Vad är det jag ska göra egentligen?

Ja, det kanske vore på sin plats att köra en kort introduktion till de här tokigheterna (jag brukar tycka att jag är rätt bra på dåliga idéer men det här tar nog priset. Hittills...).

Tanken är att styra kosan mot Nya Zeeland, snöra på sig skorna och ge sig ut på Te Araroa. Te Araroa är Maori för "den långa stigen" och sträcker sig drygt 300 mil från Cape Reinga i norr till Bluff i söder. Leden går på stränder och vägar, genom fårhagar, städer, fjällkedjor och regnskogar och gör också en sväng genom Mordor.
Även om man kommer passera bebyggda områden ganska ofta (på Nordön) så kommer det vara många sträckor där man får förlita sig på att övernatta i tält på något sätt, i skogen, på campingplats eller kanske på någons gräsmatta. Några nätter på vandrarhem lär det också bli. Är man tillräckligt långt från bebyggelse (läs: i bergskedjor och främst på Sydön) så finns det också ganska gott om stugor som man kan övernatta i. De som ligger på leden är i nästan alla fall statligt skötta, obemannade och små (6-12 bäddar i de flesta fall tror jag). Och rätt skiftande underhållna.

300 mil är rätt långt. Tar man E4:an så är det från Öresundsbron till Luleå och tillbaka igen. Tar jag hela min tid i NZ på mig (5 månader = ~150 dagar) så blir det 2 mil om dagen. Varje dag. Planen är dock ungefär 4½ månader (inkl vilodagar) så de dagar det finns möjlighet får man försöka beta av ett gäng extra kilometer.

Eller ja, plan och plan. "The best laid plans of mice and men often go awry". Att försöka detaljplanera något sådant här är naturligtvis helt orimligt. Det finns så många faktorer som spelar in. Det jag gjort är att jag skaffat mig en uppfattning om när och hur man kan proviantera och för hur länge man behöver göra det. Sen är det en del sträckor på leden som man kan behöva vara föreberedd på, t.ex om man går på en strand där tidvattnet spelar roll eller den sträckan som går på en flod så att man måste fixa kanothyra och -sällskap i förväg. Man får ha lite koll men mycket får man lösa som det kommer.
Och så planera utrustning så klart. Någonstans har jag sett en siffra på sex miljoner steg. Sex miljoner steg där man ska kånka på allt man behöver för att ha en säker färd. I det läget blir varje gram relevant, varje pryl bör utvärderas om den är nödvändig och om man ev kan ersätta den med något annat man har med sig (extra strumpor som handskar, buff som handduk etc). Roligt men tidskrävande att hitta grejer man tror på. Mer om utrustning vid ett annat tillfälle

Jag kommer gå själv. Förhoppningsvis inte ensam hela tiden men med friheten att inte vara bunden till någon annan. Det lär vara en alldeles särskild utmaning att spendera 24 timmar om dygnet i fem månader tillsammans med en person (en vecka räcker gott, eller vad säger du Dubbell? :) ). Allra helst om man som jag har ett rätt stort behov av egentid.

Nu ska jag bara lista ut va som är prioriterat på det här äventyret. Är det att ta sig hela vägen från Cape Reinga till Bluff? Att göra det i ett svep utan att ens lifta nån sträcka? Eller att komma iväg, upptäcka ett fjärran land på ett trevligt sätt? Jag vill tro och hoppas det sistnämnda. Planen är att gå hela leden men jag ska försöka att inte ha på några skygglappar och bara stirra stint efter nästa markör utan ta det lite som det kommer, dyker det upp något spännande kanske man ska hoppa på det tåget. Man kanske hamnar lite efter den grova tidsplanen, kanske får lifta en bit men då kanske det får bli så. Leden finns kvar men den där möjligheten kommer kanske aldrig igen. Våga gå vilse, helt enkelt.

Sen ska man inte ha några illusioner om att det kommer vara en "walk in the park". Det kommer vara tillfällen där regnet forsar ner dagar i streck (även känt som Göteborgsvinter), när man klafsar fram i midjedjup lera, när det är två mil motorvägsvandring med lastbilar som svischar förbi och fötterna värker, när man gått en vecka sedan senaste bebyggelse och inte varit riktigt varm eller mätt sedan dess, när man stapplar fram på en sandstrand med en kroppsfärg som miss Piggy och frånvaron av konturer i landskapet gör att man inte tror sig komma framåt alls.
Men de är förhoppningsvis i minoritet. Och utan dem så hade inte höjdpunkterna varit lika underbara. Om man inte har det skit emellanåt så uppskattar man inte när man har det gott.

Till sist:
https://xkcd.com/137/
Den har suttit över mitt skrivbord på jobbet i många år. Nu hände det.

Snart bär det av!
/S