Jag är på det stora hela rätt lugn inför det här äventyret. Jag menar, det är ju inte första gången jag är på långvandring och de förra gångerna har ju onekligen gett blodad tand, så antingen har jag dåligt minne och minns inte hur miserabelt det eventuellt var eller så var det faktiskt rätt OK. Men det är ändå några saker som skiljer sig lite åt, som gör att det blir en annan utmaning än t.ex Te Araroa i Nya Zeeland.
* vädret. Medan jag nästan kan räkna på mina fingrar de dagar jag hade regnjackan framme i NZ så är de skandinaviska fjällen betydligt mer ombytliga. Jag räknar med att det kommer åtminstone nån period med ihållande tjurigt väder som nog kan ställa motivationen på prov. Vilket leder lite in på nästa punkt:
* sällskapet. Även om jag gick själv dagtid nästan hela tiden på i NZ så var det nog bara två eller tre nätter som jag sov själv nånstans, och i de allra flesta fall på samma ställe som en eller flera andra som gjorde samma vandring. Det uppstår snabbt en slags kamratskap med de som gör samma sak och man blir som en liten familj där man träffar på varandra till och från längs vägen. Det räknar jag inte alls med att ha på Gröna Bandet eftersom det är mycket färre som gör det, stor spridning i tid och riktning (nord-syd eller syd-nord) samt att en får lägga sin egen rutt. I praktiken är det väl bara Gäddede och Fältjägarstugan som man kan tänka sig att "alla" passerar
* kroppen. Den ska ju hålla ihop och man blir tydligen äldre med åren. Det är egentligen bara ena hälsenan som trilskar i dagsläget men det kan ju räcka gott för att ställa till det.
"It's a different beast" kanske de skulle sagt i staterna. Vi får väl se.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar