Dag 98-103: Stairway to heaven

(Led Zeppelin)

Lake Tekapo
Km 2389

Det går bra nu. Strålande väder och härlig vandring den senaste veckan. Och ett par passerade milstolpar, dessutom!
Efter att ha tagit skolbussen åt fel håll (dvs ut från stan innan den hämtar upp barnen) så bar det upp i Clent Hills och strax var km 2250 passerad och därmed 75% av Te Araroa.

En tillbakablick på de första 75 procenten

Det var mest gamla bekantskaper runt en nu, Lasse (tortilla-tysken), Michael och Jo, ett par bayerska ingenjörer som nog har de mest ambitiösa vandringsmiddagarna jag sett, samt Dan, en ytterst trevlig kiwi som jag träffat mellan etapper nästan hela Sydön.
Dan är nog också den mest framgångsrike vandringsjägaren jag mött - get, anka och kanin har alla tydligen hamnat på tallriken. Och ja, han försökte även fånga råttan som sprang runt i Double Hut. Han samlar också in pengar via sin vandring till förmån för SAR-helikoptrar (search and rescue). Go gubbe.

Efter en hyggligt lång dag över platt och torr mark nådde Lasse och jag till slut Rangitata, ännu en flod som det rekommenderas att man hittar en väg runt. Det hade dock varit uppehåll i över en vecka i området (och än viktigare, längre uppströms) så det var faktiskt ett ganska lätt vad även om det tog 2,5 timmar. Det kan uppenbarligen vara en något bredare flod...

Vägen till Rangitata

På andra sidan fortsatte det upp och ner (mest upp) i ett magnifikt men torrt landskap.

Vägen från Rangitata

Jag fick också se min första chamois, någon slags bergsget importerad från alperna någonstans av oklar anledning.
Efter några rätt tuffa dagar tänkte jag ta det lite lugnare nästa dag men det gick väl sådär. Fick ett tips av en NoBo (northbounder, dvs går från söder till norr) om bra tältplats en bit efter den stuga jag tänkt sluta i. När jag sen nådde stugan i fråga sa nästa nobo att det var fint nere vid sjön, Lake Tekapo. Så det som var tänkt att bli 20 km blev 38. Så kan det gå.
Och då hade jag klättrat över Stag saddle, Te Araroas högsta punkt, på vägen och där träffat de franska herrarna Hans och Gerard.

Här kan man va'.

Av bara farten passerades TA:s mittpunkt på Sydön också.
Att slå läger vid stranden var heller inte så illa när man kunde avrunda dagen med ett dopp, en tjusig solnedgång och likaledes tjusig stjärnhimmel.

Här kan man också va'.

Nu börjar man inse att det inte är så långt kvar på vandringen, ungefär tre veckor om man skulle köra på utan paus. Men att komma fram snabbt har inget egenvärde i sig så nu försöker jag ta det lite lugnare och kanske ta någon extra vilodag i byn och njuta lite mer av landskapen.
Så nu har jag haft nästan två dagar i Lake Tekapo by och passat på att skvalpa i hot springs, basta för första gången på alldeles för länge och lite sånt. Inte dumt.

Men imorgon kommer de och lämnar en cykel åt mig och så tar vi sikte på Wanaka.