Dag 80-90: Over the hills and far away

(Gary Moore)

Hanmer springs, 55 km off trail från Boyle Village

Km 2060

Oj, oj, oj.
Oj, oj, OJ.
OJ, oj, oj.
Det där var tjusigt.
Det är en bra derivata nu, det blir bara bättre och bättre. Queen Charlotte Track var bra, Richmond ranges än bättre och så nu Nelson lakes.
Det såg rätt lovande ut från St Arnaud och man måste nog säga att det motsvarade förväntningarna. Första dagen var en lätt introduktion längs med Lake Rotoiti och sedan upp genom Travers valley genom trevligt lummig bokskog för att sluta i Upper Travers hut, strax ovanför trädgränsen men ca 450 höjdmeter nedanför Travers saddle - passet till nästa dal.

Utsikten från Upper Travers hut

Någon får bakläxa på namngivningen, tycker jag.

I stugan var vi nog ett knappt dussin in alles - en hoper "vanliga" vandrare, Anna und Daniel (två tyskar jag träffat en del senaste veckan) och undertecknad. Största gruppen hittills i en stuga.
Nästa morgon var det så dags att ta sig över passet. Inga större problem upp till lite styvt 1700 m (även om utsikten var något skymd av moln) men nedstigningen på ca 1000 m var lite mer äventyrlig, mest pga att de tydligen rätt nyligen dragit om leden från stenfält till genom skogen. Brant backe + hårt packad jord + lite regn under natten ger utmärkta möjligheter för halka men ner kom man iaf till slut och kunde börja traska upp nästa dalgång mot Blue lake hut.

Hyggliga vyer på vägen upp.

Blue lake är tydligen världens klaraste insjö med ett siktdjup på 70-80 meter (som jämförelse har destillerat vatten tydligen ett teoretiskt siktdjup på 83 m).

I Blue lake hut var vi en gött kosmopolitisk blandning, Anna und Daniel, en japanska, en tjej från Auckland (som går från söder till norr), en amerikanska samt Hans och Gerard - två fransmän i minst 60-års åldern som är ett par riktiga karaktärer. Och så jag. Alla vandrar TA.

Anledningen till att det är en populär stuga är det är den som ligger närmast Waiau Pass, näst högsta passagen på Sydön (1880 m) och nästa morgons övning.

Och vilken morgon! Inte ett moln på himlen och en sympatisk temperatur innan solen smög fram över bergskammarna. Och utsikten!

Lake Constance, sedd halvvägs uppför Waiau pass

Första anblicken av Waiau valley från krönet

Min bäste vän i ett par minuter. Cool kille.

Uppför var inte så krångligt, lite löst underlag så att två steg framåt gav ett bakåt men annars OK. Nedför var lite mer av en utmaning, då fick man tillfälle att prova allehanda varianter - glida ned med textilbromsen i, vända sig om och klättra baklänges ned, kasa genom lösa stenar osv.
Väl nere var det dags att följa Waiau River ned genom dess dalgång. Lite knöggligt i början men efter någon timme eller två planar det ut till mest grässlätt och det blir en härlig, lätt vandring i dalen i strålande sol. En sån härlig dag så man vill bara utnyttja den till härlig vandring samtidigt som det på samma sätt var en särdeles bra dag att sluta tidigt och bara njuta. Till detta kom att det här var rätt långt mellan stugor så en natt i tält (ovanligt på Sydön) var planerad. Till slut hittade jag en trevlig tältplats med plan mark och nära floden och allt verkade frid och fröjd. Problemet var dock att platsen redan var bebodd - av en ambitiös uppsättning sandflies. Huvaligen! Att sitta ute och njuta av solnedgången var inte riktigt på korten längre, en snabb matlagning och middag vankandes av och an längs floden för att om möjligt undvika några divisioner små, svarta, mordiska mini-attackhelikoptrar.

En fördel med sandflies är dock att de är små och inte, till skillnad från myggor, kan bita igenom kläder så om man bara täcker sig ordentligt så kommer de inte åt en. Läge för någon att skapa en vandrings-burka?

Så med facit i hand kanske det hade varit fördelaktigt att pressa på några timmar till för att komma till nästa stuga, även om det inneburit en entré framåt nio-hugget.

Vidare nästa dag, inte lika vackert väder och enligt prognosen ett oväder på väg in under eftermiddagen så var siktet inställt på Boyle Flats Hut där man kunde vänta ut regnet om det var för illa. Eldstad, ved och ett rejält pussel (som tydligen var tvåsidigt med samma bild vriden 90 grader?!) borgade för att det kunde vara uthärdligt.

Och visst började det regna under natten, tämligen rikligt, så ingen hade direkt bråttom upp på morgonen utan det blev en outtalad men kollektiv sovmorgon i hela stugan (vi var iofs bara sex pers) och man kunde ta god tid på sig med frukosten. Framåt förmiddagen var vi iaf några som ansåg att SÅ mycket regnade det inte och började förbereda avfärd med resonemanget att det var ca tre timmars vandring till ledens slut vid en större väg och där kunde man lifta till Hanmer Springs som har både varma källor och ställen som säljer öl. Lät ju lite lockande.

Regnet var inte så farligt uppifrån men det hade fått alla vattendrag att stiga rätt ordentligt, så den källklara floden från igår såg nu ut som om nån hällt ut en riktigt, löjligt, ofantligt gigantisk latte som forsade fram. Hade jag behövt vada den då hade jag nog vackert fått vänta på att det lugnade sig. 

Och så fick jag kryssa mellan komockor igen, det var nog nästan två månader sedan sist. Vilka minnen!

Men ut kom man och fick lift till Hanmer Springs. Notabelt är att man tydligen får lift med flashigare bilar på Sydön - en Mercedes och en Ford Mustang. Värdigt.

Hanmer Springs är en liten turistby med varma källor som största attraktion och en liten specialitet i att prestera några regnstänk från en klarblå himmel. Här spenderades några dagar i väntan på att föräldrarna skulle dyka upp och nu har det spenderats några dagar tillsammans i en husbil i trakterna runt Christchurch, kikat på delfiner, pingviner och sälar vid Banks peninsula, provat vin och lite sånt. Mycket trevligt men nu är det nästan en vecka off trail så nu kliar det lite i fötterna igen, hög tid att börja ta sig närmare Bluff igen.

Två tredjedelar. Mindre än 1000 km kvar nu.