Appendix B: Flora och fauna

OK, så dags för ett par historier om djur och växter.
På Nya Zeeland finns det inga farliga sådana sägs det men ibland så undrar man.

Det första är redan från 90 mile beach, dvs de första dagarna på leden. Les (fiskaren som erbjöd sig att köra min ryggsäck till nästa camping, om ni minns det) var ute med två ynglingar från nordamerika och hade ute någon form av långrev med ett gäng krokar på. Napp fick de bevisligen men med många krokar så kan det väl verka rimligt att man inte drar upp hela reven på första rycket. Nackdelen med det är tydligen att de krokade fiskarna kämpar för att komma loss och det kan det lokala hajbeståndet känna av på något sätt.
Resultat?
De kom tillbaka med en spann full med fiskhuvuden, resten hade hajarna glufsat i sig. Och utan att vara särskilt kunnig på området så såg det ut att kunna ha varit rätt stora fiskar (jag tänker säkerligen någon meter i något fall) och därmed än större hajar.
Jag badade inte på 90 mile beach. Eller i havet på hela Nordön.

Fler saker lever under vattenytan i NZ och det här är mer bekant med svenska mått mätt - ål! Det är tydligen väldigt vanligt här och precis som skåningar så ansåg maorier att rökt sådan är en delikatess. Hur våra svenska ålar är vet jag inte men här verkar de vara tämligen bitska - på paddlingen nedför Whanganui blev Chris, en kanadensare, biten av något i trakterna av familjejuvelerna. Tydligen lyckades de lista ut genom att jämföra bettet med bilder på nätet att det var en ål som varit framme. Med tanke på bettets placering dröjde det ju inte länge innan det funderades huruvida ålar är asätare eller eventuellt kannibaliska...
Nästa möte med ålar var vid ett Outdoor Pursuits Center (typ lägergård) där TA-vandrare får bo gratis i mån av plats. När jag passerade var det dock fullt så vi blev placerade i några vindskydd i ett skogsparti. Det fanns dock överbliven mat från tidigare besökare så Emily som jobbade där (och pga sitt ursprung torde benämnas Yorkshire pudding) prackade på oss ett rejält mål av nån pastagratäng. Intressant blev det när man skulle skölja ur sitt skitiga matkärl - efter att ha gnuggat bort det värsta hällde jag ur sköljvattnet i floden som rann förbi och genast plaskade det till och ett par ålar forsade fram från sina gömställen för lite gratis mat. Och fler blev de. I det klara och grunda vattnet var det inga problem att se åtminstone ett 15-tal ålar som anslöt i hopp om mat. En annan vandrare gjorde försök att locka upp en på land med hjälp av en bit beef jerky och tyckte att jag skulle vara beredd att slå ihjäl den när han hivade upp den. Jag avböjde.
Tyvärr var telefonen på laddning så inga bilder blev det heller.

Bin är poppis i NZ, allra helst om man kan övertyga dem om att fokusera på Manuka (en sorts buske/mindre träd) så kan det bli riktigt värdefullt. Så värdefullt att det blir stöldbegärligt. Ovetandes kan då vandrare bli vittne till bistöld. Det hände en tjej, Jess, som smugit in förbi några bikupor och slagit upp sitt tält på andra sidan ett manukabuskage. Mitt i natten vaknar hon av att det kommer några stora fordon, ut kliver ett antal personer som pratar ett obekant språk och efter en stund kör iväg igen. Under tiden har hon i princip legat blick stilla och knappt andats för att inte bli upptäckt. På morgonen var kuporna borta.
Själv låg jag samma natt några kilometer bort, nära en liten väg in i skogen som jag tänkte borde vara helt lugn och med låg chans att bli upptäckt. Vid ca 1:30 vaknar jag dock av att det passerar två fordon som låter rätt stora. Och som återkommer en stund senare.
Så gissningsvis var det samma bitjuvar som passerade både Jess och mig den natten.

Det mesta med NZ är tämligen välkomnande, inte minst folket. När jag nämnde det för ett par jag mötte på en strand på Nordön så bad de i förväg om ursäkt för idioterna jag förr eller senare skulle träffa. Än har det inte hänt.
Såvida de inte syftade på Matagouri och Speargrass, det är två stingsliga bekantskaper. Dock växter.
Matagouri (engelskt namn: "Wild Irishman", jag tror att det är en direktöversättning...) är en buske som kan vara upp till ett par meter hög och tycker att det där med blad är störtlöjligt och kör all in på taggar istället. Som grädde på moset är den högst uthållig och kan överleva det mesta och växa upp till snår som sannolikt är inspirationen till törnehäcken i sagan om Törnrosa

Matagouri - taggarna framgår inte riktigt

Igelkottar har någon tyckt var en bra idé att ta med sig till NZ (och de har såklart blivit ett skadedjur) eftersom det inte fanns här. Men här finns istället Speargrass. Lite mer orörlig än igelkottar men å andra sidan mycket större (upp till höfthöjd). Och varje blad slutar såklart i en spets.

Speargrass

Efter en dag i sällskap med dessa två så ser man ut som om man är en brottsling dömd till 50 piskrapp. Över smalbenen.
Jag misstänker att båda dessa växter har finska rötter (höhö) för man kan nästan höra dem viska "Int' sära, para rispa"