Dag 1-5: On the beach

(Chris Rea)

Jösses amalia.
det där var inte bara kul. Men delvis.
Efter senast så var det dags att ta sig mot starten i cape reinga, 11 mil från kaitaia. Efter att ha liftat med fyra bilar så var man framme. Lite sent på eftermiddagen så det var ingen tid att förlora, ned och hälsa på fyren och sen iväg.

Nu kör vi!

Sanddyner och sandstränder om vart annat och vid 17 var jag framme vid en camp site vid slutet av twilight beach, efter ca 12 km. Hade gärna fortsatt till nästa ställe 8 km bort men var lite osäker på när solen tänkte gå ner. Mjukstarta lite.

Efterhand trillar det in några andra, bl.a ett schweiziskt par, Patricia och Silvano, och en tysk grabb - vi hade alla fyra startat lifta tillsammans.

Nästa dag var det så dags för den stora utmaningen - 90 mile beach. Namnet till trots är den ca 80 km...

Norra änden av 90 mile beach.

Här kan man gå och gå. Och gå. Och gå. Utan att se någon förändring att tala om - havet och våg bruset till höger, ett par meter höga sanddyner till vänster och framåt bara strand så långt man kan se. Jobbigt att inte märka av att man rör sig.

Andra dagen slutade vid the Bluff, enda konturen på hela vägen med en liten udde och än mindre ö. Jag hade passerat ett par andra vandrare på vägen, bl.a ett par tjejer (Jess och Caitlin) från wellington som tänkt gå Te Araroa ned till auckland och sedan vidare på sydön samt även Tania och Caren, ett par damer i kanske 50-års åldern som tänkt gå stranden. Jag har först in på campingen förutom en minibuss med båtsläp. Hann knappt sätta ned ryggsäcken innan jag blev inropad till minibussen och fick en öl i näven med orden "i bet you didn't expect a cold beer when you walked in here, did you?". Det hade han, Les, helt rätt i. Han var ute på några dagars fiske med ett par ungdomar från usa och Kanada. Strax senare kom han förbi mitt tält och frågade om jag hade ett micro-SD kort att låna ut, de tänkte filma när de fiskade men minnet var fullt. I gengäld skulle jag få bo hos dem i Ahipara, orten i södra änden på stranden. Det lät som en bra deal och jag lånade ut ett oanvänt minneskort från telefonen.

Efter hand trillade de andra in, wellington-tjejerna, Caren och tania och sent även schweizarna där patricia fått rejäla problem med blåsor efter 28 km på sanden.

Dagen efter erbjöd sig Les att köra min ryggsäck till Hukatere, nästa camping på stranden. Visst, jag plockade ur lite nödvändigheter som vattenflaska, solskydd, lunch mm och slängde ihop en improviserad dagsturssäck. Inte så bekväm att bära men betydligt lättare. Caren och Tania gjorde samma grej.

Vandringen tredje dagen, tre mil, var varm, sandig och vansinnigt enformig men med lätt packning kunde man göra god fart och jag kom fram vid 16. Slut men nöjd. Då hade Caren och tania liftat sista biten. Packningen var dock inte på plats än men campingägaren Paul visste vem les var och var säker på att han skulle dyka upp. Under tiden pratade jag med Louette och Andrew från Hawaii som prompt bjöd på både öl och rom. Man tackar!

In promenerade också två äldre damer som också tänkte göra stora delar av Te Araroa men med dagsetapper där de blev upphämtade i slutet. Linda är 76 och med sig hade hon en riktig flicksnärta på bara 64, Annika.

Framåt 19 började jag sakna ryggsäcken lite så jag traskade över till campingen jämte där Caren och tania bodde för att se om den kommit dit. Det hade den inte men de bjöd in mig på middag och öl tillsammans med Carens bror och brorson samt den campingens ägare, Gabi - ännu en tysk.
Nöjd men alltjämt utan packning gick jag tillbaka i mörkret och förberedde mig på en natt på soffan i campingens kök. För var paret från Hawaii precis klara med sin middag och trugade i mig mer mat och ett glas vin. Andrew hade dessutom en sovsäck över som jag fick låna. Så många generösa människor!
Jag hade sovit nån halvtimme eller så när jag vaknade av ljudet av en bildörr, tittade ut och såg Les bil utanför. Yay! Slutet gott, allting gott.
Stranden var dock inte slut, en dag av självspäkning återstod. Ingen sol gjorde det lite svalare men några regnstänk var illavarslande. Fram till lunch gick ok och precis när jag var på väg igen kom järnladyn Linda och var klar med sin etapp.

Den här bilden kan vara tagen nästan när som helst på stranden.

Jag stålsatte mig för att bara slugga de sista 13 km. Inom 10 min efter lunchen stannade det en bil och en kille i 17-års åldern höll ut en flaska och frågade om jag ville ha en Ginger beer (alkoholfri ingefärsläsk). Snacka om att höja moralen! Han och hans två kompisar hade avslutat stranden dagen innan och skulle ut och surfa innan han själv skulle fortsätta Te Araroa. Med ett leende från öra till öra gick jag vidare med min läsk. Sen kom Regnet.
Ordentligt också.
Även med regnjacka blev man blöt, strumporna blev genomblöta, blåsor var i faggorna och till slut dog både mp3-spelare och telefon fast de låg i fickan på regnjackan. Ajaj. Sista kilometrarna in till ahipara gick knappt på halvfart med ont i fötter och infanterield (skav i skrevet).
Väl framme sa Les att jag visserligen gärna fick vi där men de var tvungna att arbeta halva natten så han erbjöd sig att betala plats på camping istället. Ridå.
Lika bra att gå bort till campingen och gilla läget. Där mötte jag jess och caitlin igen som varit tvungna att ta vägen via sjukhuset pga magont och fötter som var illa däran.

Idag har jag haft en vilodag, s.k Zero day pga att man inte går några km på leden. Handlat, vilat fötter och torkat ut telefonen som verkar ok igen. Annars hade det inte varit kul.
Imorgon bär det av in i skogarna som sägs få en att längta tillbaka till stranden. Ska bli kul! :-D

Det tar nog fem dagar.

F.ö tar det tid att skriva så här långa poster på telefon. Kanske får korta ned lite sen.