Dag 73-79: Forward momentum

(Dark Tranquility)

St Arnaud
km 1946

Då så, dags för en ny holmgång med stavningskontrollen.

Wow! Tror jag sammanfattar det hela rätt bra. De senaste dagarna har jag ägnat åt Pelorus River Track och Richmond Alpine Track. Jag måste erkänna att jag var lite nervös för den biten innan, den anses vara en av de tuffaste på leden och är dessutom den längsta mellan civilisation, dvs den där man måste släpa med sig som mest mat. Så med mat för åtta dagar, och därmed den tyngsta ryggsäcken hittills, så tog jag fart längs vägen in i skogen. Väderprognosen sa fint väder i fyra dagar så det tog nästan tre timmar innan det började regna. Inte av de närmast bibliska proportioner som i Tararuas (det regnet hade inte skäms för sig i Göteborg i november) men iaf ett ihållande halvtätt duggregn som gjorde sitt bästa för att blöta ned allt det kom åt.

Emerald pools, Pelorus river

Stigen var dock bra så det gick utmärkt att klampa på och jag nådde mitt optimistiska mål, Rocks hut, efter bl.a en nätt avslutande stigning på 600 m. Regnet fortsatte större delen av natten och vi fick ingen vidare fyr i kaminen så det var inte enbart en njutning att kränga på sig en lätt fuktig skjorta nästa dag.  Solen gjorde dock comeback och med klart väder fick man några tjusiga vyer att njuta av. Stigningen från gårdagen var snart ogjord och det gavs helt nya möjligheter att plåga låren med 900 m stigning till Starveall hut. Det var dock snabbt glömt när träden gav med sig och vyerna öppnade upp sig miltals åt alla håll! Ojoj!

Det primära målet var nått men klockan var inte ens 16 och med ny energi från utsikten tog jag sikte på nästa stuga. Lite synd att lämna en så vacker stugplats men då skulle jag ligga bättre till för nästa dags strapats, över Mt Rintoul, 1741 m. Stugan delades med Rhodes, 50+ från USA som går TA i lite blandad ordning, och David och Christine, 60+ från Auckland, och det pratades egenmurade pizzaugnar och vattenkvalitet runt kvällsmaten vilket fick till följd att jag inte längre filtrerar strömmande vatten på Sydön om det ser ok ut. Liten extra frihetskänsla.
Att ta sig över Rintoul nästa dag gick smidigare än jag trott i okej väder (molnigt men oväntat vindstilla) och när jag kom fram till dagens tänkta mål vid 14 var det inget att tveka på - lite vila och vatten och så vidare i det uppklarnande vädret. Kvällen spenderades i Tarn hut med en liten brasa som enda sällskap. Inte så illa!

Tarn hut på insidan

Mönstret upprepade sig nästa dag igen och när jag nådde Top Wairoa hut vid 14 var det bara att fylla upp alla vattenflaskor, för att klättra till Hunters hut i den gassande solen skulle bli svettigt göra. Men vilken eftermiddag! Att klättra upp för de röda sluttningarna i strålande sol, se landskapet bre ut sig nedanför och känna vinden riva i kläderna var helt underbart! Man känner sig väldigt liten och väldigt levande!

Långt där nere syns Top Wairoa hut

Antagligen sista åsynen av havet från leden på 7-8 veckor

Det är en härlig känsla när man har god fart på leden och man känner sig stark och kan gå långt men man blir lite orolig att det går FÖR bra, att man inte tar sig tid att verkligen ta in omgivningarna.
Sen lyckades jag iaf ta det lite lugnare och ta 1,5 dag in till St Arnaud, en liten by i bergen. Några återseenden med andra vandrare var glädjande och en rejäl tvagning av person och kläder säkert lika glädjande för omgivningen. Tuffa stigningar i varmt väder bidrar inte till att man doftar rosor om vi säger så. Det var på den nivån att man snabbt går ut på uteserveringen på caféet för att inte störa övriga gäster...

Och så har byxorna gått sönder igen, det måste nog till en ny vända med nål och tandtråd innan det blir födelsedagsmiddag om en stund. Och ett par nya brallor så fort tillfälle ges.

(Jag undrar hur många saker jag glömt bort att få med den här gången, det är alltid något. T.ex hur många getter jag såg runt Tarn hut - gettemånga...)

Avslutar med ett ganska poppis motiv från S:t Arnaud

Inte så illa pinkat.