Dag 21-24: The boys are back in town

(Thin Lizzy)

Japp, så är det - nu är jag tillbaka i Auckland. Det tog tre veckor och två dagar, lite snabbare än jag räknat med. Inte så illa pinkat om jag får säga det själv.

Så vad har hänt sen sist? Tja, det var ju inte så hemskans länge sen.Har gått rätt mycket tillsammans med Josephine, när hon är skadad håller hon ett helt rimligt tempo. :)
I övrigt verkar hon lite lätt småtokig (och då menar jag inte det faktum att hon är maskiningenjör) - bl.a så är den bästa semester hon haft när hon gjorde Marathon de Sables (med reservation för stavning) - 6 marathonlopp på fem dagar. I Marockanska Saharaöknen. Och de måste bära med sig sovgrejer och mat. Låter ju kanske inte jättelockande, och inte bara pga ryggsäcken. Men vi har haft rätt trevligt ändå och även de dagar där vi inte tänkt gå tillsammans har vi åtminstone slutat på samma ställe. Igår sa vi t.ex hej då tre gånger, på morgonen när jag gick, på eftermiddagen när jag kommit ikapp henne och hon tänkte stanna tidigare och ännu en gång när hon bestämt sig för att fortsätta och stanna senare. Jaja.

Vandringen behöver jag kanske inte gå in i några detaljer på - flitiga läsare har hört det mesta om skogar, vägar och hagar vid det här laget. Ett par saker stack dock ut lite, den ena är en kajaketapp på ett par kilometer. Nedströms, med vinden i ryggen och med utgående tidvatten gick det som bara hejsan. Lite för bra faktiskt, vi missade våran destination, kom ut i havet och fick istället paddla tillbaka mot ström, vind och tidvatten. Det var aningens jobbigare. Men en roligare historia.
Tidvatten, ja. Det är inte något jag brukat ta hänsyn till när jag vandrar i svenska fjällen men det får man göra här med jämna mellanrum. För det mesta har det klaffat riktigt bra men på sista hindret brast det. Jag tänkte lite fel och tajmade tidvattnet rätt illa när jag skulle korsa en estuary (havsvik med flodmynning, ungefär). Även om jag gick lite längre inåt land där det skulle var grundare fick jag vackert vänta i tre timmar på att det skulle sjunka undan tillräckligt för en rimlig vadning. Och då hade jag ändå vatten upp till höftbältet på ryggsäcken. Det kanske hade varit en vits med att hänga med Jess, Swami och Alex som vadade vid det riktiga lågvattnet....kl 1 på natten.
Det var efter våran största samling vandrare hittills, tio stycken, på Stillwater Holiday Park. Kan bero på att det var gratis boende där i ett annars rätt bebyggt område och en lagom dagsetapp kvar in till Auckland. Swami brassade f.ö på nån Srilankesisk curryvariant som i slutänden åtta pers fick hjälpa till med att äta upp. Trevligt värre.

Annars tänkte jag ge mig på lite annat man tänkt på under de första 60 milen:

Antal djur i tältet: 1
En possum tittade in redan första natten, så matpåsarna fick flytta in till mig i innertältet.
Har hittat några sniglar ett par gånger också. De har inte fått följa med vidare.
Myggor räknas inte, men det finns ett par blodfläckar på innertältet där de inte hittat ut på morgonen...

Borttappade grejer: 3
En vattenflaska redan innan start, när jag liftade upp till Cape Reinga
En fällkniv som jag glömde i diskstället hos James i Ngunguru
En vattenflaska som föll ur fickan på ryggsäcken under en skogsetapp

Återfådda grejer: 1
Den andra vattenflaskan hittade Alex som jag sprang på dagen efter.

Trasiga grejer: 1
Tidigare nämnd vätskeblåsa. Ersatt av en ny sedan några timmar.

Tältnätter: 13
Nätter inomhus på campingplats (soffa/golv): 3
Nätter på hostel eller liknande: 5
Nätter i stuga eller liknande primitiv byggnad: 1

Jag har konstaterat att när det är riktigt varmt och man anstränger sig hårt så är det framför allt en sak jag blir sugen på - kylskåpskall mjölk! Som jag knappt dricker hemma alls.
Lite lätt relaterat till det så kommer det en tittartävling: jag klurar lite på om man kan göra nån fräck shake eller nåt som frukost - typ vatten, mjölkpulver, proteinpulver, havregryn eller nåt sånt. Nån som sitter inne med tips? Jag funderar mest på hur man får i en massa kalorier i det hela. Tänk lättvktigt. All input är bra input.

Jag har också blivit introducerad till leken "Hiker or homeless". Den går i princip ut på att om man ser någon på gatan i en stad som ser allmänt sliten, skitig, illaluktande, ovårdad och trasig ut så ska man gissa om det är en vandrare eller en hemlös. Likheterna kan vara rätt många. Dock så är det sannolikt rätt få hemlösa som har vandringsstavar (även kända som pensionärspinnar)

En annan tradition på de nordamerikanska lederna är s.k Trail names, smeknamn man får på leden. T.ex så kallas Alex för Cheese, Jess för Night Crawler och Swami för Swami (hans riktiga namn är för svårt att uttala). Jag är lite osäker på om jag fått nåt än, Alex började kalla mig för Viking när jag råkade ramma honom med kajaken när vi paddlade från Paihia. Hiking Viking. Lite klatschigt.

Helt orelaterat så funkar inte mitt svenska nummer, så om nån försökt nå mig på det den senaste månaden så har jag inte sett det.

Nu ska jag gå på nån form av svenskundervisning med svenska föreningen i Auckland. Vet inte vad det innebär men det är förlagt till en pub så det ordnar sig nog.

Apropå pub, ja. En klar fördel med större stad - när man är ute och letar efter någonstans att äta så kan man trilla in på en irländsk pub. Där kan man - om man har tur - få sörpla på en Guinness, äta Beef-and-Guinness pie, lyssna på irländsk musik live samt titta på Arsenal samtidigt. Igår hade jag sån tur. Enda smolket i glädjebägaren var att Arsenal förlorade.