Appendix D: Stewart Island, Milford Sound och mer

Huva, det här blir en lång en...

Så, dags för en ny uppdatering.

Det blev ett par dagar i Invercargill. En oberoende bedömare kanske rent av skulle säga att det blev ett par fler än nödvändigt. De sista dagarna var mest en väntan på resesällskap, jag var nämligen sugen på att flyga ut till västsidan av Stewart Island men behövde några att dela kostnaden med (eller om man så vill - jag hoppade på deras bokning). Enda tätorten, Oban, ligger annars på östsidan och dit går det flyg ett par gånger om dagen.
Det var en tur i det, med god marginal, minsta flygplan jag någonsin åkt med. Med totalt sex säten fick jag ta plats som andrepilot, en mycket viktig position där mina viktigaste uppgifter var att beundra utsikten och låtsas att jag var med i ett avsnitt av "Doktorn kan komma" (Victor Charlie Charlie, this is Mike Sierra Foxtrot). Det roliga varade i säkert en halvtimme innan vi landade på stranden i Mason Bay.

Strandlandning: check

Varför Mason Bay? Jo, dels för att det verkade vara ett fint område men framförallt för att det är kanske det bästa området i NZ för att se kiwifåglar. Hela Stewart Island har rätt gott om fåglar men där är det extra bra. Man kan även vandra dit men om man inte vill gå samma två dagar fram och tillbaka så får man ta en slinga på antingen fem eller åtta dagar och då ska man också veta att Stewart Island har 280 regndagar om året och det leder såklart också till ett rätt blött underlag. Så planen var att flyga in till Mason Bay, förhoppningsvis se kiwis och sedan vandra till Oban.

Mason Bay sedd från Big Sandhill

Från Mason Bay Hut går en stig till en gammal gård och det är längs den man har bäst chans att se de berömda fåglarna, och eftersom de främst är nattaktiva så är det efter skymning man ska ge sig ut. Så fram med pannlampan och ut och smyg var det som gällde. Som en extra bonus är de ljuskänsliga (de är ju som sagt nattaktiva) så det svagare röda ljuset på pannlampan och ingen blixt på kameran om man skulle se någon var också påbjudet. Med dålig sikt var det hörsel som var främsta vapnet och man stannade upp titt som tätt för att lyssna efter lövrassel och de ca 1500 metrarna till den övergivna gården tog närmare en timme att tilltryggalägga. Utan minsta spår av kiwi. Efter att ha kikat lite på gården i det förvånansvärt starka månljuset vände jag tillbaka och nu tog det inte mer än fem minuter innan det prasslade i snåren vid sidan av stigen och jag fick en liten skymt av en rund bakdel som försvann in bland ormbunkarna. Den lille gynnaren höll sig sedan precis utom synhåll i undervegetationen men parallellt med stigen så jag kunde höra men inte se den under lång tid. Runt en kvart senare tittade den dock ut under någon sekunds färd från en ormbunke till nästa. Kiwi skådad även om det var kort! En snabb kik på vegetationen framåt gjorde att jag inte hade några större hopp om att få se den igen och styrde kosan tillbaka till stugan där förutom mitt flygsällskap också fanns Anton, en svensk som vandrat Te Araroa på Sydön och som jag träffat i Riverton när han redan var klar. Kul att springa på folk igen!
Apropå att springa på folk igen - nästa dag tänkte jag stanna kvar i samma stuga och tog därför en tur längs med stranden för att se mig om och fördriva lite tid och när jag kom tillbaka så var Sarah i stugan. Sarah har jag träffat ett par gånger innan och hon var en av dem som jag hade sällskap med sista dagen. Hon gillar f.ö sin vandring - innan hon kom till NZ vandrade hon Pacific Crest Trail i USA och nu skulle hon hem, ladda om någon vecka och sedan börja på Continental Divide Trail. Hon räknade med att komma upp i 16 månader ganska kontinuerlig vandring...

Solnedgång över Mason Bay

Hursomhaver, efter att ha suttit på sanddynerna och sett solen lägga sig tillrätta i en molnbank gjorde jag en ny vända för att kanske få se en kiwi igen. Ganska snart hörde jag lite rassel vid sidan av stigen men liksom dagen innan var det för mycket ormunkar och dylikt för att få bra sikt. Ytterligare lite senare hördes mer prasslande och nu verkade det vara på väg ut på stigen. Ståendes blick stilla hörde jag det komma närmre och närmre och sedan reflekterades ett par ögon i pannlampans sken. Sedan vände sig ögonens innehavare om och tassade nedför stigen åt andra hållet. En vildkatt. Nitlott.
Återigen upp till den övergivna gården och vände om. Inget. Inget. Inget. Och så plötsligt! Precis vid kanten av stigen går en rundlagd figur och petar i jorden med näbben, helt obekymrad över att jag bara är några meter bort. Jag står knäpptyst och tittar på den i säkert tio minuter och igen smyger det fram en vildkatt ur skogen som plirar misstänksamt på mig. Vid ett tillfälle måste jag nästan flytta mig ur vägen för kiwin och då reagerar katten direkt och tassar in i skogen medan fågeln inte tar någon större notis.

Ni ser väl kiwin?

Kiwi: check!
Nästa dag äter jag förresten min första kiwifrukt i NZ.
Kiwi: check!
Jag tar sällskap med Sarah till Oban och får en snabblektion i fågelskådning. För även om hon har en rejält slimmad och lättviktig packning så har hon ändå med sig både kikare och fågelbok. Det är en av fördelarna med att ha en lätt grundpackning, man kan ta med sig lite andra saker utan att det blir för tungt. Sen om det är fågelböcker, hårtork,

whisky eller nåt annat det är ju upp till var och en.

Efter en stillsam dag i Oban var det dags att röra på sig igen - tidiga färjan till fastlandet, lifta in till Invercargill för att plocka upp lite packning som väntat där och sedan mer liftande för att till slut komma tillbaka till Te Anau där det var inbokat en kryssning i Milford Sound nästa dag. Helst hade jag velat ta en övernattningskryssning i den betydligt större och mer otillgängliga fjorden Doubtful Sound men det var tyvärr fullbokat.
Men ingen större skada skedd, Milford Sound var riktigt läckert! Vägen dit var nästan lika vacker som kryssningen och jag fick bockat av den sista fågeln på checklistan - bergspapegojan Kea. Det ska tydligen vara en intelligent fågel. Den gillar iaf att äta gummi (vindrutetorkare t.ex) men jag är inte säker på att det är ett tecken på intelligens. När vi stannade på den plats där de brukar kunna ses konstaterade chaffören att det inte verkade vara några där idag. När vi klivit ur och tagit några bilder på omgivningen hade en Kea börjat smaska på bussens radioantenn.

Inga kex på önskelistan för denna Polly.

Inte en Norwegian Blue om nu nån trodde det.
Men kanske "pining for the fiords" ändå.

Dalen ner mot Milford Sound

Ett av de mest besökta turistmålen i NZ. Man förstår varför.

Det är sådana här lägen man önskar att både kamera och fotograf hållit högre kvalitet

Från mynningen

Återigen dags att röra på sig. En idé var att ta sig till Queenstown via Routeburn Track, en av NZ:s Great Walks, men det föll på en kombination av knölig logistik, halvdan väderprognos och en viss tidspress. Så ut med tummen igen och åter till det orimligt populära Queenstown och ett hostel vars främsta fördel var att jag bara skulle stanna där en natt. Det var helt klart inriktat på ett yngre klientel men för mig som inte ämnade krypa runt med festeliten utan snarare ta det varligt för min egen skull var det lite...livat?
Jag hann iaf med ett besök på NZ:s klart mest hajpade burgarhak - Fergburger. Galet poppis, det är ytterst ovanligt att det inte är kö ett par hus bort på gatan utanför. Jag råkade ha ganska hygglig tajming och fick bara vänta ca 45 minuter på maten...
Om den var bra? Jodå.
Om den lever upp till hajpen? Njae. Men jag är rätt skeptisk till hajpade saker överlag så det är kanske inte helt objektivt.

Från Queenstown var det en liten nätt bussresa på åtta timmar till We(s)tlands på västkusten för att landa i Franz Josef, ett litet samhälle nära den stora glaciären med samma namn. Kändes ju lite rätt som Göteborgare att komma ut till västkusten. Även vädret var som det skulle - regn. Fast där regnar det 280 dagar om året och årsmedelnederbörden är 5-7 meter. Där ligger Göteborg med sina ca 800 mm i det bildliga läet. En dag på plats i Franz Josef så att jag bokstavligen kunde springa upp och titta på glaciären (och de tjusiga omgivningarna) när regnet avtog en aning. En fördel med regnet är att det bildas många små tillfälliga vattenfall som kastar sig nedför bergsväggarna - fint!

Nästa dag grydde med strålande sol. Det var helt bortkastat. Jag hade nämligen tio timmars bussresa på agendan...
Fast helt bortkastat var det nog inte ändå, det var rätt OK att kika ut genom fönstret och ha Sydalperna till höger och det solglittrande Tasmanhavet till vänster.
Ett raststopp vid Punakaiki Pancake Rocks fick vi, det hade jag inte hört talas om innan men i så fall hade jag nog övervägt att stanna där nån dag.

Pancake Rocks

Här har det eroderats friskt...

...och bildat ett s.k blowhole

Rätt OK kuststräcka, faktiskt

Till slut kom vi iaf fram till Nelson, frekvent vinnare av NZ:s solliga. Då regnade det såklart. Här har jag nu haft två dagar och kikat omkring lite grann. Det är som sagt ett soligt ställe men risken för vätskebrist mildras av det faktum att här också finns ett imponerande antal mikrobryggerier. Inte för att jag skulle ha något intresse av det....
Dessutom finns det tre nationalparker i närheten och skidsystem på vintern. Vad mer kan man önska sig?

Det är nu man ska föreställa sig en solnedgång utan molnen borta över Kahurangi nationalpark

I dag bar det av till nordön och Wellington, sedan blir det ett turistigt stopp i Rotorua också innan det är dags att ta sig till Auckland och flyget hem.
Känns lite konstigt faktiskt och det finns en hoper saker till jag skulle göra här men så är det nog alltid.
Och visst längtar man hem lite grann, inte minst till att ha sitt eget ställe och ha en fast punkt (underlättar inte minst med matlagningen!).  Det mesta är rätt likt här men några saker börjar ge abstinens, som t.ex bryggkaffe, brädspel och bröd. Bröd? Ja, lite högdensitetsbröd hade suttit fint - nästan allt här är fluffigt, fyrkantigt och förberett för rosten. Jag hittade förresten ett "The Swedish Bakery & cafe" i Nelson. Lät ju lovande och t.ex inredning, handdukar och sånt såg onekligen svenskt ut. Problemet var bara att det var stängt hela veckan...