Dag 26-34: Always look on the bright side of life

(Monty python)

Jag får väl börja med att tillönska alla en god fortsättning på julen och ett gott nytt år vad det lider! Känns lite märkligt att sitta på en altan i shorts på juldagsmorgon, och visst har man lite hemlängtan när man får julhälsningar från släkt och vänner, det ska man inte sticka under stol med.

Sen sist då? Jodå, en riktig gott och blandat med sött, surt och salt kan man nog säga.
Från auckland så tog jag faktiskt en liten alternativ väg så istället för att gå genom hela stan, förbi flygplatsen och via en massa vägar så tog jag en färja och en gångbana längs kusten innan jag kom tillbaka på leden i Clevedon. Sparade in någon dag där. Sedan bar det av in i Hunua ranges, ett reservat med åsar, vattenreservoarer och så klart en massa skog. Och sandflies (ungefär som knott). Himla sociala djur de där - vid en camp site bjöd de in alla sina grannar och vänner så att de kunde komma och hälsa och ta en tugga av mina fötter. De kan inte ha något vidare luktsinne...
De två nätterna i hunuas var också första gången jag sov helt själv på en plats på vandringen.
Därför var det ingen som såg min frustration när jag öppnade ryggsäcken en kväll och insåg att korken på flaskan med solrosolja inte suttit på ordentligt och gissningsvis någon deciliter runnit ut och lagt sig som en hinna över en god portion av packningen...
På väg ut råkade jag okritiskt följa några ledmarkeringar och gick en halvtimme åt helt fel håll genom tämligen oländig skog innan jag insåg mitt misstag. En titt på antingen karta, kompass eller gps hade kunnat undvika den lilla malören. Nåja, man får väl lära av sina misstag.

Här var riktningen tydlig i alla fall.

Tur i oturen var att det iaf var en ganska kort dag till Mercer, en liten håla med en förlåtande egenskap - det kombinerade motellet och baren låter nämligen vandrare tälta gratis i barens trädgård! Sandra som driver baren verkar tycka att det är görkul med vandrare och vill att man ska träffa stammisar och helst vara med och spela dart. Så William, James (två kiwis jag gått omlott med sedan Clevedon) och undertecknad halkade in i ett parti av den lokala dart-varianten. Fråga mig inte hur men det lyckades jag tydligen vinna. Man får väl anta att de var snälla mot utlänningen.
En trevlig motvikt till blåsor, felnavigering, vägvandring och en borttappad klocka (glömde ta på den efter att ha kletat på solskydd).

Etapperna efter var det inte tillåtet att campa så antingen fick man ta det i två kortare dagar eller en rejält lång en. Så det slutade med längsta etappen hittills - 46 km! Då var man lite lätt tacksam för att det var lite halvdassigt väder med mestadels duggregn, sol och värme hade varit tufft. Leden gick på vallarna längs den största floden i NZ, Waikato, så det var plant och lättvandrat men tog ändå 12 timmar.
Det mesta av det var betesmark och man fick smyga förbi såväl får som kor och tjurar. Fåren flyr när man kommer, korna makar på sig och tjurarna blänger mest. Ingen hyfs har de heller, de bajsar precis överallt. En tjur glodde på mig där jag kom gående och la sedan en rejäl rännskita mitt på stigen! Jag övervägde att säga honom några väl valda ord men han hade ett 20-tal kompisar med sig så jag nöjde mig med att rynka pannan och ta några övertydliga steg runt hans produktion.
 Fick förresten lite skjuts över en enfilig bro av Tim som inte tyckte att jag skulle klampa omkring i hans motorvägsbygge. Följden blev att jag missade caféet för jag tänkt luncha. Han menade väl men det blev lite tokigt - han måste varit ingenjör. Det vet man ju hur de är.
En del gick förbi en golfbana och man blev ju lite lockad att göra som i filmklassikern Repmånad och slå upp tältet på greenen. Lite oklart om någon fattat den referensen här, dock.

Ser ut som en ok tältplats?

Landade, rätt mör, hos Judy och Bruce där ankägg, egenodlade grönsaker och lite annat smått och gott ingick i tältavgiften. Vandrarlyx!
Fick dessutom reda på att en annan vandrare plockat med min fällkniv för drygt två veckor sedan men inte kommit ikapp mig, så hon skickade den i förväg hit till Waitomo. Yay!

Sedan ännu en lång dag in till Hamilton (80-100 000 invånare, tror jag) men efter totalt 80 km på två dagar var man rätt slut och fick inte så mycket uträttat.
Hade en ambition att fortsätta på den inslagna vägen med pizza och hantverksöl men de serverade tydligen inte mat när jag var där så det slutade med att jag utsvulten och irriterad snubblade in på KFC fem minuter innan stängning och beställde en hink mat som jag glufsade i mig i köket på vandrarhemmet. Ajöss, värdighet.

Lite kortare dag härnäst, bara 24 km, för att ha lite friskare ben uppför Pirongia (959 möh) dagen efter. Började den dagen med att göra en favorit i repris och följa markeringar åt fel håll.
Inlärningskurva? Flatline!
90 min i fårhagar i onödan.
Kom efter en stund ikapp Jonielle från Kalifornien (som också kommit lite fel i fårhagarna - en blind leder en blind) och vi tog sällskap uppför berget. Ca 70 % gick finfint, sedan tog leran vid och energin slut. Det kändes som om jag inte kom någonstans och varje steg var en ansträngning. Med regn i prognosen var det inte optimalt...
Upp kom man fick till slut och fick sin första kväll i en stuga (NZ har ett ganska väl utbyggt stugsystem i otillgängliga trakter, och man kan köpa ett s.k hut pass för att få sova gratis i de flesta av dem. Kommer vara mycket sånt på sydön). Där var f.ö Josephine och hennes man Kenny redan installerade, de springer tillsammans i tre veckor nu.
Under natten kom också regnet i sällskap med rejäl vind och då var stugan ett rätt bra ställe att vara på.

Regnet säkrade också lertillgången för nedfarten - Jonielle och jag gled, kanade och slirade ned tillsammans. Det är lite intressant att man även när skorna är genomblöta fortfarande försöker tränga sig vid sidan av stigen för att undvika mer blöta och på så sätt vidgar det leriga området. Till slut gav jag dock upp och bara klafsade på.

Lera. Massor av lera.

Så här nöjd är man när man är klar med leran på Pirongia.

Efter Pirongia var det fyra mil med blandat småvägar, fårhagar och skogsstigar till Waitomo där vi nu har en vilodag, firar jul och provar det lokala mikrobryggeriet.

Tänkte kalla den här posten för 500 Miles av The Hooters eftersom det passerades i Hamilton, men nu är vi snart på km 900 så den får bara ett hedersomnämnande.

(Klockan är f.ö upphittad av en annan vandrare så den ska jag nog få tillbaks tids nog. Tids nog. Höhö.)