Appendix F: Att vandra långt

Att vandra långt. Det var faktiskt överraskande lätt. Och roligt. Jag kan egentligen bara komma på att jag hade en dålig dag (första dagen i Tararuas) vilket får anses vara rätt OK på drygt fyra månader. Fast jag kanske inte ska vara så överraskad ändå - promenader får mig alltid på bra humör och att komma ut i dagsljuset brukar göra det samma, så kanske inte så konstigt att långa dagar med vandring gör det samma. Dessutom är det ett enkelt liv, de flesta av vardagsbekymren är långt borta när dagen i princip består av att gå, äta och sova och man får nya vyer, upplevelser och vänner hela tiden. Därmed inte sagt att man går omkring och skrattar hela tiden - lera, stingsliga växter, blåsor mm är inte alltid charmigt. Och i slutet av dagen så går man nästan alltid och väntar på att komma fram och sista kilometern kan tyckas ta en timme att avverka. Men det höll aldrig i sig - ett klädbyte, lite snacks och få sitta ner en stund och bekymren känns som bortblåsta.
Sedan när solen (senast 21) går ner blir det naturligt att gå och lägga sig för att vakna när den återkommit, uppåt tio timmar senare. (Detta har även fått den märkliga bieffekten att jag gått och lagt mig tidigare än pappa brukar göra - det har nog inte inträffat de senaste 15 åren eller så!)

Som ni märker är jag lätt lyrisk över hela upplevelsen och nu när jag inte vandrat något nämnvärt på över tre veckor så börjar suget smyga sig fram igen. Jag har dock inga direkta planer på att göra något liknande i dagsläget men det beror mest på att jag inte vet nån led som lockar riktigt. De långa amerikanska lederna är väl det som ligger närmast tillhands som koncept men där verkar det vara lite för mycket folk. I svenska fjällen kan man ju ge sig på Kungsleden eller Nordkalottleden men det blir inte riktigt samma sträcka (ca 42 resp 80 mil tror jag). Sen finns Gröna Bandet där man ska gå mellan Grövelsjön i Dalarna och Treriksröset. Man får bestämma sin egen sträckning men det ska passera väster om ett par checkpoints så att man håller sig i fjällkedjan.
Vidare finns det ett antal europeiska långleder som går genom flera länder, varav två (E1 och E6) går genom Sverige. Då har man att göra en stund. E1:an t.ex tror jag börjar på Nordkap och går ner genom Norge, Sverige, Danmark, Tyskland, Schweiz och Italien för att sluta på Sicilien. Över 800 mil tror jag och antagligen omöjlig att vandra i ett svep eftersom man borde stöta på vinter i antingen norsk-svenska fjllen eller Alperna. Men om man byter till skidor så...
Ett krux med de lederna är att eftersom de går genom flera länder så är de inte helt enhetliga vad gäller underhåll, märkning, dokumentation osv.
Vi får väl vad som händer...

Hursomhelst så kan man inte komma ifrån att det måste ses som ett stort privilegie att få göra en sån här grej. Det är ändå rätt många grejer som ska klaffa - man ska ha möjlighet ekonomiskt, tidsmässigt, socialt, fysiskt osv och jag är väldigt tacksam över att allt gått så bra som det har. På vägen har man hört några historier om folk som haft mer oflyt - två vandrare som fått sina ryggsäckar stulna (varav en redan första veckan), folk som gått sönder mer eller mindre långvarigt osv. En kanadensisk tjej t.ex som första gången vi träffades precis var tillbaka på leden efter att ha vilat en månad pga en fotskada, en vecka senare träffar jag henne igen och då har hon troligen druckit dåligt vatten och spytt som en kalv i två dagar. Men såvitt jag vet så gav de inte upp utan gav sig på det igen. Och Seb från Frankrike som började förra säsongen men bröt foten halvvägs nedför Sydön. Han kom tillbaka i år, tog ett omtag på Sydön och kom i mål 16 månader efter start. Den längsta tiden jag hört hittills, tror jag :)
Många roliga människor har man träffat på vägen, i alla upptänkliga varianter, från alla möjliga länder, i ett åldersspann på 55 år (17-72 år), med olika anledningar för att göra det här. I slutänden är alla dock i ungefär samma sits med blöta fötter, lera till knäna och en mage som känns ständigt tom och det förenar på nåt sätt så när man sitter där i stugan på kvällen.

Lite grann funderar man på hur det kommer se ut i framtiden för Te Araroa för det verkar som om det håller på att bli riktigt populärt. Någon sa att det redan är tre gånger fler anmälda för nästa säsong än vad det i år, det kommer ställa stora krav på bl.a leden själv, naturen där den går fram, boende längs med leden, relationen med privata markägare och en massa andra grejer. Jag är faktiskt glad att jag gjorde det i år, det blir nog en annan femma framöver.
Kanske blir det värst för de små orterna längs med vägen som kommer få tre gånger så många illaluktande, ovårdade, smutsiga personer som ser ut som om de spenderat de senaste tjugo åren i en grotta och sen tagit sig fram genom landskapet medelst kullerbyttor. Det är alltså männen på leden. Kvinnorna skulle generellt kunna gå in direkt och göra reklam för en hel hoper välgörande grejer, så strålande vackert välmående ser de ut. Eller som Swami uttryckte det: "efter en thru-hike ser kvinnorna ut som amazongudinnor medan männen är ett par gigantiska lår med ett litet skäggigt huvud på toppen". Högst ojämlikt.

Den otroliga frihetskänslan man har när man traskar fram med allt man behöver för en vecka på ryggen är nog dock densamma vem man än är.
Och den är kanske det bästa med att vandra.