötta, obemannade och små (6-12 bäddar i de flesta fall tror jag). Och rätt skiftande underhållna.

300 mil är rätt långt. Tar man E4:an så är det från Öresundsbron till Luleå och tillbaka igen. Tar jag hela min tid i NZ på mig (5 månader = ~150 dagar) så blir det 2 mil om dagen. Varje dag. Planen är dock ungefär 4½ månader (inkl vilodagar) så de dagar det finns möjlighet får man försöka beta av ett gäng extra kilometer.

Eller ja, plan och plan. "The best laid plans of mice and men often go awry". Att försöka detaljplanera något sådant här är naturligtvis helt orimligt. Det finns så många faktorer som spelar in. Det jag gjort är att jag skaffat mig en uppfattning om när och hur man kan proviantera och för hur länge man behöver göra det. Sen är det en del sträckor på leden som man kan behöva vara föreberedd på, t.ex om man går på en strand där tidvattnet spelar roll eller den sträckan som går på en flod så att man måste fixa kanothyra och -sällskap i förväg. Man får ha lite koll men mycket får man lösa som det kommer.
Och så planera utrustning så klart. Någonstans har jag sett en siffra på sex miljoner steg. Sex miljoner steg där man ska kånka på allt man behöver för att ha en säker färd. I det läget blir varje gram relevant, varje pryl bör utvärderas om den är nödvändig och om man ev kan ersätta den med något annat man har med sig (extra strumpor som handskar, buff som handduk etc). Roligt men tidskrävande att hitta grejer man tror på. Mer om utrustning vid ett annat tillfälle

Jag kommer gå själv. Förhoppningsvis inte ensam hela tiden men med friheten att inte vara bunden till någon annan. Det lär vara en alldeles särskild utmaning att spendera 24 timmar om dygnet i fem månader tillsammans med en person (en vecka räcker gott, eller vad säger du Dubbell? :) ). Allra helst om man som jag har ett rätt stort behov av egentid.

Nu ska jag bara lista ut va som är prioriterat på det här äventyret. Är det att ta sig hela vägen från Cape Reinga till Bluff? Att göra det i ett svep utan att ens lifta nån sträcka? Eller att komma iväg, upptäcka ett fjärran land på ett trevligt sätt? Jag vill tro och hoppas det sistnämnda. Planen är att gå hela leden men jag ska försöka att inte ha på några skygglappar och bara stirra stint efter nästa markör utan ta det lite som det kommer, dyker det upp något spännande kanske man ska hoppa på det tåget. Man kanske hamnar lite efter den grova tidsplanen, kanske får lifta en bit men då kanske det får bli så. Leden finns kvar men den där möjligheten kommer kanske aldrig igen. Våga gå vilse, helt enkelt.

Sen ska man inte ha några illusioner om att det kommer vara en "walk in the park". Det kommer vara tillfällen där regnet forsar ner dagar i streck (även känt som Göteborgsvinter), när man klafsar fram i midjedjup lera, när det är två mil motorvägsvandring med lastbilar som svischar förbi och fötterna värker, när man gått en vecka sedan senaste bebyggelse och inte varit riktigt varm eller mätt sedan dess, när man stapplar fram på en sandstrand med en kroppsfärg som miss Piggy och frånvaron av konturer i landskapet gör att man inte tror sig komma framåt alls.
Men de är förhoppningsvis i minoritet. Och utan dem så hade inte höjdpunkterna varit lika underbara. Om man inte har det skit emellanåt så uppskattar man inte när man har det gott.

Till sist:
https://xkcd.com/137/
Den har suttit över mitt skrivbord på jobbet i många år. Nu hände det.

Snart bär det av!
/S

testar..

Testar.
1, 2
1, 2
testar.

Så här ser det ut i Sverige

Blir nog bra det här. Kanske.