Dag 16-20: Sand in my shoes

(Dido)

Jo, nu börjar det allt röra på sig. Det har varit några rejäla dagar. Sedan sist så här men träffat nytt folk, gammalt folk och tappat bort dem igen.

Efter Whananaki (wh uttalas f.ö som "f", r resten kommer man närmare med ett svenskt uttal än engelskt) så var det en halvlång dag med lite promenad längs kusten, lite vägar och nya skogar att forcera. Till slut landade man i Ngunguru för en lokal eldsjäl vid namn James tog båten över floden och hämtade upp oss så vi kunde slå läger på hans egna camp varifrån leden sedan fortsatte. Ägg från egna höns bjöd han också på.

Dagen efter skulle han jobba tidigt men morgonpigga vandrare kunde få skjuts och slippa 8 km småvägar. Det var vi tre som nappade på - amerikanska Jess, srilankisk-kanadensiska Swami och jag. 0530 efter en natt störd av regn serverades grötfrukost och kaffe av James ingen det så bar iväg. Genom ett rätt trevligt skogsparti för en längre vägvandring mot Pataua. Pga av vissa krämpor och ett tidvatten som kunde stoppa oss åkte dock tummen upp på Jess, våran "Golden ticket" och vi fick lift. Då fick vi istället det stora nöjet att klafsa genom lerig havsbotten barlagd av tidvattnet så att man kunde ta sig över ett flodutlopp för egen maskin. Mycket "schlorp" och "squisch" blev det, kryddat med några oangenäma dunster när man drog foten ur ett särdeles djupt hål. .
Bilder kommer.

Här är det lerigt.

Men det potentiella hindret kom vi förbi iaf. Efter att ha klättrat upp och ned för några kullar tog vi oss an ocean beach, en rätt tradig strand på så sätt att sanden var för mjuk för att ge något vettigt underlag. Tur är det bara var en mil. För sedan kom ännu en prövning - Bream head. 7 km höjder som beräknades ta 5-6 timmar. Det är rätt långsamt. Brant uppför och likaså nedför. Hade det varit lera istället för trappsteg kunde det varit Raetea igen. För den som saknar Sagan om ringen-referenser då kan trapporna jämföras med de till Cirith Ungol. Men nu har man iaf lärt sig att hålla igen lite i uppförsbackarna, ingen idé att bränna ut sig direkt. Potentiellt fantastisk utsikt men vädret var inte med oss.

Utsikt norrut från Bream Head

Vi malde på och på rejält darriga ben (det är nästan lika jobbigt att gå brant nedför) kom vi igenom och från till ett paradis - en offentlig toalett med dricksfontän! Efter 13 timmar till fots har man inte jättehöga krav... Några lokala boende tyckte att vi kunde slå läger precis mellan gatan och strandkanten med fantastisk utsikt över oljeraffet på andra sidan sundet.
Ett annat lokalt par kom förbi och spanade in dagens fångst (dvs vandrare) och hade med sig precis vad man behövde då - en 13 veckor gammal Golden retriever-valp! I en kvällstidning hade det stått "sötchock". De berättade också om ett par som förlovat sig på Bream Head, mannen hade tydligen släpat med sig ring och två små flaskor bubbel och väntat på en tillräckligt vacker plats. Utan deras schweiziska vandringssällskap... Trägen vinner!

Jess överväger att kidnappa hundvalpen

Nästa morgon var det caféfrukost och båtresa till raffet och vidare längs mera sandstrand. Dock en halv vilodag (bara 20 km) för vid ca 13 kom vi till waipu (eng. uttal why-poo. Fniss.) där jag tänkte stanna, vila lite, tvätta lite och gå på pizza barn - lyxpizzor med eget bryggeri. Kan man ju inte missa.

35 km väg, skog och strand i småruggigt väder tog mig sedan till Mangawhei och den förste svenske vandraren jag mött, Benjamin. En stukad fot hade stoppat honom ett par veckor så nu tänkte han lifta en bit framåt.

Idag har jag kommit ikapp Josephine, den springande fransyskan som dock inte springer just nu pga en vrickad fot. Verkar va nåt som går. Höhö. En till elak skogsetapp också, upp och ner och leran gjorde comeback med bravur - ostadigt väder ett par dagar gör sånt.

Imorgon passerar vi 500 km