Dag 110-116: Walk of life

(Dire Straits)

Queenstown
Km 2676



"Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."

Nä du, Churchill, där håller jag nog inte med dig. Nu känns det definitivt som början på slutet står för dörren.


I Wanaka tog jag ett par dagar ledigt. Det var inte pga att det var nån slags jordbruksshow i stan så man kunde titta på vallhundar, traktorer, vattentankar, porschar och annat lantligt. Eller vad som kanske var världens största samling fyrhjulsdrivna bilar utanför IS...

Jag passade iaf på att ta en "dram tour" till bl.a vad som ska vara världens sydligaste whiskydestilleri. Dock så nystartat att de inte hade någon färdig whisky än men gin, vodka och ett par likörer fick man prova. Sedan var tydligen ett par av de andra planerade pitstopen stängda pga jordbruksshowen så skotten Lindsay som arrangerade improviserade besök på en hel hoper vingårdar (bl.a i Bannockburn vilket kändes tryggt iom att den andre deltagaren också var skotte) vilket fick till följd att man allt var lite fot om runden när man kom tillbaka till Wanaka.

Några återseenden blev det också i Wanaka, dels Will och Mack, sydstatarna som plockade upp min klocka när jag tappade den innan jul, och dels Kansas-John som jag paddlade nedför Whanganui med. Kul! Hans föräldrar var på plats för att hänga med nästa sektion (hans mamma hela vägen till slutet).

Men vi ska ju gå lite också. På nästa etapp var tydligen leden och stugorna bekostade av country/pop-sångerskan Shania Twain som ett villkor för att hon skulle få köpa marken. Intressant upplägg.

Det var rätt gött tufft faktiskt, landskapet gav intrycket av nån slags tillknycklat papper som om man hanterade det rätt kunde vikas till en origami-ananas eller likaledes knöggligt.

Läckert

Första dagen här kan ha varit första gången på vandringen som jag gjorde en kortare etapp än planerat men det blev bra ändå. Det visade sig nämligen att det var många bekanta ansikten som landade i samma stuga - Kansas-familjen, två fransmän (Seb och Damien) jag träffat ett par gånger, en chilenska jag träffat första kvällen på Sydön samt Dani (hon) och Jordan (han) som kanske är de jag träffat flest gånger på vägen, första gången var redan innan Auckland.

En väldigt trevlig kväll!

Långt där borta skymtar Lake Wanaka

Finn ett fel

Ytterligare några dagar upp och ner tar en till Macetown, en gammal guldgrävarstad från 1860-talets guldrusch här i krokarna men helt övergiven sedan nästan 100 år. Beskrivningen var mer intressant än platsen i sig som mest bestod av två restaurerade stugor och några stenhögar som en gång ev varit stugor.

En av de restaurerade stugorna i Macetown

En gammal guldgrävarstad i bättre skick var Arrowtown (vid Arrow river, en synnerligen ironiskt namngiven flod - slingrigare vattendrag får man leta efter) där byggnaderna i centrum påminde om kulisserna i en western-film. Pittoreskt eller turistigt? Ja.

Downtown Arrowtown

Turistigt och inte särskilt pittoreskt kan också beskrivs Queenstown, här måste finnas tre gånger så många gästsängar som bofasta. Dock så finns här en irländsk pub där jag ska möta upp Will och Mack nu. Det är ju ändå St Patrick's day.

Sláinte!

Det må vara turistigt, Queenstown, men ligger vackert gör det