Dag 1-5: On the beach

(Chris Rea)

Jösses amalia.
det där var inte bara kul. Men delvis.
Efter senast så var det dags att ta sig mot starten i cape reinga, 11 mil från kaitaia. Efter att ha liftat med fyra bilar så var man framme. Lite sent på eftermiddagen så det var ingen tid att förlora, ned och hälsa på fyren och sen iväg.

Nu kör vi!

Sanddyner och sandstränder om vart annat och vid 17 var jag framme vid en camp site vid slutet av twilight beach, efter ca 12 km. Hade gärna fortsatt till nästa ställe 8 km bort men var lite osäker på när solen tänkte gå ner. Mjukstarta lite.

Efterhand trillar det in några andra, bl.a ett schweiziskt par, Patricia och Silvano, och en tysk grabb - vi hade alla fyra startat lifta tillsammans.

Nästa dag var det så dags för den stora utmaningen - 90 mile beach. Namnet till trots är den ca 80 km...

Norra änden av 90 mile beach.

Här kan man gå och gå. Och gå. Och gå. Utan att se någon förändring att tala om - havet och våg bruset till höger, ett par meter höga sanddyner till vänster och framåt bara strand så långt man kan se. Jobbigt att inte märka av att man rör sig.

Andra dagen slutade vid the Bluff, enda konturen på hela vägen med en liten udde och än mindre ö. Jag hade passerat ett par andra vandrare på vägen, bl.a ett par tjejer (Jess och Caitlin) från wellington som tänkt gå Te Araroa ned till auckland och sedan vidare på sydön samt även Tania och Caren, ett par damer i kanske 50-års åldern som tänkt gå stranden. Jag har först in på campingen förutom en minibuss med båtsläp. Hann knappt sätta ned ryggsäcken innan jag blev inropad till minibussen och fick en öl i näven med orden "i bet you didn't expect a cold beer when you walked in here, did you?". Det hade han, Les, helt rätt i. Han var ute på några dagars fiske med ett par ungdomar från usa och Kanada. Strax senare kom han förbi mitt tält och frågade om jag hade ett micro-SD kort att låna ut, de tänkte filma när de fiskade men minnet var fullt. I gengäld skulle jag få bo hos dem i Ahipara, orten i södra änden på stranden. Det lät som en bra deal och jag lånade ut ett oanvänt minneskort från telefonen.

Efter hand trillade de andra in, wellington-tjejerna, Caren och tania och sent även schweizarna där patricia fått rejäla problem med blåsor efter 28 km på sanden.

Dagen efter erbjöd sig Les att köra min ryggsäck till Hukatere, nästa camping på stranden. Visst, jag plockade ur lite nödvändigheter som vattenflaska, solskydd, lunch mm och slängde ihop en improviserad dagsturssäck. Inte så bekväm att bära men betydligt lättare. Caren och Tania gjorde samma grej.

Vandringen tredje dagen, tre mil, var varm, sandig och vansinnigt enformig men med lätt packning kunde man göra god fart och jag kom fram vid 16. Slut men nöjd. Då hade Caren och tania liftat sista biten. Packningen var dock inte på plats än men campingägaren Paul visste vem les var och var säker på att han skulle dyka upp. Under tiden pratade jag med Louette och Andrew från Hawaii som prompt bjöd på både öl och rom. Man tackar!

In promenerade också två äldre damer som också tänkte göra stora delar av Te Araroa men med dagsetapper där de blev upphämtade i slutet. Linda är 76 och med sig hade hon en riktig flicksnärta på bara 64, Annika.

Framåt 19 började jag sakna ryggsäcken lite så jag traskade över till campingen jämte där Caren och tania bodde för att se om den kommit dit. Det hade den inte men de bjöd in mig på middag och öl tillsammans med Carens bror och brorson samt den campingens ägare, Gabi - ännu en tysk.
Nöjd men alltjämt utan packning gick jag tillbaka i mörkret och förberedde mig på en natt på soffan i campingens kök. För var paret från Hawaii precis klara med sin middag och trugade i mig mer mat och ett glas vin. Andrew hade dessutom en sovsäck över som jag fick låna. Så många generösa människor!
Jag hade sovit nån halvtimme eller så när jag vaknade av ljudet av en bildörr, tittade ut och såg Les bil utanför. Yay! Slutet gott, allting gott.
Stranden var dock inte slut, en dag av självspäkning återstod. Ingen sol gjorde det lite svalare men några regnstänk var illavarslande. Fram till lunch gick ok och precis när jag var på väg igen kom järnladyn Linda och var klar med sin etapp.

Den här bilden kan vara tagen nästan när som helst på stranden.

Jag stålsatte mig för att bara slugga de sista 13 km. Inom 10 min efter lunchen stannade det en bil och en kille i 17-års åldern höll ut en flaska och frågade om jag ville ha en Ginger beer (alkoholfri ingefärsläsk). Snacka om att höja moralen! Han och hans två kompisar hade avslutat stranden dagen innan och skulle ut och surfa innan han själv skulle fortsätta Te Araroa. Med ett leende från öra till öra gick jag vidare med min läsk. Sen kom Regnet.
Ordentligt också.
Även med regnjacka blev man blöt, strumporna blev genomblöta, blåsor var i faggorna och till slut dog både mp3-spelare och telefon fast de låg i fickan på regnjackan. Ajaj. Sista kilometrarna in till ahipara gick knappt på halvfart med ont i fötter och infanterield (skav i skrevet).
Väl framme sa Les att jag visserligen gärna fick vi där men de var tvungna att arbeta halva natten så han erbjöd sig att betala plats på camping istället. Ridå.
Lika bra att gå bort till campingen och gilla läget. Där mötte jag jess och caitlin igen som varit tvungna att ta vägen via sjukhuset pga magont och fötter som var illa däran.

Idag har jag haft en vilodag, s.k Zero day pga att man inte går några km på leden. Handlat, vilat fötter och torkat ut telefonen som verkar ok igen. Annars hade det inte varit kul.
Imorgon bär det av in i skogarna som sägs få en att längta tillbaka till stranden. Ska bli kul! :-D

Det tar nog fem dagar.

F.ö tar det tid att skriva så här långa poster på telefon. Kanske får korta ned lite sen.

Det närmar sig...

Aye, så är det. Sitter just nu i Kaitaia, den nordligaste orten av någon som helst storlek i NZ. Allt är i princip klart för att ta sig an Te Araroa, det enda som återstår är att posta iväg lite grejer som kan vara bra att ha men som jag inte behöver just nu. De ska jag posta vidare till nästa postkontor via poste restante så att jag kan hämta ut mitt paket där, ta vad jag ev behöver och sedan "studsa" lådan vidare till nästa postkontor jag passerar osv. En s.k "bounce box".
Enda motgången än så länge är att jag inte lyckats öppna ett bankkonto i NZ så alla kostnader betalas med svenskt kort och tillhörande merkostnader. En del banker låter mig inte skapa ett konto pga att jag är här på ett besöks-visum och den som faktiskt låter mig göra det anser att jag behöver ett personligt möte med en personlig bankman. Det måste man såklart boka i förväg och då hitta en tid och plats där man kan vara ganska säker på att befinna sig. Inte helt enkelt som vandrare. Men det ska väl lösa sig på nåt sätt.

Har varit i Kaitaia ett par timmar nu efter att ha varit i Auckland sedan jag landade i lördags morse. Där hade jag det stora nöjet att få bo hos Johanna, Gav, deras energiske tvååring Dex samt Gavs dotter från tidigare, Zoe. Jag har blivit så väl omhändertagen att jag nästan skäms - Gav (som är uppväxt i Auckland) har visat mig runt i sina hemkvarter, inne stan och berättat allt möjligt intressant om träd, fåglar, Auckland (stan ligger t.ex på ett 50-tal utslocknade vulkaner), tidvatten mm. Och så har det varit barbeque, fish&chips, en och annan öl och överlag som sagt väldigt trevligt. Och detta egentligen av fullständiga främlingar - jag hörde av mig till en svensk förening i Auckland och frågade om någon kunde tänka sig att lagra en ryggsäck med reservgrejer (extra skor, strumpor etc) åt mig och Johanna (bland flera andra!) hörde av sig och vips var jag inbjuden att stanna hos dem över helgen! Gästfrihet, sa Bull.

En annan läxa man fått lära sig är att solen här är elak. På riktigt. Opraktiskt för mig som blir bränd bara av att se sol på prognosen i tidningen... Solskyddsfaktor 50 inhandlad, ska förhoppningsvis räcka en bit.

Nu ska jag bara ta mig till Cape Reinga på nåt sätt så att det startar på riktigt - har hunnit beta av rätt stora delar av känsloregistret de senaste veckorna men nu när det är så nära så är man mest sugen på att komma igång. De där 4-5 dagarna på sandstrand som alla tidigare vandrare varit så förtjusta i. Eller hur det nu var...

Får väl bli en discodänga då.
Pointer Sisters - I'm so excited

På väg!

Lite overkligt är det allt. Nu är jag alltså på väg.
Njuter just nu av den underbara utsikten av frankfurts flygplats i kvällsskrud. Bara ett dygn kvar innan jag är framme i nz.

Lite hektiskt var det allt på slutet - jobb skulle skrivas på, lägenheten städas för uthyrning och en PLB (nödsändare) jagas rätt på. Den beställdes i onsdags, skulle kommit i fredags och när jag hörde med butiken så hade den inte skickats i måndags. Och sen fastnade den i posten. Men bra service från Sjösport som faktiskt sovande en gubbe till Åsa idag på morgonen för att fixa en ersättning, så idag vid 10 kom han med den. Fördel med fysiska butiker, ingen Internet-handlare hade fixat det.

Slutet gott, allting gott i den historien.

Dags för boarding.

Dagens låttitel:
Lenny Kravitz - Fly away

CO2

Såg just "Before the Flood" en dokumentär av bl.a National Geographic som handlar om klimatförändringarna och global uppvärmning. Jag visste om det mesta redan men det kan inte sägas nog ofta.
Nu vill jag ärligt talat inte åka till Nya Zeeland.
Varför? Det är långt dit.
Beroende på vilken kalkylator man använder så ska tur och retur Göteborg-Auckland släppa ut någonstans 5-10 ton koldioxidekvivalenter.
En ofta angiven siffra för hållbara utsläpp är 2 ton per person och år. Det är svårt att få ihop den ekvationen.

Det värsta är att jag står väldigt långt ned på listan över folk som kommer drabbas hårt av uppvärmningen. VÄLDIGT långt ned.
Slår på de som inte gjort något och dessutom inte kan slå tillbaka.

Har nog aldrig känt mig så självisk.

Fan.

Vad är det jag ska göra egentligen?

Ja, det kanske vore på sin plats att köra en kort introduktion till de här tokigheterna (jag brukar tycka att jag är rätt bra på dåliga idéer men det här tar nog priset. Hittills...).

Tanken är att styra kosan mot Nya Zeeland, snöra på sig skorna och ge sig ut på Te Araroa. Te Araroa är Maori för "den långa stigen" och sträcker sig drygt 300 mil från Cape Reinga i norr till Bluff i söder. Leden går på stränder och vägar, genom fårhagar, städer, fjällkedjor och regnskogar och gör också en sväng genom Mordor.
Även om man kommer passera bebyggda områden ganska ofta (på Nordön) så kommer det vara många sträckor där man får förlita sig på att övernatta i tält på något sätt, i skogen, på campingplats eller kanske på någons gräsmatta. Några nätter på vandrarhem lär det också bli. Är man tillräckligt långt från bebyggelse (läs: i bergskedjor och främst på Sydön) så finns det också ganska gott om stugor som man kan övernatta i. De som ligger på leden är i nästan alla fall statligt skötta, obemannade och små (6-12 bäddar i de flesta fall tror jag). Och rätt skiftande underhållna.

300 mil är rätt långt. Tar man E4:an så är det från Öresundsbron till Luleå och tillbaka igen. Tar jag hela min tid i NZ på mig (5 månader = ~150 dagar) så blir det 2 mil om dagen. Varje dag. Planen är dock ungefär 4½ månader (inkl vilodagar) så de dagar det finns möjlighet får man försöka beta av ett gäng extra kilometer.

Eller ja, plan och plan. "The best laid plans of mice and men often go awry". Att försöka detaljplanera något sådant här är naturligtvis helt orimligt. Det finns så många faktorer som spelar in. Det jag gjort är att jag skaffat mig en uppfattning om när och hur man kan proviantera och för hur länge man behöver göra det. Sen är det en del sträckor på leden som man kan behöva vara föreberedd på, t.ex om man går på en strand där tidvattnet spelar roll eller den sträckan som går på en flod så att man måste fixa kanothyra och -sällskap i förväg. Man får ha lite koll men mycket får man lösa som det kommer.
Och så planera utrustning så klart. Någonstans har jag sett en siffra på sex miljoner steg. Sex miljoner steg där man ska kånka på allt man behöver för att ha en säker färd. I det läget blir varje gram relevant, varje pryl bör utvärderas om den är nödvändig och om man ev kan ersätta den med något annat man har med sig (extra strumpor som handskar, buff som handduk etc). Roligt men tidskrävande att hitta grejer man tror på. Mer om utrustning vid ett annat tillfälle

Jag kommer gå själv. Förhoppningsvis inte ensam hela tiden men med friheten att inte vara bunden till någon annan. Det lär vara en alldeles särskild utmaning att spendera 24 timmar om dygnet i fem månader tillsammans med en person (en vecka räcker gott, eller vad säger du Dubbell? :) ). Allra helst om man som jag har ett rätt stort behov av egentid.

Nu ska jag bara lista ut va som är prioriterat på det här äventyret. Är det att ta sig hela vägen från Cape Reinga till Bluff? Att göra det i ett svep utan att ens lifta nån sträcka? Eller att komma iväg, upptäcka ett fjärran land på ett trevligt sätt? Jag vill tro och hoppas det sistnämnda. Planen är att gå hela leden men jag ska försöka att inte ha på några skygglappar och bara stirra stint efter nästa markör utan ta det lite som det kommer, dyker det upp något spännande kanske man ska hoppa på det tåget. Man kanske hamnar lite efter den grova tidsplanen, kanske får lifta en bit men då kanske det får bli så. Leden finns kvar men den där möjligheten kommer kanske aldrig igen. Våga gå vilse, helt enkelt.

Sen ska man inte ha några illusioner om att det kommer vara en "walk in the park". Det kommer vara tillfällen där regnet forsar ner dagar i streck (även känt som Göteborgsvinter), när man klafsar fram i midjedjup lera, när det är två mil motorvägsvandring med lastbilar som svischar förbi och fötterna värker, när man gått en vecka sedan senaste bebyggelse och inte varit riktigt varm eller mätt sedan dess, när man stapplar fram på en sandstrand med en kroppsfärg som miss Piggy och frånvaron av konturer i landskapet gör att man inte tror sig komma framåt alls.
Men de är förhoppningsvis i minoritet. Och utan dem så hade inte höjdpunkterna varit lika underbara. Om man inte har det skit emellanåt så uppskattar man inte när man har det gott.

Till sist:
https://xkcd.com/137/
Den har suttit över mitt skrivbord på jobbet i många år. Nu hände det.

Snart bär det av!
/S

testar..

Testar.
1, 2
1, 2
testar.

Så här ser det ut i Sverige

Blir nog bra det här. Kanske.