GB dag 1-8: Here I go again

 (Whitesnake)

Jaha, så var det igång igen! En blandad kompott får man väl säga.

Bussen från Rovaniemi (där jag f.ö råkade på en tysk som cyklat från Hamburg till Nordkap och nu skulle jobba sig ned genom Europa till Spanien - tänk så tokiga människor det finns! 😅) rullade in i Kilpisjärvi strax innan 18 på kvällen och då var det väl inget att vänta på. För att ens komma till röset så får man antingen vandra i 13 km eller ta båt en bit och bara gå tre km. Eftersom sista båten gick vid 15 var det inget val, bara att traska på i det fina vädret. Efter sex timmar på bussen med strålande sol utanför kändes det helt okej att sträcka på benen lite. Midnattssolen gjorde att det var lätt att fortsätta i den ljusa kvällen så efter ett plikskyldigt stopp vid själva röset fortsatte jag en bit in i Sverige mot Pältsastugan. Ivrigt påhejad av allehanda flygande mördarmaskiner! Bland det värre jag varit med om på myggfronten. De gillar väl också midnattssol...

Redo att starta vid Treriksröset!

Nästa dag fortsatte på samma tema - varmt, vindstilla och mygg. Stugvärden i Pältsa sa att det är rejält värre med mig i år än vanligt. Pältsastugan var f.ö också en bas för norska motståndsrörelsen under andra världskriget (oklart vilken sida myggen var på). Stugvärden informerade också om en mindre inbjudande väderprognos för de kommande dagarna, redan till kvällen skulle det blåsa upp och börja regna.

Jag behövde dock inte vänta så länge, några hundra meter innan norska gränsen drog det igång. Regn, vind och dålig sikt. Min plan att försöka vada Rostaelva och gå rakt på Daertahytta kändes inte rätt längre - även om det gått att vada var det en lång stigning direkt efteråt och hela vägen till hyttan skulle bli för mycket. Så efter en lunchpaus i en stenhydda bestämde jag mig för att gå söderut mot Stor Rostahytta. Ett mer konventionellt val hade varit Rostahytta (ja, de heter nästan samma) men då hade jag fått än mer stigning nästa dag i osäkert väderläge. 

Steinhytta. Rustikt.

Till Stor Rostahytta var det inte alls särskilt inspirerande i regnet men till slut dök den upp på stranden till Rostojaure (som till största delen ligger i Sverige). Mentalt och fysiskt trött och med målet några hundra meter bort tappade jag fokus och fotfäste i ett stenigt parti och föll framåt. Jag klarade mig men ena vandringsstaven knäcktes (den var ju såklart helt ny). Nästan exakt så jag tänkt mig att en kolfiberstav knäcks på enklaste sätt. Det var inte en jättenöjd vandrare som kom till stugan...

Men med en eld i kaminen och mat i magen förbättrades moralen. Och jag upptäckte senare att tur i oturen var att med teleskopfunktionen max utdragen var det ändå tillräckligt mycket stav kvar för att fylla en funktion, lite kortare än sin partner men funkis.

Nästa dag började med ett lite småknixigt vad över Rostaelva men följdes av lätt, oledat vandring i Daertavagge i hyfsat väder. Tämligen odramatiskt. Eftersom det gick så smidigt så gick jag en extra timme mot Dividalshytta - vädret var helt okej och det var långt dit. 

Daertavagge 

Även det visade sig vara ett bra val - fredagen var inte så inbjudande. Småregnigt, jätteblött i markerna och bitvis riktigt hård vind som kändes som att den kom raka vägen från ishavet. Oglamouröst. Jag bestämde mig för att bara mosa igenom till hyttan snabbast möjligt och vänta på bättre tider. Och väder. Hyttplatsen har två olika hytter och senare på kvällen visade det sig att en trio engelsmän flyttat in i den andra så hux flux satt jag och drack te och pratade väder på bästa engelska manér! Simon, Andy och Tom (Andys son) var ett trevligt gäng!

Ny dag, ny väta! Inte så mycket uppifrån men från blad och buskar då vägen till Vuomahytta gick mycket i skog. Och riktigt blöt mark. Fötterna var konstant genomsura. Det smarta valet hade nog varit att stanna i Vuomahytta med en riktigt fin hytta i kanonfin omgivning.

Vuomahytta inifrån

Utsikten från Vuomahytta. Åt ett håll.

 Men engelsmännen skulle gå en sträcka till (de hade en buss att passa dagen efter) och jag gjorde likadant. Ganska omotiverat. Det blev ungefär 37 km den dagen och inte nån spabehandling för fötterna direkt. Följdproblemet blev att det var ca 6 mil kvar till Abisko och det kändes lite lite att ta det på tre dagar med en vilodag som hägrade. Men att göra 10 mil på tre dagar, halvtaskigt tränad och med fötter i sisådär skick var dumt. Gör inte det. De sista två milen var inte särskilt kul, att starta om efter varje paus var en plåga och blåsorna kom som ett brev på posten. Men jag fick iaf se min skugga säkert fyra gånger. En gång i säkert fem minuter.

Uppe bland molnen

Så nu har jag haft en vilodag här i Abisko. Aktiv vila så som i att gå och handla, preppa mat, laga byxor (de började närma sig anständighetens sydgräns), följa upp depålåda, köpa mer compeed osv. Vi får väl se hur det går att ta sig vidare imorgon. 

Framåt är tanken att följa Kungsleden till Alesjaure, göra en sväng förbi Nallo och sedan snedda bort mot Hukejaure, Sitasjaure och så småningom Ritsem. Därefter genom Padjelanta ned mot Kvikkjokk och åter på Kungsleden ned till Hemavan. Därefter Lapplandsleden ned till Stekenjokk, så tar vi resten därifrån. Om fötterna bär så långt.

Största bekymmer hittills: blåsor

Mest onödiga sak i packningen hittills: solkräm