Dag 6-11: Into the woods

(Insomnium)

OK, jag tar tillbaka - det var inte så kul i skogarna. Bitvis riktigt, riktigt tufft faktiskt. Det är nog tur att man skriver med lite fördröjning så att det faktiskt kan visas i tryck...

Men vi tar det väl i tur och ordning.

I söndags var vi fyra stycken som gav oss iväg från Ahipara - Jess och Caitlin, en 17-årig kiwi som kallas Addie samt jag. Det tog inte många steg in i Herekino Forest innan man började förstå att skogarna har ett visst - välförtjänt - rykte. Branta stigar och lera, massor av lera. Men fram skulle vi, Addie och jag (tjejerna tog det lite lugnare). 

Kauriträd. De kan bli riktigt stora och riktigt gamla (10000-tals år)
Staven är 120 cm lång.

Leran i Herekino forest

Efter en vilodag var man rätt så mycket med i matchen igen och vi gjorde rätt bra fart framåt. Men lerigt var det. Bara i Herekino Forest blev man lite av en lerkonnässör och fick uppleva de flesta av lerregnbågens nyanser - brun lera, gul lera, roströd lera, grågrön lera, mörkbrun lera. Trots lera som ville äta upp ens skor och oländig terräng (på ett ställe var det tom uppspänt ett rep så att man kunde repellera sig ner förbi en brant passage) så kom vi faktiskt ut ur skogen långt tidigare än beräknat och vid ca 1430 snubblade vi in på Tramp Inn. Tramp Inn är i princip bara ett lite större plåtskjul som en lanbrukarfamilj slängt upp, byggt in några våningssängar och fixat fram vatten till. Och grävt ett utedass med en otrolig utsikt, vid klart väder skulle man tydligen kunna se ända till östkusten. Där var det gött att vila upp sig lite mot en "koha" (ungefär donation) på tio dollar.

Uthus med utsikt

Nästa dag kom dock eldprovet. Raetea Forest. Efter ett par timmar på mindre vägar så var vi framme vid den andra skogen och det var verkligen ur askan i elden för här var allt etter värre - brantare stigar, längre backar, tjockare lera, fler hängande/klängande växter som vill fånga allt man äger och har, ännu mer rötter på den s.k stigen (någon borde tala om för Nyzeelänska trän att rötter ska vara i marken!). Utan tvekan den tuffaste terräng jag någonsin gått i - videsnåren i Njoatsosvagge i Sarek har inte en chans.

På ett par ställen var leran så djup att om man trampade ner så var "ytan" närmare knät än fotknölarna. Och nej, det är ingen överdrift.

Till råga på allt så anser man tydligen här att det är en god idé att lägga sina stigar uppe på åskammar. Då kan man vara säker på två saker: 1, man kommer få följa åsen upp och ner och 2, det finns inget vatten. Tillsammans med rätt varmt väder så gör det det som upplagt för vätskebrist, även om man vet om det och fyllt upp alla behållare man har. Tyvärr hade jag upptäckt att min vätskeblåsa var punkterad första gången jag använde den och den gaffa-lagning jag försökte mig på i Ahipara höll inte alls, så där låg jag lite illa till redan från början

Ni ser väl den väl markerade stigen?

Timmarna gick och vi slet på för att förhoppningsvis komma igenom hela skogen samma dag men energinivåerna sjönk och varje steg var en ansträngning - dra foten ur leran, undvika rötter som vill fälla dig, inte halka när du sätter ner den igen, inte hakas upp i hängväxter. Åtminstone för mig, Addie skuttade fram som någon slags bumbibjörn och verkade mest tycka att det var roligt

Jag började i mitt stilla sinne fundera över hur de lagt den stigen, jag misstänker att de letat upp de lerigaste platserna i skogen, gått på kompass emellan dem och sedan fällt lite trän bakom sig så att det ska bli lite sport.

Till slut fick vi inse att vi nog inte skulle hinna ut innan det blev mörkt så vi fick börja leta upp någonstans att slå läger. Med väldigt lite vatten kvar var det inte aktuellt att slösa bort något på matlagning utan "middagen" blev någon deciliter sojaolja som man kunde skölja ner lätt. Energitätt!

Frukost var inte heller att tänka på, drick det sista vattnet och iväg igen. Fem minuter senare var vi ute ur skogen...

Visserligen bara i boskapsbetesmark men ändå. Efter en stund passerade vi ett hus där vi knackade på och fick fylla på vatten innan vi fortsatte på vägen (State Highway 1!). Vid lunchtid kom vi fram till en minimal servicebutik (s.k dairy) som också sålde snabbmat. Ägg- och baconburgare med en ambitiös portion pommes och 1,5 liter läsk gjorde susen för både vätske- och energinivåer! Intressant var f.ö att "burgaren" i det här fallet var just äg och bacon, dvs det var ingen köttbit. Nyskapande. Annars inte så dramatiskt den här dagen, mest transportsträcka till nästa skog. 

Addie på en gigantiskt stubbe - han står i bakkant och framkant är vid ormbunkarna närmast.
Säkert fem meter i diameter.

Vid camp siten den kvällen fick vi sällskap av två andra, franska Josephine som fått för sig att springa hela vägen och Alex från Kalifornien som tidigare i år gått PCT (Pacific Crest Trail) i USA, drygt 4300 km från gränsen mot Mexiko till Kanada.
Nästa dag var sista skogsetappen, Omahuti-Puketi Forests. Betydligt snällare skogar. Mest intressant här var att leden i ett par km faktiskt gick i en å. Ja, det var bara att vada. Och så var det massor av possum-fällor. Possums är importerade från Australien där de är små, söta och lätt hotade. I NZ har de inga fiender och massor av träd att äta så de är både många och stora och gör jätteskada på skogarna, så de sätter in alla möjliga åtgärder - jakt, fällor, gift etc för att hålla nere beståndet. Fällorna var effektiva kan jag säga...

Japp, det är leden.

Återigen mycket upp och ner och varmt så det tog på krafterna och vätskenivåerna men det gick rätt bra. Största problemet var att jag måste vrickat till foten lite någon dag tidigare, så alla steg på ojämnt underlag var mer eller mindre smärtsamma. Tur att nyzeeländsk topologi och växtlighet inte inbjuder till ojämnheter.... :/

Sista dagen (torsdag) var mest transportsträcka in till Kerikeri - lite väg, lite beteshagar och lite stig längs en liten flod med ett tjusigt vattenfall.

Fåren var lite tveksamma till att vi nödvändigtvis skulle gå genom deras hage

Här är det en vilodag med välbehövlig tvätt, bankärenden och energipåfyllning som gäller.

Det är f.ö jättekonstigt att se julpynt och personal i snabbköpet med tomteluvor när det är 25 grader och solsken ute och palmer längs gatan. Nästan lika konstigt som att de packar påsen åt en i snabbköpet.

Tillägg: Addie var f.ö en av grabbarna i bilen som stannade och gav mig läsk på stranden, de hade gjort klart den dagen innan.